Anna Söderblom var författare och debattör. Hon hörde till den första generationen av kvinnliga universitetstuderande i Uppsala.
Anna Söderblom föddes i Stockholm den 24 september 1870 som nummer två av tre syskon. Hon var dotter till sjökaptenen Carl-August Forsell och Axeline Åberg, och syster till hovsångaren och operachefen John Forsell. Familjen bodde i Stockholm där Anna Söderblom gick i småbarnsskola för Mamsell Nilsson på Riddargatan under åren 1876–1880, varefter hon gick sex år i Åhlinska skolan. Efter ytterligare fyra år i Wallinska skolan tog hon studentexamen 1890. Samma år fortsatte hon sina studier vid Uppsala universitet, där det vid den här tiden endast fanns ett tjugotal kvinnliga studenter. Innan hon gifte sig 1894 arbetade hon en kort tid som lärare vid Halmstads kommunala flickskola och Wallinska skolan i Stockholm.
Anna Söderblom var en av de kvinnliga pionjärerna vid Uppsala universitet. Bland dessa fanns också Lydia Wahlström, en av förgrundsgestalterna inom kvinnorörelsen samt en aktiv debattör och skribent i kyrkofrågor. Anna Söderblom och Lydia Wahlström, som varit skolkamrater, var med och bildade Uppsala kvinnliga studäntförening (senare Uppsala kvinnliga studentförening), vilken kom att bli en plantskola för kvinnor som kämpade för kvinnors rättigheter. Medlemmarna tränades att tala offentligt, hantera en ordförandeklubba, uppbringa mod och djärvhet, driva politik, arbeta i nämnder och erövra platser – framför allt sådana som ansågs ouppnåeliga. Trots att Anna Söderblom – en medelklassflicka – fått förmånen att på 1890-talet bedriva universitetsstudier och varit initiativtagare till en kvinnoförening propagerade hon mot kvinnlig rösträtt och förespråkade kvinnans plats i hemmet. Samtidigt tvekade hon inte att ta plats i den manliga, offentliga debatten.
Anna Söderblom gifte sig med den blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom, som senare skulle bli professor och nobelpristagare. Detta kom att bestämma hennes livs inriktning. Hennes liv vigdes nu åt att vara maka, mor till 12 barn och värdinna i ett hem som ständigt stod öppet för såväl gemensamma vänner som makens studenter, församlingsbor och professorskollegor. Till hushållets plikter hörde även representation. Men någon vanlig hustru eller mor var hon inte. I hela sitt liv var hon en stark, självständig kvinna med integritet och bestämda uppfattningar.
Med sitt tydliga drag av intellektuell hade Anna Söderblom inga som helst svårigheter att axla den mantel Nathan Söderbloms ämbete gav henne. Hon skaffade sig självsäkert och förbehållslöst en egen profil genom att offentligen sprida sina idéer om hur det goda samhället skulle byggas och hon blev känd som en stor talare, inte minst via radio. Vid en konferens om världsfred och världsmission föreläste hon exempelvis om resor som hon gjort i Nord- och Sydamerika. Vid ett annat tillfälle berättade hon för hundratals lyssnare om missionens sånger. Som hustru till ärkebiskopen ägnade hon sin offentliga verksamhet åt diverse filantropiska och sociala projekt samt åt samkväm för prästfruar och prästänkor. Särskilt mycket energi la hon på sitt ordförandeskap i Svenska Kvinnors Missionsförening 1916–1927. Hon var också initiativtagare och under många år aktiv i driften av Stiftelsen Andreas Ands Minne, ett hem för äldre vårdbehövande i Uppsala. Under nazitiden var hon styrelseledamot i Hebreiska Universitetets Vänner.
