Anna Sofia Sevelin var en av det tidiga 1800-talets mest framstående sångare vid Stockholmsoperan och i någon mån även skådespelare.

Anna Sofia Sevelin, då med namnet Tunberg, föddes 1790 i Helgestas klockaregård i Sörmland, som dotter till klockaren Olof Tunberg och hans hustru Gustava. Redan som 16-åring blev hon antagen vid Kungliga teaterns elevskola där hennes djupa och fylliga altröst uppmärksammades och omhändertogs av skolans båda sånglärare, kormästaren Johan Fredrik Wikström och den tyske basen Carl August Stieler.

År 1812 sjöng Anna Sofia Sevelin, fortfarande under namnet Tunberg, Nattens drottning i Mozarts opera Trollflöjten, som enligt uppgift gavs 115 gånger och året därpå Donna Anna i Mozarts Don Giovanni, som gavs 136 gånger. Däremellan, i mars 1813, gifte hon sig med en dansare som med tiden utvecklades till ensemblens oöverträffade komiska skådespelare, Per Erik Sevelin. Redan på hösten samma år föddes deras enda barn, dottern Sofia Amalia.

I tio års tid framträdde hon under namnet Anna Sofia Sevelin, som Agata i Friskytten, 1823, som hon sjöng 110 gånger, grevinnan i Mozarts Figaros bröllop, 1825, som hon sjöng 274 gånger, Rosina i Rossinis Barberaren i Sevilla som hon sjöng 339 gånger, roller som troligen var totalt olämpliga för hennes synnerligen tunga röst. Oavsett om det berodde på egen äregirighet eller teaterledningens oförstånd, förstår man att resultatet måste bli att rösten changerade. Slutligen applåderades hon bara av sina gamla beundrare. Som skådespelerska ansågs hon dessutom dålig eftersom hon även i operor bara kunde sjunga ”som på en konsert”. Den 4 juni 1817, då hon stod på höjden som sångerska, invaldes hon i Kungliga Musikaliska Akademien som associerad ledamot nummer sju. Efter att ha fått sin lön sänkt 1833, och därför lämnat operascenen i protest, dröjde det till 1837 innan hon beviljades avsked och pension samt utnämndes till hovsångerska.

En skriftställare och regissör som mer respekterade än beundrade henne var Nils Arfvidsson, vars uppsats om henne utgavs postumt 1885 i det lilla häftet Teaterbilder från fordom. I texten, som antagligen skrevs redan 1858, beskrev han henne som ”sångscenens primadonna” under 1820-talet. Han berättade vidare att ”hennes röst var en hög och stark sopran, mycket öfvad — hon var länge vår enda koloratursångerska”. Han uppmärksammade också henne för att hon ”infört den moderna italienska musiken hos oss; ty långt innan Rossinis operor här uppfördes — och i dem var hon på sin tid här den enda, som kunde återgifva hufvudrollerna.”

När häftet skrevs var Anna Sofia Sevelin sedan sju år änka och bodde på Skeppargatan 10 i Stockholm tillsammans med sin ogifta dotter, som kanske hjälpte henne ekonomiskt.

Anna Sofia Sevelin avled 1871 och begravdes i Hedvig Eleonora församling, trots att hon som hovsångerska ansågs tillhöra hovförsamlingen.