Astrid Bergman Sucksdorff var författare och fotograf. Som fotograf tillhör hon den unga skara fotografer som slog igenom i början av 1950-talet och representerade en ny bildsyn.
Astrid Bergman Sucksdorff föddes i Stockholm som dotter till den kände zoologen och forskningsresanden Sten Bergman. Tidigt hade hon ett intresse för natur, djur och långa resor. Hon var elev hos hovfotografen Arne Wahlberg där hon bland annat lärde sig retuschering, produktfotografering och prövade färgframkallning. Hon arbetade senare främst med reportage för olika tidningar och genomförde ett femtiotal äventyrliga resor runt om i världen. Hon gifte sig med fotografen Sven Gillsäter, som var en av medlemmarna i det framgångsrika fotografkollektivet Tio Fotografer. De fick dottern Pia. Därefter levde hon med filmaren Arne Sucksdorff och de genomförde flera gemensamma resor och projekt. Med honom fick hon sonen Jens. Under många år bodde Astrid Bergman Sucksdorff på Dämmans Gård i Lerdala med sin tredje make, Gösta Vogel-Rödin, och ägnade sig åt att skriva böcker, fotografera och jaga.
I mars 1949 öppnade fotoutställningen Unga fotografer i Stockholm där Astrid Bergman Sucksdorff deltog. Utställningen blev en succé och för de elva unga fotograferna som deltog innebar den ett genombrott. I utställningen ingick även Sten Didrik Bellander, Ellen Dahlberg, Sven Gillsäter, Hans Hammarskiöld, Rune Hassner, Tore Johnson, Hans Malmberg, Lars Nodin, Lennart Nilsson och Tor Ivan Odulf. Initiativtagare till arrangemanget var Lars Wickman, redaktör på Foto, som hade inlett serien ”De unga” i tidskriften. Astrid Bergman Sucksdorff blev ”De unga V” i nummer 7, 1949, och hon presenteras som en av de få kvinnliga ”fotograferingsentusiasterna”. Vid denna tid var den fotografiska kulturen i Sverige och utomlands fortfarande påfallande manligt dominerad och de kvinnliga fotograferna var tvungna att anlägga andra strategier och bryta invanda mönster för att lyckas inom yrket.
Fotografierna i utställningen var en blandning av surrealistiskt inspirerade bilder, hårt svartvita, nästan abstrakta kompositioner, porträtt- och reportagebilder. Unga fotografer fick över lag goda recensioner och man kan konstatera att denna förhållandevis lilla och enkla utställning, på ett icke etablerat galleri, med relativt okända unga fotografer blev ett paradigmskifte inom svenskt fotografi. Vad de unga kritiserade var den äldre generationens syn på fotografi, som de uppfattade som teknikfixerad och därmed opersonlig. Det som verkligen satte fart på debatten kring de ungas fotografi och den nya bildsynen var en motutställning i december 1949 av gruppen Stockholms Kameraklubb. Klubben hade bildats 1946 av en samling yrkes- och amatörfotografer ur Fotografiska Föreningen och där ingick bland annat Helmer Bäckström, Gustaf W:son Cronquist, Agnes Hansson, Lennart af Petersens, Arne Wahlberg och Rolf Winquist. Denna utställning blev också rikt recenserad, men fick mycket sämre kritik av anmälarna i fotopressen och framför allt av konstkritikern Ulf Hård af Segerstad i Svenska Dagbladet. Urvalet ansågs traditionellt med faiblesse för dimma, det tekniska utförandet välgjort men likartat. Sammantaget inga experiment eller överraskningar. Debatten utvecklades till en intensiv diskussion kring den nya bildsynen. Generationsstriden mellan de unga och äldre fotograferna handlade inte bara om bildstil, utan även om livsstil och fotografins sociala och politiska förutsättningar.
Astrid Bergman Sucksdorffs första bok fick titeln Micki rävungen, 1953. Genom svartvita fotografier berättar hon om en liten rävunges äventyr under en solig sommardag. Djur och natur med och för barn blev hennes huvudsakliga motivområde. Några år senare kom boken Chendru får en tiger, 1959, vilken blev internationellt uppmärksammad och översatt till flera språk. Den handlar om en pojke i en indisk djungelby och kom till under en längre vistelse i Indien, där hon arbetade som stillbildsfotograf under inspelningen av Arne Sucksdorffs film En djungelsaga, 1957. Chendru får en tiger är en bilderbok i färg med stora utfallande bilder i varmt gula, gröna och bruna toner, vilka avspeglar naturen runt byn. Vid denna tid var det fortfarande ganska ovanligt med färgfotografier i tryckta böcker. Astrid Bergman Sucksdorff, som var både författare och fotograf, lyckades skapa en syntes mellan faktabok och saga.
Efter andra världskriget kom utgivningen av fotografiska bilderböcker för barn igång på allvar. Detta var en naturlig fortsättning på den allmänna utvecklingen av fotobilderböcker. Genren visade sig vara särskilt framgångsrik för att åskådliggöra barns liv i främmande länder och för djur- och naturreportage. Det fanns inom båda dessa områden ett pedagogiskt syfte och böckerna brukar karakteriseras som faktaböcker. Anna Riwkin-Brick, med sina 19 fotoböcker om barn från olika länder, banade väg för en fotojournalistik för barn. Astrid Bergman-Sucksdorff är den fotograf, som vid sidan av Anna Riwkin-Brick, blivit mest känd för sina fotoböcker för barn. Hon gav ut ett tjugotal barnböcker och erhöll 1984 Astrid Lindgren-priset för sina gärningar.
Astrid Bergman Sucksdorff gav ut sin självbiografi Med livet i fokus, 1997. Mot slutet av sitt liv bodde hon i Skara och hennes efterlämnade arkiv förvaltas sedan 2015 av Landskrona museum.
Astrid Bergman Sucksdorff dog i Skara 2015.
