Anna Lenah Elgström var skribent, författare, kulturpersonlighet och feminist.
Anna Lenah Elgström föddes 1884 i Helsingborg. Från början hade hon tänkt sig en konstnärlig bana, och hon utbildade sig därför till bildkonstnär i Stockholm vid Tekniska skolan, Högre konstindustriella skolan och Althins ateljé. År 1908 reste hon till Paris tillsammans med sin bror konstnären Ossian Elgström för att studera konst. Där var hon bland annat verksam som glas- och mosaikmålare. I Paris började hon skicka resebrev till olika svenska tidningar. Detta blev inledningen till en livslång och mycket omfattande publicistisk verksamhet, både som författare och journalist. Hon gifte sig med teatermannen Gustaf Collijn 1912 och paret fick två år senare dottern Ragnhild.
Som författare debuterade Anna Lenah Elgström 1911 med boken Gäster och främlingar, som fick ett positivt mottagande. Ett av hennes mer kända verk är utvecklingsromanen och trilogin om Elsa Holm: Den kloka Elsa, 1928, Elsa & kärleken, 1932, och Elsa i männens värld, 1936. Trilogin handlar om en flickas väg till ung kvinna. Den har självbiografiska drag, vilket dock Anna Lenah Elgström förnekade.
En stor del av Anna Lenah Elgströms publicistiska verksamhet hade en politisk tendens kopplad till första världskrigets utbrott. Kriget ledde till att hon blev radikalpacifist med feministiska förtecken. Hon deltog och rapporterade från fredskongressen i Haag 1915, och från den inofficiella fredskongressen i Stockholm 1916. Hon tillhörde kretsen av kvinnor kring den internationellt verksamma fredskämpen Rosika Schwimmer. För att hedra henne skrev Anna Lenah Elgström, tillsammans med Elin Wägner och Frida Stéenhoff boken Den kinesiska muren, som publicerades 1917. Samma år tog Anna Lenah Elgström tillsammans med andra pacifistiska och samhällsengagerade kvinnor initiativet till Förbundet för humanistisk politik. Förbundets syfte var att skapa en plattform för en socialism, som byggde på pacifism och internationalism, och som skulle sätta andliga och etiskt moraliska värden främst, före kollektivistiska uppfattningar. I det avseendet tillhörde Anna Lenah Elgström den frisinnade vänsterfalangen i svensk samhällspolitik under 1900-talets början. I dessa kretsar betonades det individuella ansvarstagandet starkt.
Anna Lenah Elgströms pacifism var tätt sammanlänkad med den feminism som Ellen Key förespråkade. I högsta grad var den en praktisk omsättning av Ellen Keys samhällsmoderlighet. Denna ”moderlighetspacifism” genomsyrade en stor del av Anna Lenah Elgströms publicistiska verksamhet under första världskriget fram till mitten av 1930-talet. I litterär form skildrade hon framför allt mödrars och barns utsatthet i krig och hur män förtryckte och snävade in kvinnors handlingsfrihet. Exempel på detta är novellsamlingen Mödrar som först kom ut 1917 och därefter i sju nya upplagor fram till 1938.
Vid mitten av 1930-talet övergav hon sin radikalpacifistiska ståndpunkt. På plats som reporter i Spanien, när inbördeskriget hade brutit ut, kom hon fram till övertygelsen att våld och krig i vissa sammanhang kunde visa sig vara nödvändigt att tillgripa. År 1936 startade hon Svenska Kvinnokommittén för Spaniens barn, där hon var ordförande åren 1936–1940. Anna Lenah Elgström var även med om att inrätta ett barnhem i Spanien. Tidigare, 1919, var hon en av initiativtagarna till Rädda Barnen, där hon en tid var vice ordförande.
I början av andra världskriget engagerade sig Anna Lenah Elgström i Finlandshjälpen 1939–1940, då hon förespråkade mer aktiva hjälpinsatser till Finland. Under andra världskriget var hon också medlem av 1940 års flyktinghjälpskommitté.
Som journalist medverkade Anna Lenah Elgström särskilt i Social-Demokraten, sedermera Morgon-Tidningen 1922–1949, och i Sydsvenska Dagbladet Snällposten under 1950-talet. Hon gav också ut ett antal pacifistiska pamfletter.
Anna Lenah Elgström var berest och hade gjort ett flertal studieresor i Europa, Afrika, Amerika och i Sovjetunionen under 1920- och 1930-talen. Som ett resultat av dessa resor gav hon ut ett antal populärt hållna reseskildringar. Särskilt amerikansk litteratur och kultur blev hennes specialitet.
Anna Lenah Elgströms reportage och pamfletter uppvisar ofta en utvecklingsoptimistisk tro, som uppmanar den enskilde till handling. Hennes skönlitterära produktion är däremot många gånger mycket känsloladdad och innehåller pessimistiska skildringar av hur kvinnor och barn drabbas av krig och av männens förtryck, makt och härskartekniker. I dessa avseenden hade Anna Lenah Elgström en skarp feministisk samhälls- och civilisationskritik, som till och med kunde vara fränare än Ellen Keys och Elin Wägners. Hon stod här närmare Frida Stéenhoff i sin civilisationskritik, när det gällde att peka på förtryckande strukturer och patriarkala förhållanden, som hindrade kvinnor från att bli samhällsengagerade. Anna Lenah Elgström menade till exempel att om kvinnan inte har rätten att bestämma över sin egen kropp och själ betyder politisk rösträtt ingenting.
Anna Lenah Elgström växte upp i ett kristet hem med pietistiska väckelsekristna inslag. På moderns sida fanns till exempel släktskap med Lina Sandell-Berg. Religionen är också något som återkommer i hennes författarskap, och något som hon också själv brottades med. År 1948 konverterade hon till katolicismen. Samma år kom hennes sista roman ut Den målade öknen. Under sina sista år i livet var hon en regelbunden skribent i den katolska tidskriften Credo, en föregångare till Signum.
Anna Lenah Elgström avled 1968. Hon har fått en väg uppkallad efter sig i Örebro.
