Annalisa Ericson var en folkkär svensk skådespelare inom film och teater under flera decennier, främst 1940- och 1950-talen.

Annalisa Ericson var dotter till regementsmusikern Gusten Ericson och hans hustru Annie. Hon föddes 1913 på Djurgården i Stockholm, men växte främst upp på Östermalm tillsammans med föräldrarna och storasystern Inga.

Annalisa Ericsons långa artistkarriär inleddes när hon som sexåring år 1919 började i Operans Balettelevskola och inom kort tilldelades statistuppgifter, vilka växte till barnroller. När hon blev uppsagd som dansös vid Operan efter omkring 10 år fortsatte hon bland annat i revyer hos Karl Gerhard och Ernst Rolf. Hos den senare hade hon debuterat redan 1920 i revyn Kvinnan du gav mig, i ett såpbubblenummer där sångtexten löd ”När jag blåser lätta bubblor…”. På revyscenen fortsatte Annalisa Ericson sin danskarriär men senare tog skådespelarambitionerna över och hon sökte in vid Dramatens elevskola, men blev inte antagen. I stället började hon på Oscarsteatern, vilken drevs av direktion Brunius-Ekman och hade en egen skådespelarutbildning. Där kom Annalisa Ericson att scendebutera som skådespelare1931 i pjäsen Peter Pan, där hon spelade titelrollen. Hon var även verksam vid andra scener och år 1933 medverkade hon till exempel i revyn Ett leende år på Södra teatern, med bland andra Thor Modéen och Sickan Carlsson som motspelare.

I likhet med många andra unga skådespelare sökte sig Annalisa Ericson också till filmen och hon anmälde sig till Svensk Filmindustris statistregister. Hon spelade därefter några småroller innan hon 1932 fick sin genombrottsroll som Anna i Gustaf Edgrens filmatisering av folklustspelet Värmlänningarna. Trots att hon lyckades bra i rollen och berömdes av kritiker fick hon fortsatt obetydliga roller under resten av 1930-talet, men med 1940-talet skulle detta komma att ändras. Hon fortsatte under många år att varva film-, teater- och revyarbete och gjorde drygt 50 filmroller från 1930-talet till sekelskiftet 2000. Bland dessa märks Kyss henne!, 1940, En trallande jänta, 1942, Idel ädel adel, 1945, Sommarlek, 1951, och Knäppupps parodi på bygdefilmer I rök och dans, 1954. Hon var mycket mångsidig och presterade också dramatiska roller, däribland i tre av Arne Mattssons Hillman-filmer. Där spelade Annalisa Ericson den klipska Kajsa, gift med detektiven John Hillman, spelad av Karl-Arne Holmsten, vilka tillsammans löste mordgåtor i filmer som Damen i svart, 1958, och Mannekäng i rött, 1958. Sin sista filmroll gjorde Annalisa Ericson i Lena Söderbloms kortfilm Annalisa och Sven, 2004, där hon och Sven Lindberg gjorde en nytolkning av Romeo och Julia som seniorer.

Bland Annalisa Ericsons scenframträdanden märks rollen som Nanette i Gustaf Wallys uppsättning av Lajos Lajtais operett Blåjackor år 1941 (filmatiserad 1945), där hon hade Nils Poppe som danspartner, och rollen som Ellie May i Teaterbåten 1942, båda på Oscarsteatern. Därtill spelade hon framgångsrikt rollen som Sally i Lorden från gränden på Södra teatern 1947. Den sistnämnda blev en stor succé och filmades 1949 som Greven från gränden, i vilken Annalisa Ericson och Nils Poppe repriserade sina roller. Behärska dig kvinna, vilken spelats på Chinateatern 1946, filmades 1947 med titeln Tappa inte sugen, där Annalisa Ericson och Poppe dansar i jackett med käpp i hand i ett numera klassiskt nummer. År 1951 spelade hon också Bianca i Kiss Me Kate på Oscarsteatern. Annalisa Ericson och Nils Poppe blev ett framgångsrikt dans- och showpar, både på scen och på film, och deras akrobatiska dans koreograferades ofta av Albert Gaubier. Dansparet blev ett slags svensk motsvarighet till det amerikanska filmdansparet Ginger Rogers och Fred Astaire.

Annalisa Ericson medverkade även i en rad revyer på Blancheteatern och Folkan i Stockholm. År 1949 och tio år framåt spelade hon till exempel årligen i Kar de Mummas revyer. Hon spelade sedan på Scalateatern i början av 1960-talet och därefter engagerades hon av Riksteatern och turnerade runt i Sverige med komedier och operetter 1964–1976, däribland med pjäsen Kung för en natt, 1971, tillsammans med Lasse Lönndahl, vilken blev en av hennes större publikframgångar. Annalisa Ericson är även starkt förknippad med revykupletten ”Den saltaste bönan i stan”, från Kar de Mummas revy Vi roar oss kungligt, 1956, vilken kom att bli något av en signaturmelodi för henne. Hon har även sjungit in andra populära revy- och filmschlagers som ”Vi har så mycket att säga varandra” och ”Du har världens vackraste ögon”. Annalisa Ericson medverkade också i Radioteatern och i det första reguljära TV-programmet i Sverige, En skål för televisionen 1954. Hon var även senare verksam inom TV, bland annat som programledare för talangtävlingen Seniorchansen tillsammans med Sickan Carlsson, som hon samarbetade med under 1990-talet.

Annalisa Ericson mottog genom åren flera utmärkelser, däribland Svenska Dagbladets Poppepris och S:t Eriksmedaljen. År 1962 var hon den första att tilldelas Karl Gerhards hederspris, 1988 H. M. Konungens medalj av åttonde storleken, 1990 Revyräven och 2001 erhöll hon en Hedersguldbagge för sina insatser inom svensk film. År 2006 instiftade Annalisa Ericson Annalisapriset, för att belöna kvinnliga artister som gjort framstående insatser inom sång, dans och teater. Annalisa Ericson menade själv att: ”Det är disciplin som gäller. Att använda hela sin själ i sin roll, det vågar ingen skådespelare slarva bort.”

Annalisa Ericson hade en drygt 80 år lång artistkarriär som uppskattad dansös, skådespelerska, operettprimadonna och revyartist, vilken hon sammanfattade i två memoarböcker, Mina sju liv, 1982, och Lätta bubblor, 1998. Hon var gift tre gånger, först med godsägarsonen Gunnar Wijkström, sedan med löjtnanten Uno von Segebaden och till sist med filmkritikern Jurgen Schildt, ett äktenskap som varade fram till dennes död 1990. I sitt andra äktenskap fick hon sonen Claes.

Annalisa Ericson dog i Stockholm 2011. Hennes grav finns i Engelbrektskyrkans columbarium.