Ulrika Lindholm var en svensk traditionsbärare och vissångare, uppmärksammad för sin stora repertoar av folkliga visor. Jämte Svea Jansson från Åbolands skärgård och Lena Larsson från Kungälvs Ytterby framstår hon som en av Sveriges tre stora folkliga vissångerskor.
Ulrika Lindholm föddes 1886 i Raukasjö, en avlägset belägen fjällby i Frostvikens socken i nordligaste Jämtland, som det sjätte barnet i fjällbonden Fredrik Anderssons stora familj som sammanlagt bestod av nio barn. Han var änkeman med fyra barn och därefter omgift med Sofia Charlotta Eriksdotter, en nybyggardotter från Stornäset i södra Lappland, som hade sonen Levi sedan tidigare. Tillsammans fick de fyra barn. På gården bodde också farfar Anders Larsson och farmor Olava Fredriksdotter, som varit de första nybyggarna i Raukasjö. Dessutom fanns där dräng och piga året om.
Byn Raukasjö bestod av bara två bondgårdar och ett odaltorp, men gården var ändå stor som fjällställe betraktad. Den låg utmed leden Vilhelmina – Frostviken – Norge och var ett naturligt övernattningsställe för resande liksom för besökande samer höst och vår. Sång och musik var en del av det dagliga livet. Nästan varje kväll spelade Fredrik Andersson på sin fiol och så fort man hade främmande dansade både gamla och unga sånglekar i storstugan. Ibland vid högtidliga tillfällen gick man igenom hela repertoaren och då skulle barnen höra upp noga så att de sjöng riktigt och inte gjorde melodierna modernare eller krånglade till dem. När väckelserörelsen nådde Raukasjö brändes alla gamla visböcker och alla skillingtryck och ersattes av samlingar med andliga sånger, men Ulrika Lindholm konstaterade långt senare i en intervju att ”alla vuxna på gården tyckte om sång och musik och alla hade de bra minnen – barnen lärde sig de gamla visorna i alla fall”.
Ulrika Lindholm flyttade hemifrån när hon var 21 år och hade först plats hos sin äldre halvbror, folkskolläraren Levi Johansson, som var bosatt Hammerdal. Nykterhetslogerna var en central samlingspunkt där man träffades, sjöng, lekte danslekar och hörde nya visor. Det var också via Godtemplarorden (IOGT) som hon lärde känna sin blivande make brukshandlaren Jöns Lindholm och paret gifte sig 1909. Men redan 1915, när Ulrika var 28 år och väntade deras tredje barn, blev hon änka.
Efter makens död stannade Ulrika Lindholm kvar i Oviken och fortsatte arbeta med deras affär till 1917. Hon hade därefter plats i hushåll på ett par olika håll i landet innan hon 1922 fick möjlighet att överta en lanthandel i Amsberg strax utanför Borlänge. Men så kom Konsum till byn och hon tvingades sälja. Hon gjorde ytterligare ett försök med lanthandel innan hon på 1930-talet flyttade till Enskede strax söder om Stockholm, där hon bosatte sig för gott.
När Ulrika Lindholm flyttade till Enskede fick hon användning för sina kunskaper om gammal kultur och gamla traditioner på ett delvis nytt sätt. Visserligen hade hon sjungit jämt, men nu blev hon också uppgiftslämnare åt Nordiska museet. Från 1940 och framåt besvarade hon över sextio frågelistor över skiftande ämnen.
När dåvarande Radiotjänst i samarbete med en rad vetenskapliga institutioner började en folkvisetävling 1948–1949 skickade också Ulrika Lindholm in ett bidrag. Tävlingen följdes sedan upp genom radioinspelningar. Det första tillfället kom 1952 när Matts Arnberg spelade in ett urval av hennes visor för Sveriges Radios räkning. Inspelningstillfällena i studion i Stockholm skulle bli många. De flesta gjordes från 1958 och framåt. Ulrika Lindholm var då drygt 70 år gammal, men hennes röst var fortfarande stark och vital. Genom att lyfta fram och porträttera traditionsbärare på detta sätt bidrog Matts Arnberg till att ge dem konstnärlig status.
Mellan 1952 och 1964 spelade Sveriges Radio in cirka 330 av hennes visor fördelade på följande vistyper: 66 sång- och danslekar, 44 småvisor, 42 folkliga kärleksvisor, 30 litterära visor, 22 skämtvisor, 16 andliga sånger, 8 ballader samt ett mindre antal dryckesvisor, bondkomikervisor, nidvisor, obscena visor, sjömansvisor, didaktiska visor, nykterhetsvisor och emigrantvisor. Till dessa kan läggas en hel del skolsånger, fosterländska sånger, psalmer och andliga visor.
De sista tio åren tillbringade Ulrika Lindholm på Stureby vårdhem, Enskede. Hon avled 1977, 91 år gammal.
