Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Åsa Kerstin Nelvin

1951-06-031981-08-16

Författare

Åsa Nelvin var en författare som satte ord på utanförskapets smärta med både raseri och poesi.

Åsa Nelvin växte upp på Hisingen i Göteborg. Hon var andra barnet till Sven-Åke och Inga Nelvin. Då hon var tio år avled hennes mor och hon bodde därefter hos sin mormor i Helsingborg. Den traumatiska förlusten av modern, och det främlingskap som hon upplevde i den nya miljön satte starka spår och hennes författarskap genomsyras av berättelser om ensamhet och utanförskap. Hon led av samma njursjukdom som sin mor. Endast trettio år gammal tog hon sitt liv.

Åsa Nelvin har beskrivits som något av ett underbarn. Som liten skrev hon sagor, målade, tecknade och gjorde små dockskåpsliknande installationer. Hon valde dock att utbilda sig till skådespelare. Hon var bara 15 år då hon antogs till Scenskolan i Göteborg och blev skolans yngsta elev någonsin. Hon avbröt utbildningen efter bara några månader, men kom ändå att verka som skådespelare en kort tid. Hon hade en stor roll i Bengt Bratts samhällskritiska TV-serie Friställd, som visades i tio avsnitt under 1969.

Samma år, 1969, debuterade Åsa Nelvin som författare med barnboken De vita björnarna. Boken, som är illustrerad med teckningar av Hans Arnold, är en skrämmande berättelse om en liten flickas äventyr i ett främmande och farligt land. Hon vill gärna axla hjälterollen och vara en räddare i nöden men förmår inte. Även den följande barnboken, Det lilla landet, 1971, är en sagoliknande berättelse om ett litet barn med uppdrag men inte förmåga att bekämpa ondskan. Hennes barnböcker ter sig dock mindre som böcker för barn än som ett sätt att berätta om hur fasansfullt det är att vara barn. Det naiva barnperspektivet fungerar snarast som en retorisk position varifrån den svårbegripliga och många gånger skrämmande omvärlden betraktas.

Det finns en stark kontinuitet i Åsa Nelvins författarskap. Barnböckernas tematik och stil går tydligt igen i vuxenromanerna. I de två romaner som Åsa Nelvin sedan gav ut, Tillflyktens hus eller En f.d. inneboendes erinran, 1975, och Kvinnan som lekte med dockor, 1977, utvecklade hon den svarta stilen till formfulländning. De är skrivna på ett sakligt och realistiskt sätt, men är på samma gång absurda och surrealistiska, ibland rentav groteska. Hennes stil för tankarna till författare som Kafka och Beckett och senare kvinnliga författare som Estelle Jelinek och Herta Müller. Språkbehandlingen går, som hos dessa författare, hand i hand med en skildring av världen och de mänskliga relationerna som hårda, glädjelösa och motbjudande.

Tillflyktens hus, som är den roman som Åsa Nelvin fått mest erkännande för, har en mycket gåtfull och komplicerad karaktär. Den består av fyra delar och inleds med att berättarjaget står och betraktar en springbrunn av sten. Den fuktiga, svarta, döda stenen blir en bild av hennes längtan efter att få vara som en sten; kall och utan känslor. Med sig har hon ett manuskript. Och kanske är det detta som läsaren sedan får ta del av. I de följande delarna beskrivs först i korta och brutala bilder en uppväxt som skapar ett jag som hatar den hon blivit. Därefter bryts den realistiska framställningen och i närmast hallucinatoriska bilder och dialoger beskrivs en mardrömsliknande tillvaro där N, som huvudpersonen kallas, är instängd i ett slutet rum med tre andra personer. De kämpar om utrymme och makt innan de till slut förgör varandra i ett crescendo av våld. I den avslutande delen fortsätter N, som sägs vara densamma som jaget, sin promenad.

