Anne Wibble var nationalekonom och Sveriges första kvinnliga finansminister.
Anne Wibble föddes 1943 som tredje barnet till Folkpartiledaren och Nobelpristagaren i ekonomi Bertil Ohlin och hans hustru Evy Ohlin. Anne Wibble följde i sin fars fotspår och blev nationalekonom och folkpartist. Hon studerade och arbetade som lärare vid Handelshögskolan i Stockholm under drygt tio år. Licentiatexamen tog hon 1973 på en avhandling om selektiv ekonomisk politik.
Karriären inom Folkpartiet påbörjades något senare. Hon var bland annat ledamot av kommunfullmäktige i Täby 1977–1985, sakkunnig i Arbetsmarknadsdepartementet under åren 1980–1982 och därefter handläggare vid Folkpartiets riksdagskansli. Under åren 1983– 1986 var hon dess kanslichef.
Genom den så kallade Westerbergeffekten, då partiet snabbt gick fram under Bengt Westerbergs ledning, blev Anne Wibble riksdagsledamot 1985. Hon etablerade sig snabbt som den ledande borgerliga politikern på det ekonomiska området. Hon medverkade bland annat till ”århundradets skattereform” som förhandlades fram 1989/1990 med den socialdemokratiska regeringen. Därmed fick hon se Folkpartiets och Bertil Ohlins gamla devis ”det måste löna sig att arbeta” bli verklighet.
När det skulle bildas en borgerlig regering efter valsegern 1991 blev Anne Wibble Sveriges första kvinnliga finansminister. Hon hade, förutom gedigna ekonomiska kunskaper, en enorm arbetskapacitet, ett starkt psyke och en inre trygghet. Dessa egenskaper skulle behövas. Vid regeringens tillträde befann sig den svenska ekonomin närmast i fritt fall. Det skulle dock dröja ett år innan den ekonomiska krisen blev akut.
Den borgerliga regeringen hade valt att fullfölja den föregående regeringens valutapolitik med bindning till den europeiska valutan, ecun (eurons föregångare). Efter att Danmark i en folkomröstning i juni 1992 sagt nej till Maastrichtfördraget uppstod stor oro på de europeiska valutamarknaderna. Även kronan utsattes för ett hårt tryck. Krisläget gjorde det möjligt för regeringen att vid två tillfällen göra överenskommelser med Socialdemokraterna om stora besparingar i statsfinanserna. Men krispaketen räckte inte för att klara trycket på kronan. Den 19 november 1992 släppte Riksbanken bindningen av kronan och kursen rasade. Krisuppgörelserna under hösten lade dock en bra grund för den fortsatta ekonomiska politiken.
Anne Wibble fullföljde saneringspolitiken, vilket gjorde att samhällsekonomin började återhämta sig i slutet av mandatperioden. Hon genomdrev flera reformer som fick betydelse för den ekonomiska utvecklingen på längre sikt. Det handlade bland annat om att ge Riksbanken en självständig ställning, om avregleringar exempelvis inom telekom, att avskaffa ett kostsamt bostadsfinansieringssystem och att införa en ny budgetordning.
Anne Wibbles politiska medarbetare på Finansdepartementet har vittnat om hennes chosefria och anspråkslösa personlighet. Hennes ledarstil var lyssnande och saklig. Om hennes många kvinnliga medarbetare myntades uttrycket ”Wibbles flickor”. Själv var hon dock alltid noggrann med att påpeka att hon valde kompetens, inte symboliska kvoteringar.
Efter valnederlaget 1994 återvände Anne Wibble till riksdagen. Hon kandiderade till partiledarposten efter det att Bengt Westerberg hade annonserat sin avgång efter valet. Vid det extra landsmötet i februari 1995 förlorade hon mycket knappt mot Maria Leissner.
Anne Wibble lämnade partipolitiken 1997 för att bli chefsekonom vid Industriförbundet. Hon fortsatte att aktivt delta i samhällsdebatten ända tills den cancersjukdom som ändade hennes liv gjorde detta omöjligt. Anne Wibble dog år 2000 i Stockholm och hennes grav finns på Galärvarvskyrkogården på Djurgården i Stockholm.
