Drottning Anna, ärkehertiginna, var drottning av Polen och Sverige.
Drottning Anna föddes 1573 i Graz, där hon också växte upp tillsammans med sina fjorton syskon. Föräldrarna var Karl av Inre Österrike och Maria av Bayern. Hon fick namnet Anna efter sin moders mor, hertiginnan Anna av Bayern, och faderns mor, Anna av Ungern, kejsar Ferdinand I:s gemål. Karls äldre bror Maximilian var habsburgsk kejsare (Maximilian II) och två av Karls brorsöner likaså (Rudolf II och Mattias). Både Rudolf II och Mattias dog barnlösa, därför övergick den habsburgska kronan till Ferdinand II, Karls och Marias äldste son, tillika Annas bror.
Drottning Anna blev strängt katolskt uppfostrad och hennes kunskaper i latin var ovanligt stora. Hennes mor Maria hade tillsammans med sina bröder fått en utmärkt undervisning och såg till att även hennes barn fick det.
Eftersom familjen Habsburg var skickliga i giftermålspolitik, diskuterades lämpliga kandidater för drottning Anna. I en skrift från 1585 finns det första förslaget på make och där nämns Sigismund tillsammans med en beskrivning av Sverige, ett för Centraleuropa exotiskt land. Familjen i Bayern förde fram Henrik II av Lothringen som ett andra giftermålsförslag. En förbindelse med Lothringen hade varit fördelaktig med tanke på familjen Habsburgs gamla strid med Frankrike. Drottning Annas mor Maria hade föredragit det lothringska projektet, men när det misslyckades ville hon gå vidare med Sverige. När Karl dog 1590 var ännu ingen av de åtta döttrarna bortlovade och han skrev i sitt testamente att de endast skulle giftas bort med katolska, furstliga personer.
Det svenska projektet blev aktuellt igen 1589, förmodligen för att kejsaren ville stärka sin position i Polen. Sigismund uttalade sig positivt till att gifta sig med någon av prinsessorna i Graz, men han avslöjade inte vilken av dem han åsyftade. I mitten av mars 1591 kom brudförhandlaren Jerzy Radziwiłł till Graz och anhöll hos Maria om en av hennes döttrar, men han specificerade inte vilken. Slutligen bestämde sig Sigismund för den äldsta dottern Anna. Men hon tyckte att han hade väntat lite väl länge med att bestämma sig. Dessutom uttalade hon misstro mot det lutherska Sverige. Under sommaren 1591 utövades ett starkt tryck på den unga ärkehertiginnan, som gav med sig till slut.
Under våren 1592 slutfördes alla förhandlingar beträffande giftermålet och den 5 maj 1592 genomfördes vigseln per procuratorem i Wien. Därefter reste drottning Anna mot Polen. Maria valde att följa med sin dotter. Följet bestod av 328 personer och 558 hästar. När sällskapet närmade sig Kraków hade storartade förberedelser gjorts; slottet var nymålat och närbelägna gator och hus rengjorda. Fem turkiska tält hade ställts upp utanför staden för att välkomna bruden och i ett av tälten väntade Sigismund. När Anna närmade sig, skickade han en vackert smyckad brudvagn till mötes. Mellan Sigismunds och Annas tält hade en gyllene himmel spänts upp. Under den möttes brudparet för första gången. Färden gick sedan vidare in mot Kraków. Sigismund ledsagades av de kejserliga kommissarierna. Drottning Anna hade tillsammans med sin mor tagit plats i brudvagnen. Brudparet välkomnades med sammanlagt fem äroportar.
Den 31 maj var det såväl vigsel- som kröningsdag i Kraków. Vigseln mellan drottning Anna och Sigismund ägde rum i domkyrkan. Dagen efter vigseln avsade sig drottning Anna alla arvsanspråk i Österrike, vilket också bekräftades av Sigismund. Nu följde festligheter i flera dagar. På den unga brudens axlar vilade stora förväntningar; familjen Habsburg hoppades att vänskapsbandet med det polska kungahuset skulle stärkas. Därigenom hoppades man att ett gemensamt förbund mot det osmanska riket skulle upprättas. Dessutom var förhoppningen att den strängt katolskt uppfostrade drottningen skulle hjälpa till att återföra det lutherska landet Sverige till den gamla kyrkan.
Brudparet firade sin smekmånad i Lobshof nära Kraków. Efteråt, under resan till Warszawa där riksdag skulle hållas, fick Anna möjlighet att se en del av sitt nya hemland. Nedteckningarna vittnar om att resan gick genom ett fattigt land. Drottning Anna fortsatte sitt fromma liv även i Polen. Hon utspisade fattiga och skickade sin biktfader pengar till sjukhus och till fattigas bostäder för att ge hjälp.
