Anna-Lena Peterson var diakon och arbetade för Svenska Israelsmissionen i Wien. Hon deltog bland annat i en räddningstransport av judiska barn till Sverige och bidrog till den sociala återuppbyggnaden av Wien efter andra världskriget. Hon erhöll två österrikiska förtjänsttecken för sina insatser.
Anna Helena Peterson föddes som den andra i en syskonskara av sex, den 24 mars 1904 i Årstad, nära Falkenberg. Hon bytte sedan efternamnet Andersson mot Peterson, efter fadern Peter som var lantbrukare. Efter avslutad skolgång fortsatte hon studierna vid Göteborgs diakonissanstalt (nuvarande Bräcke diakoni) och fick sjukvårdsutbildning i Lidköping. Under studietiden vid Bräckö lärde hon känna den blivande diakonen Greta Andrén. Hon blev vigd till diakon 1930 och arbetade som föreståndare på barnhemmet Furuhöjd i Alingsås. År 1938 blev hon rekryterad till Svenska Israelsmissionens arbete i Wien.
Då ”Syster Anna-Lena” ankom till Wien i juli samma år var staden präglad av tre månaders nazistiskt styre. På gatorna vajade hakkorsflaggor och uniformerade män präglade stadsbilden. Nazismens raslagar hade trätt i kraft och judar trakasserades och förnedrades offentligt. Den Svenska Israelsmissionens församling som samlades på Seegasse 16, bestod till större delen av judar som blivit döpta. Av judar betraktades de inte längre som judiska och de stod därför utanför möjligheter till sjukvård och fattighjälp från de judiska organisationerna. I nazisternas ögon var de dock fortfarande judar och förföljdes. Därför koncentrerades den Svenska Israelsmissionens arbete på att hjälpa denna grupp. Anna-Lena Peterson arbetade tillsammans med Greta Andrén, Malla Granath, Johannes Jellinek, Elsa och Göte Hedenquist, samt Johannes Ivarsson. Deras arbete omfattade bistånd med bostäder och förnödenheter, men också att ordna viseringar.
Diakonernas arbete bestod av sjukbesök, själavård och fattighjälp. Under de första krigsåren ordnade missionen utresetillstånd för främst judiska barn och unga. Anna-Lena Peterson följde med en barntransport med 60 ungdomar till Sverige i februari 1939. Hon bevittnade många svåra och definitiva avsked och hur gruppen blev trakasserad under resan, något hon senare skulle beskriva i Meine Tätigkeit für die Schwedische Israelsmission.
Hösten 1939 blev Anna-Lena Petersons huvuduppgift att ansvara för missionens äldreboende ”Schwedenheim” i Weidling, norr om Wien. I fastigheten bodde församlingens äldre medlemmar, av vilka många blivit berövade sin bostad genom nazisternas tvångskonfiskeringar. Tanken var att de här skulle få en tillflyktsort utanför staden. På grund av flera nazisympatiserande grannar blev dock tillvaron svår. De boendes radioapparater konfiskerades vid en raid, men fick lämnas tillbaka eftersom dessa var svensk egendom. Trakasserierna initierades av en granne, en läkare ansluten till SA, vilken störde nattron genom stenkastning. Likaså var matbristen påtaglig, men tack vare tillmötesgående bönder och handlare kunde livsmedel ordnas till ett hushåll på 25 personer.
Då de flesta judar deporterats från Wien stängdes missionsstationen på Seegasse av Gestapo i juli 1941. Personalen var tvungen att åka till Sverige. Anna-Lena Peterson fick dock tillstånd att under hösten ombesörja flytten av de äldre från Schwedenheim till Seegasse. Den 25 november lämnade hon Wien för att arbeta vidare i Alingsås med judiska flyktingar och så kallade krigsbarn från de nordiska länderna. I krigets slutskede skickades Anna-Lena Peterson till Malmö för att ta emot överlevande som transporterats med Folke Bernadottes vita bussar. Hon var också föreståndare på ett hem i Korsnäs, utanför Falun där flyktingboende arrangerats.
Anna-Lena Peterson återkom till Wien 1946, denna gång i Rädda Barnens regi. Tiotusentals barn bespisades och kläddes av Rädda Barnens personal, vilka blev kallade ”de vita änglarna”. I efterkrigstidens Wien fanns också överlevande medlemmar i Seegasseförsamlingen. En del hade valt att gå under jorden, de kallades ”u-båtar”. Återseendena blev dock få eftersom de flesta församlingsmedlemmarna hade dödats eller utvandrat.
När den Svenska Israelsmissionen beslutade att återuppta arbetet i Wien blev Anna-Lena Peterson nyckelpersonen i återuppbyggnaden. Hemmet Schwedenheim hade fungerat som soldatkasern under den sovjetiska ockupationen och var vandaliserat. Efter reparationsarbeten kunde det återinvigas 1958 och Anna-Lena Peterson fortsatte som dess föreståndare till sin pension. Hon rapporterade regelbundet om verksamheten i Missionstidning för Israel. Tillsammans med den österrikiske prästen Felix Propper som kommit som flykting till Sverige 1939, fortsatte arbetet bland judar, men nu med nedtonad missionsprofil. Hon samarbetade även med prästen Adolf Rücker.
Anna-Lena Peterson blev uppmärksammad för sina insatser för Wiens befolkning och belönades med två medaljer: Julius-Tandler-Medaille, till personer som osjälviskt tjänat staden Wiens behövande, och Österrikiska förbundsrepublikens hedersdekoration i silver (Silbernes Ehrenzeichen), utdelad av presidenten Franz Jonas 1969.
Många andra svenskar arbetade i Wien efter kriget med bistånd och rehabilitering. Under 20 år samlade Anna-Lena Peterson en kvinnokrets, först på Café Landtmann och senare i sin egen lägenhet. Förutom social samvaro firades traditionella högtider som Lucia och jul. Gruppen bestod som mest av 40 personer och var känd som ”onsdagsträffarna”. Denna krets blev grunden till Svenska kyrkans Wienförsamling som etablerades under slutet på 1970-talet. Anna-Lena Peterson var den samordnande personen även efter sin pension 1974.
Anna-Lena Peterson flyttade tillbaka till Sverige 1988 och avled i Göteborg 1990. Hon blev begravd på Årstad kyrkogård.