Huvudpersonen N:s liv i Tillflyktens hus har påtagliga likheter med Åsa Nelvins. Ändå är boken mer en anti-självbiografi än en självbiografi. Det som beskrivs är inte, som i självbiografin, ett jags tillblivelse och utveckling utan snarare det motsatta; ett jag som upplöses och krossas.

Det utmärkande draget för Stumpan, huvudpersonen i Åsa Nelvins andra roman Kvinnan som lekte med dockor, är, liksom det var för N i Tillflyktens hus, tystnaden och det främlingskap inför sig själv och andra som den innebär. Stumpan är en föräldralös ung, ensam kvinna på väg ut ur all social gemenskap. Hon äcklas av världen omkring sig och beskrivningen av hennes liv präglas också av stor avsmak. Hon har en, även för sig själv, obegriplig relation med en äldre, straffad och alkoholiserad man. När han lämnar henne är det som om hennes tillvaro töms på all mening. Hon staplar böcker på Göteborgs stadsbibliotek, vandrar upp och ner längs Avenyn, har en rad förhållanden, reser på semester till Nyhamnsläge, men allt är fult, kallt och vämjeligt. Mest motbjudande ter sig det barnlösa småborgerliga äldre par som självpåtaget gjort sig till hennes fosterföräldrar efter moderns död.

Åsa Nelvins romaner är sarkastiska, närmast hätska i sina gestaltningar av den traditionella kvinnorollen och de har, som 1970-talets kvinnolitteratur, ett självbiografiskt anslag. Men hennes romaner rimmade ändå illa med de litterära idealen under 1970-talet. Det finns vare sig någon social eller kvinnopolitisk agenda i dem. Ingen utvecklingsintrig, inget hopp, inga lösningar. Stilen i dem är experimentell, fragmentarisk och utmanade på många sätt den förhärskande realismen. Och även om hennes romaner mottogs respektfullt fick de inte något större genomslag vare sig hos kritik eller publik.

Det var först med diktsamlingen Gattet: sånger från barnasinnet, som utkom postumt 1981, som Åsa Nelvin fick sitt kritikergenombrott. I denna samling arbetar hon med samma självbiografiska stoff som i de tidigare böckerna, men på ett nytt sätt. Den består av 41 självbiografiska sviter från barndomen, och gestalterna i den skulle kunnat vara personer i någon av hennes romaner. I Gattet är emellertid tonen en annan. I vackert elegiska och mäktiga strofer beskrivs den ordlösa kommunikation, som varit ett tema i författarskapet, på ett närmast kärleksfullt sätt. Till formen är dikterna relativt enkla, men det är inte i konstruktionen magin finns utan i själva språket. Bilderna är extremt tydliga och lätta att följa samtidigt som de vrider på tingen så att läsaren får syn på dem på ett nytt sätt.

Under 1980-talet kom Åsa Nelvins författarskap att alltmer falla i glömska. I början av 2000-talet återutgavs emellertid såväl Tillflyktens hus som Gattet och hon blev föremål för ett nytt intresse och stor uppskattning.

Åsa Nelvin dog 1981 och är begravd på Lundby nya kyrkogård på Hisingen.


Lisbeth Larsson



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Åsa Kerstin Nelvin, www.skbl.se/sv/artikel/AsaNelvin, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Lisbeth Larsson), hämtad 2018-12-14.




Familjeförhållanden

Civilstånd: Ogift
  • Mor: Inga Britt Nelvin, född Larsson
  • Far: Sven Åke Nelvin
  • Bror: Leif Åke Nelvin


Utbildning



Verksamhet

  • Yrke: Kontorist, Göteborgs stadsbibliotek
  • Yrke: Författare


Kontakter

  • Vän: Eva Runefeldt
  • Vän: Mia Gerdin
  • Vän: Bernhard Nyström
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Göteborg
  • Göteborg
  • Malmö
fler...


Källor

Litteratur


Vidare referenser