Elisabet Hasselberg-Olsson var textilkonstnär, kanske främst känd för den så kallade Riksväven, Minnet av ett landskap, som sedan 1983 hänger i plenisalen i Sveriges riksdag.

Elisabet Hasselberg-Olsson föddes 1932 och växte upp i ett medelklasshem i Göteborg. Efter giftermålet 1956 med den Hässleholmsfödde arkitekten och skulptören John Olsson, fick hon en viktigare relation till både Skåne och Stockholm, dit paret flyttade och där dottern Anna föddes 1957. Det var då de som nygifta under en period var inneboende hos textilformgivaren Elsa Gullberg, som Elisabet Hasselberg-Olsson började väva. Hon kunde så småningom börja ställa ut sina verk i Gullbergs butik Elsa Gullbergs Textil och Inredningar AB på Regeringsgatan i Stockholm. Sin första separatutställning i gallerimiljö hade hon 1965, och samma år köpte Nationalmuseum en av hennes vävar.

Elisabet Hasselberg-Olsson var autodidakt och helt självlärd som textilkonstnär. Hon etablerade sig dock snabbt i en konstvärld där textilkonst i allmänhet och vävtekniken i synnerhet användes av allt fler konstnärer, särskilt kvinnor. Från 1960-talets slut och under hela 1970-talet ifrågasattes etablerade traditionella konstformer som måleri och skulptur. Fotografi, performance och textil stod för det nya, banbrytande och oprövade. Trots att många samtida kvinnliga textilkonstnärer som Sandra Ikse och Maria Adlercreutz arbetade med politiskt präglade motiv valde hon en annan väg.

Hennes vävar är förvisso föreställande, med sina realistiskt skildrade naturmotiv och avskalade inomhusmiljöer, men de innehåller aldrig människor och sällan några tidstypiska detaljer. Ändå är hennes konstnärliga uttryck märkbart präglat av sin tids trender: fotorealism och den postmodernistiska konstens förkärlek för dubbeltydigheter — som i de många vävar där en trasmatta, med luggen hängande mitt i väven, faktiskt är motivet. Att med vävteknik skildra en väv blev ett sätt att effektivt markera ironisk distans till konsthistoriens sanningsanspråk och avbildandeideal, och skänkte den traditionellt baserade vävtekniken ett modernt, konceptuellt tilltal.

Elisabet Hasselberg-Olsson inledde sin bana som konstnär under 1960-talets mitt; en period då byggsektorn var starkt expansiv. Textilkonst efterfrågades inte bara till alla nya offentliga miljöer som sjukhus, skolor och universitetsbyggnader utan också av företag och i de nya förorternas kyrkobyggen. Många menade att hennes vävda konstverk med meditativa naturmotiv i gråskala och jordfärger, passade perfekt för både lågmälda andaktsrum, stora hörsalar och exklusiva huvudkontor. Beställningarna kom tätt.

Samtidigt deltog hon i flera grupputställningar, bland dem den återkommande tematiska Ting och bruksting som visades på flera platser i Sverige under 1970-talets början. Hon hade separatutställningar på Form/Design Center i Malmö och Svenska Institutet i Paris. Hon deltog i Fri textil på Lunds konsthall 1973 och bildade 1976 sällskap med Helena Hernmarck och Maria Triller i Nationalmuseums Tre temperament i väv. Då samlingsutställningar med svensk textilkonst under mitten av 1970-talet började turnera internationellt visades hennes vävar i Kanada, Frankrike, Tyskland, USA och Japan.

Då en ny plenisal uppfördes i samband med ombyggnationerna av Riksdagshuset i Stockholm utlystes 1981 en tävling för ett textilkonstverk som skulle täcka väggen bakom talmannen. I konkurrens med bidrag från de mer etablerade textilkonstnärerna Kaisa Melanton, Ulla Schumacher-Percy och Maria Triller vann Elisabet Hasselberg-Olssons förslag Minnet av ett landskap, som vävdes på Handarbetets Vänner i Stockholm av väverskorna Barbro Gren och Emiko Uematsu. Verket, med sitt suggestivt ljussatta skärgårdslandskap, är i tre delar, och mäter i sin helhet nästan tio gånger fem meter. På grund av sin placering kallas det ibland för Riksväven, och är förmodligen det svenska konstverk som visats flest gånger i TV.

Elisabet Hasselberg-Olsson arbetade med detta projekt, liksom alltid annars, i lin. Människor från hela Sverige, främst kvinnor, bidrog till väven genom att skicka konstnären material. Minnet av ett landskap är därför vävt i lingarn av skiftande ålder och karaktär på ett sätt som symboliskt också speglar landets befolkning — de människor som riksdagens ledamöter representerar.

Åren som följde efter 1983, då väven installerades i plenisalen, bekräftade hon sin ställning som riksbekant konstnär med separatutställningar på Västerbottens museum, Södertälje konsthall och Borås konstmuseum. Hon tilldelades Prins Eugen-medaljen och Täby kommuns kulturpris. Det som blev Elisabet Hasselberg-Olssons sista stora separatutställning visades 1993 på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm.

Elisabet Hasselberg-Olsson avled i Täby 2012.