Anna Maria Lenngren var en av den gustavianska tidens främsta författare och en av den svenska upplysningstidens fanbärare.

Anna Maria Lenngren föddes år 1754 i Uppsala. Hennes far, Magnus Brynolf Malmstedt, var docent i latin vid Uppsala universitet. Han var begåvad på många sätt, men på grund av att han även var en ivrig herrnhutare anklagades han för irrlärighet. Precis vid tiden för Anna Maria Lenngrens födelse ledde hans övertygelse till att man för en tid tog ifrån honom hans rättigheter att undervisa och familjen fick då uteslutande klara sig på gåvor från andra herrnhutare. Man har ansett att det bohemiska hemmet, som stod öppet för i princip vem som helst, gjorde att Anna Maria Lenngren senare strävade efter en respektabel och tillbakadragen livsstil. Det var dock tack vare fadern hon fick en gedigen utbildning och kunde studera bland annat franska, latin och romersk litteratur.

Redan i tonåren visade Anna Maria Lenngren prov på sin litterära begåvning och skrev hyllningsdikter och översatte operalibretton. Sin debut gjorde hon i början på 1770-talet med tillfällighetsdikter i göteborgstidningar. Hösten 1774 började hon skriva i göteborgstidningen Hwad Nytt? Hwad Nytt? och det var även vid denna tid hon fann sin egen stil så som den framstår i dikterna ”La matinée de Clarisse”, 1774, och ”Thé-Conseilen”, 1775.

År 1776 gjorde Anna Maria Lenngren debut som operaöversättare med operan Lucile, med musik av André Grétry och fransk text av Jean-François Marmontel. Detta var den första opéra comique som spelades på svenska, och det är anmärkningsvärt att hon endast 22 år gammal, på uppdrag av kungahuset, stod för den hyllade översättningen som sattes upp på Kongl. Svenska Operan. Det är också intressant att hon i företalet till Lucile uttrycker explicita åsikter om kvinnors rätt till vittert arbete. Senare blev hon betydligt försiktigare i sina uttalanden.

Hösten 1780 gifte sig Anna Maria Lenngren med Carl Peter Lenngren som var ämbetsman vid Kommerskollegium och redaktör för Stockholms Posten. Genom sin make knöts också hon till tidningen där hon deltog anonymt med både lyrik och prosa. Samma år som de gifte sig övertog maken tidningen tillsammans med Johan Henrik Kellgren och år 1790 övergick de till eget förlag.

Under 1790-talet utvecklades Anna Maria Lenngren som författare och hennes skaparkraft kan uppfattas ha nått sin kulmen 1795–1797. En anledning till detta var Kellgrens bortgång 1795, då även Stockholms Postens dåvarande ledande poet Frans Michael Franzén lämnade tidningen för en lång tid framöver. Anna Maria Lenngren fick överta hans plats och fick då utrymme att mogna. Bland annat den berömda och ofta citerade dikten ”Pojkarne”, 1797, som idylliserar barndomen, härstammar från denna tid. Kellgrens död innebar också att det Lenngrenska hemmets ekonomiska situation förbättrades, vilket ledde till att man kunde samla många av dåtidens viktigaste kulturpersonligheter i den ”Lenngrenska salongen”.

År 1797 uppmärksammades Anna Maria Lenngren mot sin vilja av den välmenande greve Gustaf Fredrik Gyllenborg vid Svenska Akademien och det bekräftades att det var hon som sedan Kellgrens bortgång hade varit Stockholms Postens ledande poet. Tidpunkten för Gyllenborgs offentliggörande var illa vald. Anna Maria Lenngrens vassa adelssatirer sågs på grund av den rådande politiska situationen inte med blida ögon och hela tidningens existens stod på spel. Många menar att hon inte hade något annat val än att retirera, vilket hon gjorde med dikten ”Dröm” där hon betonar sin egen anspråkslöshet.

Eventuellt kan dikten ”Några ord till min k. dotter, i fall jag hade någon”, 1798, förstås i samma kontext. I dikten ger en medelklasskvinna sin fiktiva dotter goda råd för livet, bland annat heter det: ”Med läsning öd ej tiden bort – / Vårt kön så föga det behöver”. Dikten har gäckat sina läsare i mer än 200 år. Forskare och läsare har debatterat Anna Maria Lenngrens uttalande om kvinnors förhållande till läsning sedan dikten först publicerades, och en del menar att dikten ger uttryck för hennes egna åsikter, medan andra anser att hon är uppenbart ironisk. På senare år har begreppet ”rolldikt” diskuterats i samband med analyser av dikten, och det har hävdats att kvinnan som talar i Anna Maria Lenngrens dikt ska förstås som en fiktiv karaktär som står för åsikter och förhållningssätt som var typiska för medelklasskvinnor vid denna tid – inte som ett uttryck för Anna Maria Lenngrens egna åsikter, varken bokstavligt eller ironiskt formulerade.

Samma år som ”Några ord till min k. dotter” publicerades började Anna Maria Lenngren också göra upp en förteckning över dikter som kunde ingå i en samlad utgåva av hennes verk, vilken dock inte skulle få ges ut förrän efter hennes död. Efter att hon avlidit i bröstcancer lät maken också publicera samlingen Skalde-försök af Anna Maria Lenngren, 1819. Carl Peter Lenngren har dock kritiserats för såväl titeln på samlingen, som för ordningsföljden på och urvalet av dikter. Dessa strider mot den ordning och det urval författaren själv tänkt sig, och det har påpekats att bland annat placeringen av ”Några ord till min k. dotter” alldeles i början på samlingen har påverkat den betydelse uttolkare velat tillmäta dikten.

Anna Maria Lenngren avled i Stockholm 1817, 63 år gammal.