Anna Söderblom hade ett knivskarpt intellekt och stor begåvning. Hon hade en realistisk nutidsuppfattning, samtidigt som det bodde ett slags 1800-talsvärld i hennes väsen, som en svårfångad anakronism, an old softie skulle man kunna säga. Hon var beläst och en excellent stilist, särskilt bränner det till när hon är som mest uppriktig, upprörd eller sorgsen. Hennes texter präglas av skarpsynta iakttagelser, fyndig stilkonst och tung patetik. Hon har publicerat en rad uppsatser och debattinlägg. Redan som student, 1893, skrev hon om den japanske missions- och bildningspionjären ”Neesima: En lifsbild från det moderna Japan”. Därefter följde ”Den kvinnliga rösträtten och kvinnorna”, 1912, ”Gemensamma måltidstimmar”, 1917, ”Kvinnan och samhället”, 1920, ”Svensk allmoge i Amerika”, 1930, och ”Ett kvinnokall”, 1931. Därtill kommer böckerna En amerikabok, 1925, och På livets trottoir, 1948. Anna Söderblom dog 1955. Postumt, 1956, utgavs andra delen av På livets trottoir.
Anna Söderbloms liv blev allt annat än anonymt på grund av äktenskapet med Nathan Söderblom. Utan tvivel tog makens framgångar och attraktivitet bland den tidens honoratiores och prominenser Anna Söderblom till en spännande tillvaro med bosättningar på olika ställen i Europa och i Ärkebiskopsgården i Uppsala. Hon fick följa med på resor och umgås med kungligheter, styresmän, vetenskapsmän, ädlingar, den intellektuella och konstnärliga gräddan – allt medan Nathan Söderblom grundlade och befäste sin karriär som kulminerade med det Ekumeniska mötet i Stockholm 1925, efter vilket han 1930 belönades med Nobels fredspris. Året därefter dog han. Anna Söderblom blev således änka vid 61 års ålder. Några av hennes söner var fortfarande tonåringar. Hon vigde sina sista 24 år åt att katalogisera, organisera och sortera den enorma mängd skrifter och korrespondens, däribland cirka 60 000 brev, som maken lämnat efter sig. Hennes liv från juli 1931 var på detta och andra sätt inriktat på att hålla minnet av makens verk och gärning levande och att så långt hon förmådde främja den ekumeniska väckelsen. Hon omfattade det judiska folkets sak av hela sin själ. Med anledning härav företog hon i augusti 1936 något hon kallade en ”pilgrimsfärd” via Tyskland till Schweiz, under vilken hon deltog i konferenser och gjorde inlägg mot antisemitismen.
Anna Söderblom brottades hela livet med trons och tvivlets problem. Hon hyste ett främlingskap inför kyrkan och dess kompakta ärevördiga tradition, inför det religiösa samfundets nedärvda riter och ålderdomliga uttrycksformer, liksom inför pietismens fraseologi. Men hon behärskade sin teologi och citerade ofta och gärna psalmer, Bibeln och uttalanden av de religionsvetenskapliga och historiska storheterna. På guldbröllopsdagen den 29 april 1944 satt hon ensam vid sin avlidne makes skrivbord och skrev: ”Nathans och min kärlek är livets enda stora verklighet”. Hennes fäste var kärleken, inte religionen.
Ombedd av veckotidningen Idun 1923 redogjorde den äldsta sonen Helge Söderblom skämtsamt för Anna Söderbloms meritlista under rubriken: "Den bästa av alla mammor" och avslutade på följande vis: ”Hon har skrivit böcker, översatt böcker, hållit föredrag och föreläsningar om politik, om kvinnan, om mannen, hållit vackra tal och rörande tal, rest Europa runt, suttit ordförande i alla möjliga och omöjliga kommittéer, skött insamlingar under kriget, ordnat krigsbarns inkvarteringar, satt upp folkkök, organiserat strumpstickningar för landstormen och härskat över oräkneliga fruar och gummor med och utan svada, och så vidare i det oändliga. Hon har läst allt, kan allt, citerar vilken skald som helst och konverserar på vilket språk som helst. Mammor, försök bräcka min mamma om ni kan.”
Anna Söderblom dog 1955 och vilar tillsammans med sin make under en gravhäll i koret i Uppsala domkyrka. Anna Söderblom är den siste person som gravsatts i domkyrkan. Hon är förebilden till Gammel-Maja i Domkyrkotornet i Gösta Knutssons nyckelroman Pelle Svanslös.
