Anna-Lisa Öst, ”Lapp-Lisa”, var en folkkär frireligiös vissångerska, som särskilt förknippats med sången Barnatro. Föräldrarna var av samiskt ursprung. Hennes berömmelse sträckte sig långt utanför Sveriges gränser.
Anna-Lisa Öst föddes 1889 som yngst av sex syskon i byn Mark nordväst om Vilhelmina. Fadern, Olof Jönsson Vikström, var nybyggare och kronoarrendator på ett litet torp, och familjen levde under knappa omständigheter. Det var långt till närmaste samhälle och skolgången begränsades till några få veckor i en ambulerande skola. Modern Tekla Salomonsson, ”Spel-Tekla”, var musikalisk. Hon fungerade som byns ”klockare” på de andakter som hölls varje söndag i någon av byns fem gårdar. Hon ledde sången, sjöng psalmer och läsarsånger och tog till sin hjälp ”spelstocken”, ett psalmodikon som användes vid husandakter.
Anna-Lisa Öst sjöng visor och spelade gitarr. Hon blev enligt egen utsago frälst som tonåring när hon var på väg hem från en logdans. År 1911 kom hon till Frälsningsarméns krigsskola i Stockholm. Trots hennes ganska korta skolgång i barndomen klarade hon utbildningen och blev stationerad i Tierp. Efter några förflyttningar befordrades hon som löjtnant till Hedemorakåren. Där mötte hon sitt livs kärlek, frälsningssoldaten och lantbrevbäraren Johan ”Jonte” Öst. De gifte sig 1924, vilket innebar att Anna-Lisa Öst, enligt Frälsningsarméns regler, fick ta avsked som frälsningsofficer. I äktenskapet föddes dottern Siv, som senare ofta sjöng duett med modern.
Trots att Anna-Lisa Öst tvingades lämna sitt arbete inom Frälsningsarmén såg hon den fortsatt som sitt andliga hem. Hon har förklarat att trivseln inte minst berodde på den härliga musiken. Som frälsningsofficer använde hon sin sångröst och det var i armén som hon började berätta minnen från Lappland och sjunga de sånger som hennes mor brukade sjunga, något som väckte stor uppmärksamhet. Genom att uppträda i samisk dräkt återknöt hon till föräldrarnas ursprung. Anna-Lisa Öst blev ”Lapp-Lisa” med hela svenska folket inte minst tack vare namnet och dräkten som användes i reklamsammanhang på affischer och skivomslag. Hon kom att nöta ut drygt 30 dräkter under årens lopp.
Under hela sitt liv fortsatte Anna-Lisa Öst att under namnet ”Lapp-Lisa” missionera med sin sång. Hon deltog i mängder av möten och sammankomster och blev snabbt mycket känd och populär. Sångarfärderna förde henne vida omkring inte bara i de nordiska länderna utan även till svenskar som emigrerat till USA. Första gången hon besökte USA 1949 hade hon tiotusentals åhörare och när hon återvände hem hölls ett stort friluftsmöte i Göteborg där man beräknade att cirka 25 000 människor lyssnade. År 1954 reste hon tillsammans med sin dotter Siv på ett andra besök till USA. Det blev ett triumftåg genom svenskbygderna. Den tredje USA-resan 1959 varade i drygt två månader och gick genom 17 av Amerikas stater.
Anna-Lisa Öst uppträdde även i profana sammanhang och ansåg, trots kritik, att det var en bra arena för att nå ut med ett viktigt budskap. Hon gjorde sin första skivinspelning 1931 sedan Svenska Journalen hade lanserat skivmärket Tal och ton. När skivmärket upphörde 1934 gjorde hon under närmare 20 år sina inspelningar på Sonora-ägda skivmärket Sonata och det speciella skivmärket Lapp-Lisa. Senare inledde hon ett samarbete med Cupol. Trots att Anna- Lisa Öst skivdebuterade vid 42 års ålder, hann hon sjunga in ett stort antal titlar och var Sonoras mest framgångsrika artist när det gällde andlig musik. Hon gjorde cirka 450 grammofoninspelningar och många framträdanden i radio och TV, bland annat hos Lennart Hyland i TV-programmet Hylands hörna 1970. I programmet placerades hon genom en omröstning bland landets 20 populäraste personer.
Anna-Lisa Öst sjöng med en okonstlad rättframhet, som bars av en varm och glad gudsfruktan. Hennes repertoar omfattade närmare 800 visor och sånger, varav många med rötter i 1800-talets väckelse- och nykterhetsrörelse. Till de populärare hörde Guldgrävarsången, Drinkarflickans död och Lappflickan. Den sistnämnda var den melodi som också förknippats med den ursprungliga ”Lapp-Lisa”, nämligen Lisa Thomasson, och som gjort denna känd cirka 20 år tidigare. Anna-Lisa Öst gjorde aldrig någon hemlighet av att det funnits en tidigare ”Lapp-Lisa”.
Med sången Barnatro blev Anna-Lisa Öst känd i två världsdelar, och hennes fyra grammofoninspelningar av sången såldes i mer än 100 000 exemplar. Hon hade förvärvat Barnatro 1937 för 75 kronor av kompositören och textförfattaren Ejnar Westling, en före detta frälsningsmusikant och senare produktiv sångförfattare inom populärmusiken, som skrev andliga sånger under pseudonymen Gunnar Dahl.
Anna-Lisa Öst sjöng också sången i kortfilmen med samma namn, som visades på biograferna som förfilm till Åsa-Nisse. Filmen var producerad av den beryktade sångaren Johnny Bode, som ansågs vara en amoralisk mytoman. Han skrev också tre nya sånger för filmen som ”Lapp-Lisa” sjöng. Hon fick mycket kritik, inte minst av chefredaktören Rune Moberg i bildtidningen Se, för att hon samarbetade med Johnny Bode, men förklarade att hon inte hade något ont att säga om honom. Kombinationen ”Lapp-Lisa” och Åsa-Nisse visade sig vara ett publikt lyckokast och drog rekordpublik till landets biografer.
Anna-Lisa Öst gav ut flera memoarböcker: Lapp-Lisa berättar om sitt liv, 1950, Med Barnatro genom världen, 1958, och Barnatro, 1967. Hon glömde aldrig sitt ursprung och varifrån hon kom och har blivit starkt förknippad med kyrkstaden Fatmomakke (Faepmie) i Vilhelmina kommun. Frälsningsarméns bönekåta som byggdes där 1946 bekostades av henne och var hennes gåva till bygden.
Anna-Lisa Öst dog i Hedemora 1974, där hon är begravd på Norra kyrkogården. En staty av henne finns i Vilhelmina.
