Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)
Under utveckling

Anna Katarina Sissak-Bardizbanian

1876-04-191919-04-18

Journalist

Anna Sissak-Bardizbanian var en av de första svenska kvinnliga journalisterna.

Anna Sissak-Bardizbanian föddes den 19 april 1876 i Trollhättan. Hennes far, Sven Olof Hallman, var sjökapten och dog då Anna var liten flicka. Modern Adelina Birgitta Christina blev ensam med fyra små barn. Ett av Anna Sissak-Bardizbanians äldre syskon var Pehr Olof Hallman, sedermera känd arkitekt och stadsplanerare. Anna själv blev efter faderns död omhändertagen och möjligen adopterad av sin faster Thekla Katarina och hennes man hospitalsläkaren Gustaf Birger Knös i Vadstena.

Anna Sissak-Bardizbanian var elev vid Vadstena flickskola 1882–1889, vid Linköpings flickskola 1889–1890 och vid Statens normalskola för flickor 1893–1894. År 1894, 18 år gammal, slutade hon skolan och reste ensam utomlands, på ”privata studieresor i Tyskland, Frankrike och England”, som det sammanfattades i Publicistklubbens matrikel 1901. ”Bohemen låg henne i blodet, fastän hon kom från en gammal familj av mycken stadga”, skriver Nils Styrbjörn Lundström i en minnesartikel från 1934. Enligt Lundström bodde hon länge i Paris, periodvis som ”studerande svensk fröken”, periodvis arbetande som tvätterska för att tjäna ihop till sina studier.

Under sin tid i Paris kom Anna Sissak-Bardizbanian att lära känna en grupp armeniska flyktingar, bland dem en ung författare vid namn Stephan Sissak-Bardizbanian, som hon senare kom att gifta sig med. Den ottomanske sultanen Abdul Hamid II genomförde runt mitten av 1890-talet flera storskaliga massakrer på armeniska undersåtar och Anna Sissak- Bardizbanians vänner var aktiva i motståndsrörelsen. De smidde planer på att mörda sultanen. Någon av dem föreslog att de skulle låta ”la blonde vièrge” (den blonda jungfrun) utföra dådet genom att lirka sig in i sultanens harem. Men Anna Sissak-Bardizbanian vägrade. Hon bedömde missionen som hopplös och armenierna som utsvultna och verklighetsfrämmande.

År 1897 kom Anna Sissak-Bardizbanian hem till Sverige igen och började arbeta som journalist. Mellan mars och september arbetade hon som redaktionssekreterare på Östgöta Kuriren i Vadstena. Hösten 1897 kom hon till Svenska Dagbladet, som samma vår hade bytt ägare. Hela den gamla redaktionen hade blivit uppsagd, vilket skapade ett stort behov av nya medarbetare. Den nya redaktionen, med namn som Verner von Heidenstam, Oscar Levertin och Hjalmar Söderberg i spetsen, ville också reformera tidningen på ett genomgripande sätt, med målet att skapa ”ett stort kulturblad” med liberal inriktning. År 1898 blev Anna Sissak-Bardizbanian också medlem i Publicistklubben.

Redan våren 1898 for Anna Sissak-Bardizbanian utomlands igen, den här gången till England. Den 5 maj gifte hon sig med Stephan Sissak-Bardizbanian i Manchester. Men den äktenskapliga lyckan varade inte länge. Redan i augusti hade hon lämnat sin man och var tillbaka på Svenska Dagbladet. Från och med denna tid finns en lång rad reportage bevarade under signaturen Cendrillon, Askungen. Redan i de första texterna, som ”Hos japanske jonglörer” från 8 september, kan man känna igen det typiska för Anna Sissak- Bardizbanian: en personlig, fantasifull stil, ett sinne för detaljer – gärna av det exotiska slaget – och en väl utvecklad ironi. Politiska kommentarer tycks dock inte ha varit comme il faut inom den genre av lättare reportage hon främst verkade inom. Det framgår till exempel av ett långt reportage om en visit hos det turkiska sändebudet på Kommendörsgatan, minister Chérif Pacha och hans fru, prinsessan Eminé. Reportaget skrevs i en påfallande lättsam och positiv ton med tanke på att Anna Sissak-Bardizbanian var väl informerad om den ottomanske sultanens hårdföra politik mot armenierna.

