Elisabeth Bergstrand-Poulsen var konstnär och författare.

Elisabeth Bergstrand-Poulsens far Peter Magnus (Per) Bergstrand var bondson från gården Bergagård i Tävelsås socken. Hans far hamnade på obestånd, tvingades sälja gården och drog senare till Amerika. Sonen sökte sig till en farbror som hjälpte honom ekonomiskt för att han skulle kunna utbilda sig till folkskollärare och organist. I samband med detta bytte han efternamn från Månsson till Bergstrand. När han tillträdde tjänsten som lärare i Långasjö socken 1885 var han nygift med Anna Hammargren, dotter till bruksförvaltaren på Klavreströms bruk. Elisabeth Bergstrand-Poulsens rötter var således djupt rotade i Värend där hennes föräldrar kom att leva resten av sina liv. Fadern var skollärare och kantor i Långasjö, och familjen bodde i lärarbostaden mittemot kyrkan.

Elisabeth Bergstrand-Poulsen var näst äldst i en syskonskara om sex. I familjen musicerades, lästes och samtalades. Den andliga grundvalen präglades av moderns religiositet och av faderns musikalitet. Fadern undervisade sin dotter i pianospel och skolämnen. Redan tidigt visade Elisabeth Bergstrand-Poulsen fallenhet för teckning. Den äldste sonen fick gå på läroverket i Växjö. Men familjen hade inte råd att låta den begåvade dottern fortsätta sina studier, vilket gav henne mindervärdeskänslor i början av sin konstnärliga bana. Elisabeth Bergstrand-Poulsen stannade i hemmet och hjälpte till, men läste mycket och umgicks med den jämnåriga Gertrud Lilja, som även hon skulle bli författare. Bägge flickorna tecknade och utbytte tankar i en omfattande korrespondens.

År 1907 gick Elisabeth Bergstrand-Poulsen på Tekniska skolan i Karlskrona tillsammans med Gertrud Lilja och året därpå studerande hon på Althins målarskola. Efter ett misslyckat försök kom Elisabeth Bergstrand-Poulsen hösten 1909 in på Konstakademien i Stockholm. I samma årskull gick även Harriet Löwenhjelm. Efter akademitiden drog Elisabeth Bergstrand-Poulsen ut på studieresor 1913–1916 till Paris, Alger, Florens, Rom och Neapel. Under de formativa åren var hennes umgängeskrets bland andra Ninnan Santesson, Siri Derkert, Elsa Björkman-Goldschmidt, Anna Lenah Elgström och Mollie Faustman.

Elisabeth Bergstrand-Poulsen kom hem från Italien hösten 1916 och ordnade året därpå sin första konstutställning i Sverige. Den innehöll både måleri och skulptur. På grund av bristande resurser fick den hållas i en anspråkslös lokal vid Birger Jarls passage. Året därpå hade Elisabeth Bergstrand-Poulsen lyckats få tag på en mer etablerad utställningsplats, Konstnärshuset i Stockholm. Men hennes konst bemöttes ganska njuggt. Hon fick inget riktigt genombrott som bildkonstnär.

I Rom hade Elisabeth Bergstrand-Poulsen träffat sin tillkommande man, den danske skulptören Axel Poulsen. De gifte sig på hennes 30-årsdag 1918. Paret fick två söner. I Charlottenlund, norr om Köpenhamn, började maken Axel Poulsen att uppföra deras gemensamma konstnärshem, som kallades Klostret. Det var Axel Poulsen själv som med egna händer skapade detta originella hem med kyrkliknande ateljéer och en kringbyggd gård. Besökare förundrades över det storartade bygget som pågick i nio år och som krävde mycket arbete och försakelser. Anmärkningsvärt många kyrkliga influenser präglade hemmet där bägge makarna arbetade med sina konstnärliga uppdrag.

Trots alla prövningar med Klostret och två små söners uppväxt gav inte Elisabeth Bergstrand-Poulsen upp hoppet om att gå vidare med sitt konstnärskap. Maken var bildhuggare och tog mycket plats med sina idéer. Elisabeth Bergstrand-Poulsen insåg att hennes särart bättre kom till sin rätt i bildsviter som skildrade det småländska folket. Det stora genombrottet kom år 1926. På Gummessons konsthandel i Stockholm visades ett 60-tal målningar från hembygdens allmogekultur. Den omfattande utställningen bemöttes generöst. Professor Ragnar Josephson i Svenska Dagbladet lämnar ett omdöme i lyriska ordalag där den svenska madonnan i allmogemiljö syntes omsusad av ungrenässans. Samma höst utkom boken Värendskvinnor från Långasjö socken i bilder och ord med 10 illustrationer på 21 sidor. Fredrik Bööks anmälan under rubriken ”Elegi över det förflutna” lyfter fram det andaktsfulla i de vardagliga tingen – en slags moralisk harmoni.

