Anna Bugge Wicksell var jurist och en av förgrundsgestalterna inom den kvinnliga rösträtts- och fredsrörelsen under årtiondena kring sekelskiftet 1900.
Anna Bugge Wicksell föddes 1862 i Egersund, en liten stad på Norges sydvästkust, i en känd släkt bestående av köpmän, ämbetsmän och präster. Familjen har beskrivits som konservativ med vissa liberala inslag. De umgicks i kretsarna kring författaren och samhällsdebattören Bjørnstjerne Bjørnson och kom att stödja kravet på ”den rene flag”, det vill säga en helt norsk flagga utan unionssymbol. Som femte kvinna i Norge tog hon sin gymnasieexamen som privatist år 1885. Därefter började hon att studera vid universitetet och tog två år senare sin filosofie kandidatexamen i latin, franska och engelska, och påbörjade därefter studier i juridik med målet att bli advokat. Hon engagerade sig tidigt i kvinnosaken och var med och startade den kvinnliga gymnasieföreningen Skuld. Hon var även en av initiativtagarna till Norsk Kvinnesaksforening, som hon en tid var ordförande för, och till Kvindestemmeretsforeningen, som bildades 1884 respektive 1885. Hon var en flitigt anlitad föredragshållare och medverkade även i kvinno- och fredsmöten ute i Europa.
Vid det första nordiska kvinnosaksmötet i Köpenhamn år 1888 träffade Anna Bugge Wicksell sin blivande make, den radikale fritänkaren och senare professorn i nationalekonomi, Knut Wicksell för första gången. Denne var känd även i Norge för sina samhällsomstörtande åsikter, och framför allt för sitt agerande i sedlighetsdebatten, där han dels förordat barnbegränsning, dels skarpt kritiserat rådande äktenskapslagstiftning för att vigseln var obligatorisk och för att den ställde kvinnan under mannens målsmanskap. Anna Bugge Wicksell hade tillhört dem inom den norska kvinnorörelsen som inte velat engagera sig i sedlighetsdebatten utan lagt fokus på rätten till utbildning, arbete och rösträtt. När Knut Wicksell, som ville leva som han lärde, föreslog att de skulle ingå samvetsäktenskap i stället för att gifta sig var hon tveksam. Hon visste att hon skulle få sin familj emot sig och anade nog också att det skulle skapa särskilda svårigheter för henne som kvinna. Men hon gav med sig och vid en ceremoni i Paris år 1889 förenades de och undertecknade i vittnens närvaro ett kontrakt upprättat av juristen och senare statsministern Karl Staaff. Efter ett år i den franska huvudstaden flyttade paret till Sverige och Stockholm.
Mellan 1890 och 1900 bodde makarna Wicksell tidvis i Stockholm och tidvis i Uppsala. Redan i oktober 1890 fick de sitt första barn, sonen Sven. Deras andra son, Finn, föddes i november 1893. För Anna Bugge Wicksell handlade tillvaron nu mycket om att få vardagen att fungera så att hennes man kunde bli färdig med sin examen och familjens försörjning tryggas. Hon var djupt engagerad i hans arbete, som pådrivare, läsare, översättare och praktisk administratör, men hon sökte också själv kontakt med den spirande kvinnorörelsen, höll föredrag, åtog sig uppdrag av olika slag och publicerade sig i kvinno- och fredsfrågan.
År 1900 flyttade familjen till Lund där Knut Wicksell, efter många förvecklingar, fått en professur. Efter ett par år kom familjen att utökas. Anna syster hade nämligen tragiskt gått bort i barnsäng och familjen i Lund beslutade sig då för att ta hand om den nyfödda sonen som sin fosterson. År 1913 drabbades de av en stor sorg då sonen Finn avled genom en olyckshändelse. I Lund kom de att stanna ytterligare tre år, fram till Knut Wicksells pensionering. Anna Bugge Wicksell ägnade mycket tid åt att få sin man att bruka allvar med sin vetenskapliga gärning och inte ägna sig alltför mycket åt kontroversiella föredrag och framträdanden. Hennes personlighet var en helt annan än hans, mer lågmäld och inriktad på att genom långsiktigt arbete nå sina mål. Men radikala var de båda, och detta, liksom deras val av samlevnadsform, mötte en hel del kritik i det konservativa Lund.