Parallellt med arbetet på Svenska Dagbladet skrev Anna Sissak-Bardizbanian även bokrecensioner i tidskriften Nordisk revy för litteratur och konst, politik och sociala ämnen.

Anna Sissak-Bardizbanian var gravid när hon lämnade sin man i augusti. Från mitten av februari blev det dock tyst i någon månad, sannolikt i samband med att hon fick sitt barn. Sonen döptes till Staffan, förmodligen efter fadern, och togs tidigt om hand av släktingar. Han adopterades senare av Anna Sissak-Bardizbanians ena syster. Några år senare ska Anna Sissak-Bardizbanian ha fått ytterligare ett barn, som också det uppfostrades av andra.

Redan i början av april 1899 var Anna Sissak-Bardizbanian i full gång med skrivandet igen; under månaderna som följde publicerade hon en lång rad reportage av olika slag. Hon berättar i reportagen på ett levande sätt om hur hon går på teatern och talar med regissören Harald Molander bakom kulisserna, om hur hon går på en annorlunda gudstjänst i Djursholms kapell, ledd av predikanten och fredsaktivisten Natanael Beskow, om hur hon firar en annorlunda Valborgsmässoafton på ett insnöat Skansen. När sommaren kom till Stockholm följde hon med på provtur med Sveriges första motordrivna buss. Med på den här äventyrliga jungfrufärden fanns ytterligare en ung journalist, Johan Levart, som senare kom att publicera en rad romaner i tidningsmiljö. I en av dem, Ljusets riddarvakt från 1904, figurerar Anna Sissak-Bardizbanian som den exotiska och lätt förföriska madame Alrazian, som skriver lättsamma saker från ”kvinnovärlden” för ”Nationella Dagbladet”.

I Anna Sissak-Bardizbanians texter kan man ibland skönja ett engagemang i tidens frågor om rösträtt och andra medborgerliga rättigheter för kvinnor och – inte minst – i den för henne själv viktiga frågan om frihet att leva ett liv bortom de samtida konventionerna. Nils Styrbjörn Lundström mindes i en artikel från 1934 Anna Sissak-Bardizbanian som en ”fullt modern typ, kanske blott alltför modern för åren kring sekelskiftet. Tiden var inte riktigt inne för en flicka med pojkklippt hår, som rökte cigarett offentligt och gick ensam ut på restaurang eller sökte upp sina manliga yrkeskamrater där.” Men Lundström skrev också hur han hade ”denna vårt lands som jag tror första kvinnliga journalist i modern mening i mycket gott minne som en präktig och god kamrat. På ett utomordentligt sätt löste hon sin inte alltid så lätta uppgift att fullgöra sitt värv som ensam kvinna bland idel manliga kamrater”. Även i Ivar Andersons Svenska Dagbladets historia nämns ”fru madam Sicksack”, som tidningens springpojkar kallade henne, som ”en utmärkt reporter, en käck och glad kamrat”.

I början av september 1899 slutade Anna Sissak-Bardizbanian plötsligt på Svenska Dagbladet. Varför är oklart. Den 29 augusti publicerades hennes sista artikel, en recension av en utställning med möbler designade av svenska konstnärer som Ferdinand Boberg och prins Eugen. Artikeln var undertecknad Anna Sissak, inte som annars med signaturen Cendrillon. Från början av september gick hon i stället i tjänst som redaktionssekreterare på Djursholms tidning. Under hösten publicerade hon ett antal halvfiktiva krönikor i tidningen under pseudonymen Beate-Julie. Under samma tid skrev hon flera artiklar för Dagens Nyheter under signaturen Catharina: reportage om teater och från en auktion, intervjuer med skådespelare och en uppskattande text om en nyöppnad restaurang, Then Gyllene Wåfflan, dit damer kunde gå ensamma om kvällarna. Under oktober och november verkade hon även som Stockholmskorrespondent för Upsala Nya Tidning, under sin vanliga signatur Cendrillon. Enligt Publicistklubbens matrikel ska hon också under hösten 1899 ha varit korrespondent för flera provinstidningar.

