Anna Reinholdsdotter Leuhusen var den näst sista abbedissan i Sankta Klaras konvent i Stockholm under den tidiga reformationen i Sverige.
Anna Reinholdsdotter var dotter till Stockholmsborgaren Reinhold Leuhusen, död ca 1497, vars rötter fanns i Mechelen (Malines) i nuvarande Belgien, och Bela, som var dotter till en skräddare i Stockholm. Förutom Anna hade dessa båda ytterligare en dotter, Elisabeth, och två söner, varav den ene, Winrik, blev kanik i Uppsala och sedermera domprost i Västerås. Den andre sonen, Martin, var först rådman i Söderköping och sedan rådman i Stockholm.
Anna Reinholdsdotter valdes till abbedissa i Sankta Klaras konvent i Stockholm senast 1508, då hon använde denna titel i ett brev som hon utfärdade detta år. Hon hade rimligtvis då varit vigd till syster i konventet sedan flera år.
I brevet från år 1508 redogör Anna Reinholdsdotter för de materiella problem som hade drabbat konventet. Dess byggnader uppgavs vara förfallna, taket var på väg att störta in och landbönderna hade problem med att betala avraden. De ekonomiska problemen hängde troligen samman med att antalet donationer till konventet hade minskat under senare delen av 1400-talet. Att landbönderna inte kunde betala avraden kan ha berott på de krig som vid denna tid hade drabbat den uppländska landsbygden.
Anna Reinholdsdotters namn förknippas särskilt med Klarakonventets agerande under kriget mot Kristian II åren 1522 och 1523. I ett brev från 1523 beskriver hon själv konventets utsatta situation. Enligt Anna Reinholdsdotter befann sig både konventssystrarna och deras kaplan i nöd och livsfara på grund av kriget. Abbedissan hade därför i samråd med konventssystrarna givit biktfadern och kaplanen Martin Johansson möjlighet att lämna konventet.
Efter kriget anklagades Anna Reinholdsdotter för ha ägnat sig åt politiskt dubbelspel. I ett känt och ofta omtalat avsnitt i Peder Svarts krönika, nedtecknad omkring 1560, berättas att när svenskar i samband med belägringen av Stockholm 1522 smög sig ut ur staden för att förena sig med upprorsmännen sökte de tillflykt i konventet, som låg utanför stadens murar. Anna Reinholdsdotter lät då tillsammans med de andra konventssystrarna ge tecken till danskarna, så att de kunde komma till konventet och ta livet av de förrymda svenskarna. Detta tecken utgjordes under dagarna av ett vitt tyg och på natten av en brinnande lykta. Enligt krönikan innebar konventssystrarnas beteende förräderi mot den nationella saken och det var just av denna anledning som kungen senare lät riva konventet. Det finns inga samtida källor som kan bekräfta krönikans redogörelse, men däremot står det klart att den svenska regeringsmakten under åren efter kriget ansåg att konventets placering utanför stadens murar var ett problem när staden belägrades. Vid Västerås riksdag 1527 fattades beslut om att riva byggnaden eftersom dess belägenhet kunde utnyttjas av fienden.
Det finns flera anledningar att förhålla sig skeptisk till Peder Svarts redogörelse för Anna Reinholdsdotters dubbelspel, men det bör samtidigt framhållas att den inte är helt orimlig. Både hennes far och hennes bror, Martin, förknippas med unionsvänliga politiska sympatier. Som också framhålls i krönikan var Anna Reinholdsdotters syster Elisabeth gift med Stockholmsborgaren Gorius Holste, som var borgmästare i staden och vänligt inställd till den danska regimen.
Att Klarakonventet hade ett särskilt samröre med den danska regimen visas också av en uppgift i Stockholms stads tänkebok i början av juni 1524 där det berättas om hur konventet genomsökts efter gods som förlorats från borgare i staden. Vid denna husrannsakning skall ”nunnan” ha uppgivit att hon erhållit de eftersökta föremålen och även annat som tagits av fienderna, vilket hon hade i förvar. Om danskarna valde att deponera stulna föremål i konventet tyder det på att dess systrar uppfattades vara lojala med regimen.
Anna Reinholdsdotter kvarstod som abbedissa i Klara åtminstone fram till 1525 då Elin Thomasdotter använder sig av denna titel. Efter att konventsbyggnaden revs 1527 fick klarasystrarna möjlighet att fortsätta sitt ordensliv i det förutvarande franciskankonventet på Gråmunkeholmen (nuvarande Riddarholmen). Verksamheten förändrades enligt kungligt beslut då konventet år 1531 formellt omvandlades till ett hospital. Tjugo år senare flyttades detta hospital till Danviken en bit utanför staden. Trots omvandlingen av den yttre verksamheten tycks ordenssystrarna ha haft möjlighet att behålla den inre gemenskapen som en grupp ogifta kvinnor under ledning av en abbedissa.
Det finns i litteraturen en uppgift om att Anna Reinholdsdotter härefter skall ha återvänt till ett sekulärt liv i Stockholms borgerskap. Denna uppfattning är obelagd och motsägs av en källa från 1554, det år då Anna Reinholdsdotter troligen avled. I Upplands handlingar finns för detta år en post i en förteckning över penningar som testamenterats till hospitalet, där det anges att ”Söster anna Reinholstdotter j Closterit” testamenterat 63 penningar. Det faktum att hon skänkt kvarlåtenskap till klostret och dessutom tituleras som ”syster” tillhörande ”Closterit” tyder på att hon vid sin död fortfarande ingick i systragemenskapen i Danviken.
Anna Reinholdsdotter förknippas med den så kallade Leuhusenska guldkedjan som förvaras i Guldrummet på Historiska museet i Stockholm. Guldkedjan består av 97 länkar med så kallat filigransarbete och är deponerad tillsammans med ett radband med 55 pärlor tillverkade i guld och silver, samt några andra smycken vilka alla härrör från ätten Leuhusen. En tradition, som går att belägga ända tillbaka till 1600-talet, gör gällande att guldkedjan skulle ha sitt ursprung i Klarakonventet och att varje abbedissa i konventet sedan Rikissa Magnusdotter, död 1348, skall ha burit den fram till dess att Anna Reinholdsdotter bröt denna tradition och gjorde guldsmycket till en släktklenod. Carl Ramsell af Ugglas och Aron Andersson har på konstvetenskapliga grunder avfärdat anknytningen ända tillbaka till Rikissa men däremot menar de att det är troligt att föremålen har tillhört Anna Reinholdsdotter. Guldkedjan är enligt deras bedömning tillverkad i början av 1500-talet, och var tänkt att användas som bälte eller bältesprydnad.
Anna Reinholdsdotter avled troligen år 1554.
