Annalisa Forssberger tillhör 1930-talets stora kvinnliga författargeneration. Hon har definierats som arbetarförfattare, men också som hembygdsskildrare.
Annalisa Forssberger föddes i Stjärnsund 1906. Hennes far var förvaltare vid brukssågen på orten. Modern hette Ester Vahlkvist och kom från Småland. Som 20-åring gifte sig Annalisa Forssberger med en arbetare från Långshyttan. Med honom fick hon tre döttrar. Vid 1940- talets början skilde hon sig, flyttade från bruksmiljön och bosatte sig i Stockholm. Hon gifte om sig och fick en son. Vid sidan av sitt författarskap arbetade hon nu som bibliotekarie. Efter några år i Stockholm flyttade hon till Örebro, där hon kom att bo fram till sin död.
Annalisa Forssberger debuterade som författare 1934 med romanen Barmhärtighetens tempel, en roman som utspelar sig i sjukhusmiljö. Romanen skiljer sig från den då populära sjuksköterskeromangenren som framställer en ljus bild av sjukhusets liv. Annalisa Forssberger väjer inte för det frånstötande: ”Det är löständer, lavemang, kräkningar, blod och var.” I sin kamp med de närmast motbjudande sjuka rannsakar sig den sköterskeelev som är huvudperson och inser att hon inte har det rätta sköterskekallet. Delvis rymmer denna debutroman ett upplöst eller fragmentariskt formspråk. Annalisa Forssberger ansågs tillhöra de modernistiskt sinnade författarna vid tiden, men övergav detta formspråk i sitt senare författarskap. Uvertyr ,1936, har likaså en ung kvinna som lämnat hemmet i huvudrollen. Tematiken här är dock snarare polariteten landsbygd–stad. Huvudpersonen lider av svår hemlängtan i den främmande universitetsstaden och längtar sig sjuk ”till stenarna”: ”Hon är som besatt av sitt: hemma.” Därför återvänder hon till lantlivet och ”drar vällustigt in doften från höet, jorden”. Romanen placerar Annalisa Forssberger bland de många hembygdsskildrarna under decenniet och är den första av många hembygdsskildringar från författarens penna.
Mer ambivalent i förhållande till landsbygd och bruksbygd är skildringen i Högt över oss är hyttan. Hyttan intar en funktion som enande kraft, och på sista sidan summeras dess allomfattande betydelse: ”Högt över oss är hyttan. Hemlighetsfull och svart. Släkte följer på släkte.” Det är emellertid ingen positiv bild Annalisa Forssberger ger av brukssamhället i denna roman. Hon kom i konflikt med folket i Långshyttan som menade att hon förnedrat arbetarbefolkningen och baktalat arbetarrörelsens aktiva i sin skildring. Kanske beror detta på att romanen inte utgör en entydig hyllning av arbetarklassen utan att klassperspektivet problematiseras. Huvudpersonen kommer från en borgerlig miljö och har svårt att acklimatisera sig till arbetarmiljön efter sitt giftermål med en arbetare på bruket. Möjligtvis skriver Annalisa Forssberger även in sin egen mors öde i berättelsen. Modern, som kom söderifrån, tvingades anpassa sig till bergslagsmiljön. Att vara utsocknes innebar att vara främmande. Men troligtvis skildrar romanen främst Annalisa Forssbergers eget liv. Berättaren i en levnadsteckning från år 2000 kommenterar att hon under denna del av sitt liv brottades såväl med sin uppväxt i tjänstemannaklassen, i en tid då arbetare tillhörde en helt annan klass, som med sina sympatier med arbetarrörelsen. Främst intresserade hon sig dock för kvinnornas situation i brukssamhället. Det är deras livs- och arbetssituation som skildras. Romanen har en tydlig feministisk vinkling i och med att den visar att kvinnorna inte bara underställs bruksherrarna utan även förtrycks av männen i sina egna led.
Annalisa Forssbergers genombrottsbok hos såväl publik som kritiker var dock Mörk idyll från 1948. Den utgavs av Kooperativa Förbundets bokförlag, vilket också synes symptomatiskt för Annalisa Forssbergers inplacering bland arbetarförfattare. Mörk idyll har undertiteln Bilder från ett gammalt bruk, något som återigen understryker bruksmiljöns avgörande roll i författarskapet. Romanen har klassresan som motiv och skildrar en ung flickas brytning med sin uppväxtmiljö.
I sin hembygd i Bergslagen är Annalisa Forssberger kanske mera känd som bygde- och brukshistoriker än som skönlitterär författare. Det förvandlade bruket, 1957, kan kategoriseras som dokumentär och fiktion, vilket är en passande beteckning på flera av hennes böcker. Boken skildrar såväl Stjärnsund som Långshyttan i södra Dalarna, platser som hade spelat stor roll i hennes eget liv. Det förra representerar det gamla och traditionsrika, medan det senare står för det moderna. Minnen från Äppelbo: en herrgårdsflygel på Stjernsund, som utkom trettio år senare, bygger på efterlämnade skrifter från det gamla bruket, kassaböcker och gästlistor, vilka ger inblick i vardagsliv och fest hos bruksfolket. Skildringen omfattar också Annalisa Forssbergers egen barndom såsom född och uppväxt på bruket. Som i bruksboken från 1957 gestaltar hon sitt eget liv återkommande i förtäckt form i sitt författarskap. Hon har själv erkänt att hon hyste en hatkärlek till bruksmiljön.
Annalisa Forssbergers mångfasetterade författarskap kom att sträcka sig över fem decennier och omfattar tjugotalet böcker i olika genrer. Utöver romaner skrev hon noveller, diktsamlingar, reseberättelser och litteraturvetenskapliga studier. Vardag från 1936 var hennes första utgivna diktsamling, Resa om natten, 1941, en senare. Flykt till våren, 1949, och Eva hör musik, 1953, är novellsamlingar. Reseskildringarna utspelar sig i både när och fjärran. Över en tallrik oxsvanssoppa, 1978, handlar om Köpenhamn och Dagar vid kanalen, 1984, om Venedig. Annalisa Forssberger var även verksam som litteraturrecensent. Ekon och speglingar, 1961, innehåller studier av s, Johanne Luise Heibergs och Herman Bangs författarskap.
Annalisa Forssberger dog 1988.
