Lena Larsson, svensk traditionsbärare och vissångerska, uppmärksammad för sin stora repertoar av folkliga visor. Jämte Svea Jansson från Åbolands skärgård och Ulrika Lindholm från Raukasjö i Jämtland framstår hon som en av Sveriges tre stora folkliga vissångerskor.

Karolina (Lena) Larsson föddes 1882 på Skansen i Ytterby till föräldrarna Karl August Karlsson och hustrun Kristina. Familjen försörjde sig på fiske och småbruk. Som äldsta dotter fick hon ta hand om de mindre syskonen, hennes skolgång blev enligt egen utsago "ojämn". Hon gifte sig med småbrukaren Gustav Larsson först vid 53 års ålder och flyttade då tvärs över Nordre älv till Gullö. När hon blev änka 1956 tog hon hand om jordbruket som hon drev fram till död. Hon hade inga egna barn, men uppfostrade sin systers barn, som blivit moderlösa redan vid späd ålder.

I Lena Larssons barndoms- och uppväxtmiljö var sången en naturlig del av det dagliga livet. Man sjöng i arbetet och när man träffades på lediga stunder. Lena Larsson hade fem mostrar och fem morbröder, födda vid 1800-talets mitt, som alla sjöng. Hennes yngre bror Anders Karlsson nedtecknade ett antal av hennes vistexter och skickade in dem till Radiotjänsts folkvisetävling 1948–1949, och till Västsvenska folkminnesarkivet i Göteborg. På så sätt fick Sveriges Radio kontakt med syskonen och kunde 1957 spela in Lena Larssons visor för första gången. Detta resulterade i flera inspelningar och många framträdanden i radio, på grammofon och på konserter.

Det var Matts Arnberg – delvis i samarbete med Ulf Peder Olrog – som svarade för radioinspelningarna och grundlade det som kom att bli Sveriges Radios folkmusiksamling. Lena Larsson sjöng in sammanlagt 250 visor för Sveriges Radio fördelade på följande vistyper: 66 folkliga kärleksvisor, 39 litterära visor, 25 sjömansvisor, 20 småvisor, 15 ballader, 15 skämtvisor, 10 sång- och danslekar samt ett mindre antal soldatvisor, gesällvisor, historiska visor, emigrantvisor, naturlyriska visor, nykterhetsvisor, nidvisor, dryckesvisor och revyvisor.

Matts Arnberg karakteriserade henne så här: ”Hon har ett livligt intellekt, en fin humor och en oemotståndlig charm. När hon berättar gör hon det livligt och medryckande men ytterligt försynt och lågmält. I sina visor är hon liksom eftersinnande och sluten inom sig själv, men hon sjunger dem med en kraftfull och intensiv altröst, och hennes föredrag är bräddat av inlevelse och auktoritet.” Genom att lyfta fram och porträttera traditionsbärare på detta sätt bidrog Matts Arnberg till att ge dem konstnärlig status.

I en förteckning över skillingtrycksvisor som sändes ut 1959 prickade Lena Larsson för ytterligare cirka 75 visor som hon mindes. 1800-talets skillingtrycksvisor utgjorde alltså merparten av hennes repertoar och det var helt naturligt eftersom det var de visorna som sjöngs mest och var moderna i hennes ungdom kring sekelskiftet. Dessutom kunde hon många skolsånger och fosterländska sånger. Hon levde i stark schartuansk miljö och Johan Olof Wallins diktning hade en stor betydelse för henne under hela livet.

År 1967 under en folkmusikafton i Göteborgs konserthus fick Lena Larsson en hjärtattack och avled på scenen.