Anna Stecksén var en av de tidiga kvinnliga läkarna, och den första kvinnan som i Sverige disputerade i medicin.
Anna Stecksén föddes 1870 som dotter till Magdalena Christina Hjertman och generalmajoren Johan Adolf Billdau Stecksén. Fadern var tämligen radikal i sina åsikter om kvinnans ställning i samhället. Han var ledamot av direktionen för Högre lärarinneseminariet i Stockholm och uppmuntrade sin dotter att skaffa sig en gedigen utbildning. Efter mogenhetsexamen vid Lyceum för flickor i Stockholm 1889 valde Anna Stecksén ett yrke som hörde till de högsta och mest statusfyllda, nämligen läkarens. Hon erhöll sin medicine licentiatexamen år 1897 och var då en av endast ett drygt dussintal kvinnliga läkare i Sverige. Tre år senare, efter studier i Tübingen och Paris som hon finansierat med egna medel, och där hon lagt grunden till sin forskning, blev hon den första svenska kvinnan att disputera i medicin. Flertalet av de kvinnliga läkarna blev gynekologer eftersom området ansågs passa det kvinnliga sinnelaget bra, men Anna Stecksén valde patologi som specialitet. Hennes avhandlingsämne var cancersjukdomarnas orsak, ett val som kan ha föranletts av två nära släktingars död i cancer. Även om studien inte ledde till något entydigt resultat ansåg Anna Stecksén att förklaringen till cancer fanns i den så kallade blastomycet-teorin, som framhöll en sorts parasit tillhörig jästsvamparna som cancerframkallande. Avhandlingen ansågs intressant och erhöll ett medelgott betyg. På vägen till disputation hade hon haft stöd av flera manliga kolleger, bland annat Curt Wallis som var professor för patologiska institutionen vid Karolinska Institutet och som ställde arbetsplats och material till hennes förfogande.
Anna Stecksén intresserade sig även fortsättningsvis för patologi och publicerade skrifter om malariaproblemet och om kroppens försvar mot bakterier. Hon undersökte jästpreparat som läkemedel och skrev en handledning i obduktionsteknik. Sina forskningsresultat presenterade hon i föredrag för bland annat Svenska Läkaresällskapet. Hon undervisade också i hälsovård och sexualhygien vid flickskolor i Stockholm. Läkaren Karolina Widerström, pionjär inom det sistnämnda området, ansåg att Anna Stecksén med sin undervisning bidragit till att säkra framgången för den reform i frågan som senare genomfördes.
År 1902 reste Anna Stecksén till Finland med hjälp av stipendier från Fredrika-Bremer-Förbundet och Karolinska Institutet. Hon drabbades efter en kort tid av en infektion som tvingade henne att avbryta vistelsen. Före avresan hade hon sökt en laboratorsbefattning vid Karolinska Institutet men hon drog nu tillbaka ansökan och flyttade med sin far och syster till Södertälje, där miljön ansågs bättre för hennes tillstånd. Men infektionen bröt sakta ner henne och hon avled 1904.
Anna Stecksén beskrevs som målmedveten och mycket vetenskapligt intresserad, men hann på grund av sin tidiga död inte långt på sin forskarbana. Som en av få kvinnliga läkare spelade hon emellertid en viktig symbolisk roll i en tid då kvinnors rätt till utbildning och yrkesarbete – särskilt inom ett manligt område – var långt ifrån självklar. Förutom engagemanget i forskning och undervisning var hon mycket intresserad av konst och litteratur och hade själv konstnärliga anlag.
Anna Stecksén är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
