Anna Lindhagen var socialdemokratisk politiker som bland annat kämpade för kvinnors rätt till rösträtt.

Anna Lindhagen föddes 1870 i Stockholm. Hon växte upp i en borgerlig ämbetsmannafamilj. Hennes bröder tog studentexamen men den möjligheten fick inte hon. Efter att ha avslutat Statens normalskola för flickor utbildade hon sig i stället till sjuksköterska och tog examen som Rödakorssyster 1890. Samma år anställdes hon på Smedjebackens sjukstuga. Därefter arbetade hon under två år i den nyligen grundade Föreningen för Välgörenhetens Ordnande (FVO). Organisationen fungerade som samordnare mellan kommunens fattigvård och privat filantropi. Dess uppgift var att ge stöd till människor som tillfälligt hade hamnat i svårigheter.

Under 1900-talets första decennier trädde Anna Lindhagen fram som en socialt engagerad barninspektris. År 1902 anställdes hon vid Stockholms Fattigvårdsnämnds utackorderingsbyrå med uppgift att inspektera fosterhem, en anställning hon hade till mitten av 1920-talet. Hennes kompetens tillvaratogs därefter under tre år i barnavårdsnämnden. Engagemanget för barn slutade dock inte där. Från 1928 till 1931 var hon föreståndare för utackorderingsavdelningen inom barnavårdsnämnden. Sammantaget engagerade hon sig under 30 år för en förändrad syn på ogifta mödrar och barn i familjepolitiskt hänseende.

Anna Lindhagen kämpade också för kvinnlig rösträtt och tog på sig olika ledande uppdrag i styrelsen för Stockholmsföreningen för kvinnors politiska rösträtt från 1902 till 1916. Det var främst till den socialdemokratiska rörelsen hon knöt sitt politiska samhällsengagemang. Hon blev styrelseledamot i den Socialdemokratiska kvinnoklubben i Stockholm 1909 och valdes in som ledamot i den nationella styrelsen då kvinnoklubbarna 1920 slöt sig samman i Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. På denna post stannade hon kvar i ytterligare åtta år. Under 1911 och fem år framöver fungerade hon som redaktör för tidningen Morgonbris, ett organ som sedan början av 1900-talet hade samlat de socialdemokratiska kvinnoklubbarna i landet.

År 1911 valdes Anna Lindhagen in i Stockholms stadsfullmäktige för socialdemokraterna och kom att sitta kvar till 1923. Hon engagerade sig särskilt i bostadsfrågor, att staden skulle bygga billiga bostäder, och för att en kostnadsfri bostadsförmedling skulle inrättas. Hon arbetade för att barn och ogifta mödrar inte skulle skiljas åt, för nykterhet och för att äldre, sjuka och de som tillfälligt hade råkat i nöd skulle få hjälp utanför fattigvården. Tillsammans med en av sina bröder, riksdagsmannen Carl Lindhagen, engagerade hon sig i fredsarbete och kvinnors rättigheter. Hon var ledamot av styrelsen för Sveriges Kvinnliga Fredsförening (SKF) från dess start 1898 tills föreningen lades ner 1911.

I samband med första världskriget tog den internationella rösträttsrörelsen 1915 initiativ till en kongress i Haag, där deltagare från både neutrala och krigförande länder skulle diskutera möjligheterna att få stopp på kriget genom att försöka få till stånd neutral medling. Anna Lindhagen reste till kongressen som en av de 16 svenska delegaterna. På kongressen bildades nationella avdelningar av Internationella Kvinnokommittén för varaktig fred. Anna Lindhagen deltog i detta fredsarbete. De nationella kommittéerna ombildades 1919 till Women’s International League for Peace and Freedom (WILPF). I den svenska organisationen Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) var Anna Lindhagen aktiv som styrelseledamot och under några år i slutet av 1930-talet även som redaktör för IKFF:s medlemsblad. För att lindra nöden för svältande barn i Europa bildades efter första världskriget organisationen Rädda Barnen. Även inom denna sammanslutning finns tydliga spår av Anna Lindhagens engagemang som styrelseledamot men också som ordförande, vilket hon var under fem år på 1920-talet. Hon var dessutom aktiv i olika tillfälliga hjälpaktioner för flyktingar under de båda världskrigen och under mellankrigstiden.

Anna Lindhagen värnade tidigt om Stockholms stadsmiljö och menade att även arbetare skulle kunna ta del av parker och grönområden. Redan 1906 hade hon tillsammans med Anna Åbergsson tagit initiativet till Föreningen Koloniträdgårdar, efter att hon i Köpenhamn sett hur staden hade upplåtit mindre jordlotter till sin befolkning. Hon fungerade som föreningens ordförande till 1921. Även i stadsfullmäktige motionerade hon om natur- och hembygdsvård. Hon ville att naturparker skulle skapas och att planterade områden skulle anläggas i staden. Under 1920-talet arbetade hon även inom Stadskollegiet, Rådet till skydd för Stockholms skönhet, det så kallade Skönhetsrådet, och Stadsplanenämnden med Stockholms stadsmiljö. Anna Lindhagen bodde flera år på Fjällgatan 34 och lät där med egna pengar inreda ett par rum som skulle representera bildade och kulturellt intresserade borgares bostadsrum på 1860-talet. Rummen är idag museum och utanför finns en skulptur i form av en medalj som betonar Anna Lindhagens arbete för rättfärdighet, skönhet och kulturinsatser. I närheten ligger Anna Lindhagens täppa, en mindre park som anlades av henne själv på 1930-talet.

Anna Lindhagen publicerade flera mindre skrifter, bland annat om egnahemsrörelsen, barns och mödrars rättigheter, kolonirörelsen och om olika miljöer i Stockholm. Hon skrev en memoar med titeln Vad vi tänkte. Den kom ut 1941, samma år som hon avled. Hon finns begravd i familjen Lindhagens grav på Norra begravningsplatsen i Solna.