Under tiden i Lund tog Anna Bugge Wicksells fortsatta engagemang form. De frågor hon särskilt brann för alltsedan sin ungdom var den kvinnliga rösträtten och fredsfrågan, men hon engagerade sig nu också i den liberala och frisinnade rörelsen. Hon återupptog också sina juridikstudier och tog sin examen 1911, försenad av alla sina andra åtaganden och av ett visst motstånd från universitetets sida. Hon var även medlem i Lunds Kvinnliga Studentförening, där hon blev invald som hedersledamot efter sin examen. Hon kom aldrig att verka som advokat, som varit hennes mål, men hon kom att ha stor nytta av sina juridiska kunskaper i sin offentliga verksamhet. Många skrev till Anna Bugge Wicksell och bad om råd i juridiska frågor och hon kom efter hand att bli alltmer anlitad som expert. Exempelvis bistod hon Karl Staaff då han skulle utarbeta 1911 års rösträttsproposition.
Anna Bugge Wicksell var en av initiativtagarna till den lokala kvinnliga rösträttsförening som bildades i Lund 1903, och hon kom under många år att fungera antingen som ordförande eller vice ordförande för föreningen. Hon kom också att vara vice ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt under några år. Hon reste mycket, höll kurser och föredrag och deltog aktivt i den internationella kvinnorösträttsalliansens kongresser, där hon kom att inta en framträdande ställning ända till sin död. Hon gjorde sig tidigt känd för sin förmåga att arbeta inkluderande; att få med så många som möjligt var ett viktigt mål för henne, liksom att olika uppfattningar skulle få komma till uttryck. Hon stötte inledningsvis på problem i rösträttsrörelsen på grund av sina radikala åsikter och att hon levde i ett samvetsäktenskap. Hennes norska medborgarskap ställde också till vissa problem i samband med unionsupplösningen 1905. Men i det långa loppet kom hon att åtnjuta stort anseende inom rösträttsrörelsen i Lund, nationellt och internationellt. Svensk medborgare kom hon också att bli, men inte förrän 1911 då hon avlagt sin juristexamen.
Den mest spektakulära insatsen som Anna Bugge Wicksell gjorde inom rösträttsrörelsen är nog den som brukar benämnas ”den Wicksellska upptäckten”, en lucka i rådande skattelagstiftning som innebar att gifta kvinnor under vissa villkor kunde få egen debetsedel, och därmed kommunal rösträtt. Detta satte ytterligare fart på en redan aktiv kvinnlig rösträttsrörelse och innebar en påtaglig ökning av kvinnors engagemang på kommunal nivå. Anna Bugge Wicksell blev själv invald i Lunds stadsfullmäktige 1913, på en särskild kvinnolista, och var ledamot där fram till 1918. När hon sedan flyttade till Mörby i Danderyd kom hon även att ingå i stadsfullmäktige där.
I och med första världskriget kom rösträttsarbetet att gå något i stå och i stället blev fredsarbetet det mest centrala för Anna Bugge Wicksell. Hennes hjärtefråga var att på lagstiftningens och fördragens väg lösa tvister och undvika krig. Hon trodde inte på ensidig nedrustning, utan menade att alla beslut om nedrustning måste vara mellanfolkliga. Hon hade skrivit flera skrifter om fredsarbete och blev tidigt medlem i Sveriges Kvinnliga Fredsförening, som bildats av Emilia Broomé 1898. Med henne kom hon att ha ett nära samarbete i hela sitt liv. År 1907 tog Anna Bugge Wicksell initiativ till Lunds fredsförening och hon var också en av dem som stod bakom bildandet av Svenska fredsförbundet 1911, som bedrev ett mycket aktivt opinionsarbete under första världskriget. Hon var också engagerad internationellt i olika fredsaktioner och på kongresser. Under krigsåren anlitades hon av utrikesdepartementet som sakkunnig i folkrättsliga frågor. Hon skulle också komma att spela en viktig roll i diskussionerna kring bildandet av Nationernas förbund.
År 1920 utsågs Anna Bugge Wicksell till svensk delegat i det nybildade Nationernas förbund (NF) i Genève. Hon var en av de endast tre kvinnliga delegaterna i generalförsamlingen, alla från Skandinavien. Hon kom även att som enda kvinna utses till ledamot av mandatkommissionen. Detta på uppmaning av en mängd kvinnoorganisationer i Europa och USA, vilket vittnar om att hon åtnjöt stort förtroende även internationellt.
Anna Bugge Wicksell avled mitt i sin gärning för världsfreden, år 1928. Hennes grav finns på Norra begravningsplatsen i Solna.