När Elisabeth Bergstrand-Poulsen slutligen slog igenom berodde det på att hon funnit ett personligt uttryck som nådde fram till både kritik och publik. Debutboken var egentligen främst en tunn portfölj med bilder, men sparsamt med text. Framgången med Värendskvinnor följdes 1927 upp av Värendsmän från Långasjö socken i bilder och ord. Kritiken uppskattade hennes kärleksfulla inlevelse och bilderna tolkades som andaktsbilder. Som författare var Elisabeth Bergstrand-Poulsen starkt influerad av 90-talisternas provinsialism. Men hennes gestaltning i bild kombinerat med texter i en lyrisk-patetisk stil blev något säreget och även stundom ifrågasatt som alltför sentimentalt och predikande. Så småningom växte omfattningen på hennes texter och 1930 utkom 217 sidor Historier om gamla människor och unga med illustrationer. Här lovordades i moraliserande ton de trofasta hårt arbetande människorna. År 1931 publicerade hon i samma stil Den rika vardagen. Oförtrutet fortsatte Elisabeth Bergstrand-Poulsen att sprida sitt evangelium om förnöjsamhet, tålamod och arbetsglädje. Hon tvekade inte att gå emot tidsandan. Liksom Elin Wägner och Gertrud Lilja varnade och oroade sig Elisabeth Bergstrand-Poulsen för en ytlig och mekaniserad tid.

Författarskapet fortsatte 1933 med Hjältar och hjältedåd där hon idealiserade sitt barndomsland. År 1934 utkom Glad och god skall människan vara – och stark, ett verk som återigen förde fram de moraliska värdenas betydelse. Lovsång till träorkester 1935 uppehöll sig vid ljud från olika arbetsredskap. En mer självklar framgång vann Elisabeth Bergstrand-Poulsen med Väven 1936, en blandning av sago- och andaktsbok. Den tionde boken Kronan från 1937 är i hög grad romantiserad. Hon stod som 50-åring på toppen av sin bana och man anordnade 1937 en stor retrospektiv utställning på Smålands Museum i Växjö. Altartavlan och kartongen till Kvinnans årstider visades där. Utställningen blev en stor framgång och smålänningarna hade nu tagit henne till sina hjärtan. Dock hade vissa kritiker invändningar mot att symbolvärdet premierades framför skönhetsvärdet i koloriten. Året därpå gick utställningen vidare till Göteborg och Lund.

Människan och klockorna utkom 1939 och följer hur klockklang ackompanjerar betryckta och tillbakasattas livsögonblick. Mitt under den tyska ockupationen av Danmark, där familjen bodde, utgav hon det självbiografiska arbetet Hök, får jag låna dina vingar? 1940. Här ser författaren tillbaka på vad hon uträttat i skuggan av krigshotet. Kritiken var på vissa håll inte nådig, men sådant hade Elisabeth Bergstrand-Poulsen vant sig vid att leva med. Familjen Bergstrand-Poulsen levde under krigsåren i skräck för mörkläggning och husundersökningar av tyskarna. Sönerna var med i den danska motståndsrörelsen. Under kriget utkom Se, människan! Livsfragment 1943 och Tre högtider 1945. Det trygga småländska temat kändes extra viktigt i det osäkra läget som familjen befann sig i.

Under efterkrigstiden fortsatte Elisabeth Bergstrand-Poulsen att hålla föreläsningar på olika ställen i Norden med sin rika kulturhistoriska fond i bagaget. Hon engagerade sig för hemsocknens väl och ve, och hon fortsatte att måla porträtt. Sådana uppdrag hade betydelse för hennes ekonomi i svåra tider. Men författarskapet med de närmare 20 titlarna hade också sålt i över 100 000 exemplar och översattes till flera språk. Den sista boken 1951 fick titeln Hustru. Ett minnesmärke, som återigen skildrade en bondkvinna från Småland.

Mest framträdande i Elisabeth Bergstrand-Poulsens bildkonst är de religiösa motiven som följer livets gång i kyrkans närhet. Motivet Bedjande brud är ett av hennes käraste. Hon målade altartavlor och komponerade gobelänger. De mest kända är Gudmodern och Kvinnans årstider. Den senare hade Elisabeth arbetat med alltsedan 1930-talet men först 1953 var den dyrbara gobelängen färdigvävd efter en insamling i länet. Gobelängen invigdes vid en stor retrospektiv utställning på Smålands Museum i Växjö samma år. Ett hundratals arbeten visades och vernissagedagen drog mycket folk. I centrum för uppmärksamheten stod givetvis Kvinnans årstider, som var ett enastående hantverk vävt på Barbro Nilssons ateljé i Stockholm med en väverska från Långasjö som vävde kyrkan. Numera är den efter utflykter återförd till ett rum på Smålands Museum.

Elisabeth Bergstrand-Poulsen slutförde 1950 altartavlan för Långasjö kyrka föreställande skolbarn som sjunger julpsalmer, men den invigdes först 1957, två år efter Elisabet Bergstrand-Poulsens bortgång. Hon är begraven på Ordrups kyrkogård i Danmark. Det finns även ett sällskapet bildat kring Bergstrand-Poulsen under beteckning EBP-sällskapet, som har aktiva medlemmar både i Sverige och Danmark.