Lagom till höstturnén 1900 bytte Anna Sissak åtminstone tillfälligt yrkesbana. Hon tog nu värvning som skådespelare för Emil van den Ostens resande teatersällskap, under artistnamnet Stefanie Sissak.

Arkeologen och DN-medarbetaren Ture J:son Arne skriver att han gjorde Anna Sissak- Bardizbanians bekantskap i 1902 års stora demonstrationståg för allmän rösträtt, och att han under följande år ofta träffat på henne på Café de Versailles i Paris, där hon brukade tillbringa sina kvällar i sällskap med målaren Christian Krohg, som blivit en ”faderlig vän”. Christian Krohg berättade själv i en artikel i Verdens Gang 1903 om hur han gjort den påfallande självständiga unga svenskans bekantskap i Paris, dit hon kommit för att hitta sin man och begära skilsmässa från honom. Hon hittade honom dock aldrig och efter ett tag i Paris gav sig Anna Sissak-Bardizbanian av till USA. Enligt T. J:son. Arne ska hon ha vistats en tid i New Yorks tidningskvarter.

Våren 1905 kom Anna Sissak-Bardizbanian hem från USA och bodde på ett pensionat i Sigtuna. Bilden av de sista 15 åren av hennes liv är vag i konturerna. En intervju med en före detta väninna 1947 visar dock att hon bodde i Sigtuna ännu runt 1911. Det finns uppgifter om att hon fått uppmuntran och hjälp av Verner von Heidenstam och Ellen Key, som hon kände sedan tidigare. Nils Styrbjörn Lundström skriver att hon hamnade i teosofiska kretsar och att hon reste till Schweiz strax före första världskrigets utbrott, men att hon sedan blev sjuk. Ett brevkort i Ellen Keys brevsamling visar också att hon i slutet av mars 1919 befann sig i Locarno, på den schweiziska sidan av Lago Maggiore, döende i lungtuberkulos. Hon höll då på med en bok som hon, om hon hann få den färdig, ville be Ellen Key om hjälp med utgivning av. I hörnet av kortet har Ellen Key skrivit ”Ja”, understruket med rött. Men boken blev efter vad som är känt aldrig färdig.

Anna Sissak-Bardizbanian dog den 18 april 1919. Dagen därpå skulle hon ha fyllt 43 år.


Annika Berg



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Anna Katarina Sissak-Bardizbanian, www.skbl.se/sv/artikel/AnnaSissakBardizbanian, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Annika Berg), hämtad 2018-12-18.




Övriga namn

    Signatur: A. S., Cafour, Catharina, Catherina, Cendrillon
    Adoptivnamn: Hallman-Knös
    Smeknamn: Madame Sick-Sack, Zik-Zak
    Flicknamn: Hallman
    Pseudonym: Beate-Julie, Stefanie Sissak


Familjeförhållanden

Civilstånd: Gift
  • Mor: Adelina Birgitta Christina Hallman, född Peterson
  • Far: Sven Olof Hallman
  • Fostermor: Tekla Katarina Knös, född Hallman
fler...


Utbildning

fler...


Verksamhet

  • Yrke: Journalist, redaktionssekreterare Östgöta Kuriren 1897, Svenska Dagbladet 1897-1898
  • Yrke: Skådespelare, Emil van den Ostens resande teatersällskap, under artistnamnet Stefanie Sissak


Kontakter

  • Släkting: Gustaf Birger Knös
  • Släkting: Thekla Katarina Knös, född Hallman
  • Släkting: Börje Knös
fler...


Organisationer

  • Publicistklubben
    Medlem


Bostadsorter

  • Födelseort: Trollhättan
  • Trollhättan
  • Vadstena
fler...


Källor

Litteratur
  • Berger, Margareta, Pennskaft: kvinnliga journalister i svensk dagspress 1690-1975, Norstedt, Stockholm, 1977

  • 'Fru Anna Sissak, Stockholms första kvinnliga reporter', Illustrerat "Hvad Nytt?", 1899-04-29

  • Lundström, N. S. [Nils Styrbjörn], 'Minnen från Svenska Dagbladet kring sekelskiftet', Svenska Dagbladet, 1934-12-30

  • Millqvist, Viktor, Publicistklubbens matrikel vid 20:de århundradets början: biografiska och genealogiska uppgifter, Stockholm, 1901