Anna Sandström var en viktig pedagog och skolgrundare. Med sina kvinnopolitiska skrifter fick hon ett stort inflytande över kvinnorörelsen omkring år 1900.

Anna Sandström föddes i Stockholm i en familj med sex syskon. När hon var fyra år dog fadern och modern tvingades att lämna bort henne och ett av hennes syskon till släktingar och vänner. Anna Sandström fick växa upp hos översten Hjalmar Hagberg och hans syster Maria. På grund av fosterfaderns kommenderingar flyttade familjen mellan olika regementen och skolgången bestod i huvudsak av undervisning i hemmet. Under två läsår gick Anna Sandström i Statens normalskola för flickor, övningsskolan till Högre lärarinneseminariet i Stockholm. Vid nämnda seminarium följde hon sedan den treåriga kursen för att bli flickskollärare.

Efter examen började Anna Sandström arbeta som lärare vid Åhlinska skolan och blev förfärad. Att undervisningen i en traditionell flickskola var så torftig och enahanda hade hon inte föreställt sig. För att få stimulans fortsatte hon med självstudier i historia, latin och litteratur. Efter att ha arbetat några terminer på Södermalms högre läroanstalt för flickor, där hennes tidigare seminariekollega Fredrique Runquist var föreståndare, var hon beredd att gå vidare. Med artikeln ”Gifva våra flickskolor berättigade anledningar till missnöje?”, publicerad i Tidskrift för hemmet, 1880, gav hon sig ut i den offentliga skoldebatten. Artikeln var undertecknad ”Uffe”, vilket var en liten blinkning till en välkänd fornnordisk berättelse om en prins Uffe som efter år av stumhet och passivitet plötsligt, när riket hotades, höjde sin stämma och grep sitt svärd. Men den manliga signaturen var också en medveten förklädnad för att få mer auktoritet. Artikeln antogs mycket riktigt vara skriven av någon äldre erfaren läroverkslärare och vann ett påfallande positivt gensvar från pedagoger från olika skolformer. Två år senare återkom Anna Sandström, via sitt alias Uffe, med en mer elaborerad skrift på samma tema, Realism i undervisning eller Språkkunskap och bildning, 1882. Denna gång väckte utspelet uppmärksamhet i än vidare kretsar. Texten recenserades och diskuterades och blev, som många senare skulle beskriva den, den tändande gnistan som samlade de frisinnade krafterna inom alla skolformer.

Plötsligt uppstod ett möjlighetsrum som Anna Sandström inte var sen att utnyttja. Inom loppet av några månader hade hon inte bara samlat en krets reformpedagoger till fördjupade diskussioner av ”Uffes idéer”, hon hade också startat tidskriften Verdandi, där hon lät ”Uffe” stå som ansvarig utgivare och annonserade att hon till hösten, i eget namn, skulle öppna en skola, som skulle arbeta enligt "de principer som framställts av sign Uffe". Med tidskriften Verdandi skapade hon ett helt nytt forum för idéutveckling kring tidens pedagogiska utmaningar. Tillsammans med rektorn Sigfrid Almquist och hans hustru, skolgrundaren Sofi Almquist, folkskolläraren Hjalmar Berg och hans bror, ecklesiastikministern Fridtjuv Berg, samt initiativtagaren till Stockholms Pedagogiska bibliotek, Nils Lagerstedt, höll Anna Sandström möten under nästan tio år där olika pedagogiska idéer dryftades. Bildandet av Pedagogiska sällskapet i Stockholm var också deras förtjänst.