När Annas svärfar, Johan III, dog i november 1592, var Sigismund fast besluten att resa till Sverige och anträda regeringen i sitt arvkungarike. Drottning Anna ämnade följa med sin make, men hon var gravid och resan fick vänta. Våren 1593 nedkom hon med parets första barn, en dotter som fick namnet Anna Maria. Under sommaren, när kungaparet avreste till Sverige, stannade den nyfödda lilla dottern kvar i Polen. Under vistelsen i Sverige spelade drottning Anna en politisk roll som Sigismunds förtrogna. Med tanke på hennes starka katolska övertygelse sattes snart religionsfrågan på sin spets. Det fanns ingen katolsk kyrka i hela Sverige och drottningen förrättade sin morgonmässa i det tidigare hovkapellet. Sigismund planerade att efter faderns begravning begära att få använda den stora Hovkyrkan. Dessutom var själva kröningsceremonin en stötesten. Sigismund ville få en katolsk präst till Uppsala, något många, med hertig Karl i spetsen, motsatte sig. På slottet Drottningholm återställde Sigismund sin mammas kapell och anförtrodde det till en jesuit. Drottning Anna höll fast i sin vana, att utspisa tolv fattiga varje vecka, vilket väckte förundran i Sverige. Prästerskapet i Sverige oroade sig för att den unga drottningens popularitet skulle öka. Hertig Karl gjorde sitt bästa för att svartmåla brorsonen. Det blev oro i landet och i denna anda gick färden till Uppsala för att begrava Johan III. Det fanns även meningsskiljaktigheter angående kröningens förfarande. Sigismund ville inte bli krönt och smörjd av en protestantisk biskop, men han fick ge efter för de protestantiska kraven. Det gjorde drottning Anna bestört och kröningen kändes för henne som en tom ceremoni utan religiöst innehåll.
Kröningen ägde rum den 19 februari 1594 i Uppsala. Vid kröningen vägrade Sigismund att ta av sig handskarna när han skulle smörjas. Därefter kröntes drottning Anna. Hon hade redan i förväg bestämt att hon inte ville smörjas. Avslutningsvis sjöngs Te Deum på svenska. Kröningen varade över fyra timmar och drottningen, som plågades av graviditetsbesvär, fann inget nöje i den. På banketten efteråt öppnade drottningen och kungen dansen, därefter drog de sig tillbaka till sina gemak.
Tio dagar efter kröningen i Uppsala återvände kungaparet till Stockholm. Oron i Sverige hade inte lagt sig och många var misstänksamma gentemot sin nya kung. Därför kunde inte drottning Anna och Sigismund lämna Sverige omedelbart, eftersom planer för styret under den tid kungen inte befann sig i landet skulle göras upp. Sigismund satte sin farbror, hertig Karl, som regent tillsammans med riksråden, men med förbud att sammankalla till riksdag.
Hemresan fick kungaparet skjuta på ändå med tanke på drottning Anna graviditet. Hennes nedkomst var beräknad till början av maj och dessförinnan kunde hon inte resa. Förlossningen gick bra, men barnet, hennes andra dotter, var svagt. Hon nöddöptes till Katharina och dog knappt en månad gammal. Många förundrades över att drottningen inte verkade sörja sitt barn. Det förklarades med att det som höll henne uppe var hennes totala underkastelse till Gud. Drottning Anna var glad över att hennes dotter hunnit döpas, så att hon inte dog som hedning. Men samtidigt såg hon dotterns död som ett straff, eftersom hon inte döpts katolskt. Hon lät måla av sitt döda barn och ordnade själv med balsameringen och klädseln. Flickan lades i en tennsarg och fördes till Polen, där hon begravdes i Kraków.
Under vistelsen i Sverige hade drottning Anna längtat tillbaka till Polen, hon kunde inte riktigt känna sig lycklig i ett protestantiskt land och var glad när de i augusti åter var i Polen. Tronföljaren lät vänta på sig ytterligare en tid, men i juni 1595 nedkom Anna med en son, som fick namnet Vladislaus (Vladislav).
Drottning Anna var djupt religiös och den katolska tron präglade hennes liv. Hon tillbringade mycket tid i bön, och var generös med gåvor som hon förmedlade via sin biktfader till exempelvis sjukhus, fattiga och till olika kyrkor. Hon har karakteriserats som lugn, vänlig och inte alls fåfäng. Äktenskapet med Sigismund var, trots att det var arrangerat, lyckligt och hon var ofta hans rådgivare i politiska frågor, även om hon höll sig i bakgrunden. År 1597 miste hon ännu en dotter, som inte hann bli ett år.
Under vintern 1598 grasserade en svår influensaliknande sjukdom, som drottning Anna smittades av. Hennes tillstånd försämrades kraftigt och i februari 1598 dog hon. Efter hennes död togs barnet ut, en pojke som visade svaga livstecken, men han dog strax efter nöddopet, som gett honom namnet Christoph. Sigismund sörjde sin hustru djupt och ville inte bära glänsande kläder på tre år. När det var dags att söka en ny hustru, bad han svärmor Maria om råd och hans andra hustru blev Konstanze, Annas lillasyster.