För Anna Sandström blev den egna skolan och det pedagogiska skriftställeriet ett nödvändigt växelbruk. I den praktiska skolverksamheten fick hon viktiga impulser till sina artiklar och läroböcker; genom att skriva artikulerade hon de idéer och ideal som hon önskade omsätta i sin skola, eller som hon själv uttryckte det i ett brev till Anna Whitlock våren 1892: "Min pedagogik är helt och hållet empirisk, jag analyserar och kombinerar de erfarenheter jag gör i mitt dagliga arbete, och det är därigenom jag skiljer mig från de gammaldags teoretikerna". Såväl i text som verksamhet strävade Anna Sandström efter den levande kunskapen, den som griper tag i människan och gör henne mänsklig. Genom historieämnet och geografiämnet skulle elever beredas möjlighet att upptäcka sin plats i världen, genom möten med en levande litteratur skulle de lära känna livet och sig själva. Med hjälp av konkretion, åskådlighet och självverksamhet byggde Anna Sandström den skola som hon önskade skulle stå modell för framtidens skolor. Vid sekelskiftet 1900 förverkligade hon också sin idé om att skapa ett eget lärarinneseminarium. Seminariets paroll var "Ad fontes" (till källorna) och utbildningsgången var uppbyggd kring en stomme av humanistiska ämnen som kunde kombineras med skolpraktik och föreläsningar i psykologi, pedagogik och metodik för de seminarister som önskade formell lärarinneexamen. År 1908 lät Anna Sandström uppföra en större skol- och seminariebyggnad på Karlavägen i centrala Stockholm. Skolan hade som mest 450 elever och seminariet 100. Sammanlagt utexaminerades från seminariet nästan 500 nya kvinnliga lärare.

Anna Sandström var också en aktiv förespråkare för kvinnosaken. Det var knappast en tillfällighet att hon publicerade sin första Uffe-artikel i Sophie Adlersparres Tidskrift för hemmet och att hon fyra år senare tillhörde den innersta kretsen när Fredrika-Bremer-Förbundet grundades. Under 1890-talet skrev hon flera uppmärksammade artiklar i förbundets tidning Dagny. I en av dem, ”Han och Hon: Några jämförelser mellan mannens och kvinnans själs-lif”, 1890, gick hon in i den infekterade debatten kring August Strindbergs Giftas-noveller. Störst offentlig uppmärksamhet väckte dock hennes tre polemiska artiklar mot Ellen Key: ”Kvinnoarbete och kvinnolycka: med anledning af 'Missbrukad kvinnokraft' af Ellen Key”, 1896, ”Kvinnoarbete och kvinnolycka: ännu några synpunkter”, 1896, och ”Modern romantik och etik”, 1898. Genom dessa välformulerade inlägg vann Anna Sandström en framträdande position inom svensk kvinnorörelse. Hennes artiklar utgjorde ett kraftfullt försvar för mäns och kvinnors rätt till full personlig utveckling med utgångspunkt i individuella anlag och ambitioner. Att som Ellen Key reducera män och kvinnor till könsvarelser och dessutom skapa förföriska bilder av mannen som förnuftets försvarare och kvinnan som känslans, var enligt Anna Sandström att förringa såväl kulturen som den mänskliga potentialen.

Under de följande decennierna modifierade Anna Sandström till en del sin tidigare könsindifferenta ståndpunkt. Som föreståndare för en flickskola med kvinnligt seminarium kom hon främst att engagera sig i de frågor som hade att göra med flickskoleformen och dess värde. Anna Sandström, som själv aldrig hade haft möjlighet att avlägga studentexamen och läsa vidare vid universitetet, tyckte sig se en risk i att de unga akademikerkvinnornas anspråk på "manliga" karriärer höll på att göras till dogm för alla kvinnor. I artikeln ”Medborgerlig likställighet mellan man och kvinna” i Verdandi 1921, sammanfattade hon sin syn på tidens kvinnofrågor och deras komplikationer.

Många av de pedagogiska idéer som utprövades inom den privata flickskolan kom så småningom att få inflytande också över de andra skolformerna; den kommunala folkskolan genom 1919 års undervisningsplan och det statliga läroverket via läroverksstadgorna 1905 och 1928. Personligen fick Anna Sandström ta del av både erkännande och avfärdande av sin livsgärning. År 1904 tilldelades hon medaljen Illis quorum. Tjugofem år senare, när flickskolorna hade kommunaliserats, avslogs hennes ansökan om pension med motiveringen att hennes insatser ägt rum inom det, på sin tid, privata flickskoleväsendet.

Från 1903 levde Anna Sandström samman med sin nära kollega Sigrid Sandberg, lärare vid skolan och biträdande föreståndare för seminariet. Sigrid Sandberg överlevde Anna Sandström med 27 år; hon ordnade Anna Sandströms arkiv och lät även publicera ett urval texter, Ur Anna Sandströms skrifter – Uppsatser, essayer, minnesteckningar, tal, 1933.

Anna Sandström dog 1931. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.