Astrid Cleve var botaniker och en av de första kvinnorna i Sverige som erhöll doktorsgraden.

Astrid Cleve växte upp som äldst av tre systrar. Fadern, Per Teodor Cleve, var en framstående professor och modern Alma Cleve hade även hon utbildning i form av studentexamen från Nya Elementar i Stockholm. Paret hamnade i Uppsala året innan Astrid Cleve föddes, tack vare den professur i allmän och åkerbrukskemi vid Uppsala universitet som Per T. Cleve tilldelades år 1874.

De tre systrarna Cleve växte upp mitt i akademin då fadern hade tjänstebostad vid Carolinaparken, mitt emellan institutionerna för kemi respektive fysik. Döttrarna undervisades inledningsvis i hemmet av sin mor. Att båda föräldrar värderade utbildning för sina döttrar högt, detta i en tid då det inte var självklart, hade givetvis positiv inverkan på Astrid Cleves och hennes systrars möjligheter och ambitioner senare i livet. Därtill kan läggas att Per T. Cleve var promotor vid Ellen Fries promotion. I samband med ceremonin poängterade han att kvinnans ställning var ett mått på civilisationens utveckling. Det fanns ingen anledning att göra skillnad på män och kvinnor i intellektuellt avseende. Även Alma Cleve tog ställning för en sådan hållning och hon argumenterade i pamfletten En protest, 1896, emot Ellen Keys moderlighetsretorik. Alma Cleve menade att det inte fanns några biologiska skillnader mellan pojkars och flickors håg eller intellektuella förutsättningar.

Astrid Cleve läste in reallinjen på mycket kort tid och var endast 16 år när hon på våren 1891 tog studentexamen som privatist. På hösten skrev hon in sig vid Uppsala universitet och blev då en av 21 kvinnliga studenter av lärosätets knappt 1700 studenter. Astrid Cleve hade en hög studietakt och kunde i januari 1894 avlägga filosofie kandidatexamen på vilken hon erhöll högsta betyg (berömlig) i såväl botanik som kemi. Hon läste med framgång även romanska språk där hon fick näst högsta betyg (med utmärkt beröm godkänd). På vårvintern 1892 hade Uppsala kvinnliga studentförening (UKSF) bildats och Astrid Cleve var en av de första medlemmarna. Så småningom utsågs hon till föreningens klubbmästare. Som sådan ansvarade hon för föreningens nöjen och genom hennes friluftsintresse – inte minst skidlöpning som under denna tid började få genomslag i landet – bildades också på hennes initiativ en sportförening inom UKSF.

Botaniken var Astrid Cleves huvudämne och inom detta område fortsatte hon efter examen. Hennes avhandling Studier öfver några svenska växters groningstid och förstärkningsstadium, 1898, har beskrivits som delvis nyskapande då den, enligt lantbrukskemisten Sven Odén, var ”en av de första mera växtfysiologiskt och biokemiskt betonade undersökningarna inom den dåtida företrädesvis morfologiskt och systematiskt orienterade botaniska forskningen i Sverige”. Hennes andra ämne, kemi, tycks ha bidragit till avhandlingens perspektiv. I sin far kemiprofessorn hade hon en god mentor och ämnesmässig förebild. Ett av hans stora intressen blev också hennes, diatomacéer, det vill säga kiselalger. Redan flera år före disputationen hade hon fått ett par arbeten i detta ämne publicerade.

Astrid Cleve och blivande maken Hans von Euler-Chelpin möttes för första gången kring sekelskiftet 1900, förmodligen i samband med att de båda närvarade vid Helge Bäckströms föreläsningar om kristallografi och kristallernas fysikaliska kemi vid Stockholms högskola. Vid denna tid var det inte ovanligt att också anställda åhörde varandras undervisning. Astrid Cleve var då verksam som assistent på högskolan och Hans von Euler-Chelpin hade några år tidigare rekryterats till högskolan av Svante Arrhenius. År 1902 ingick de äktenskap och det vetenskapliga samarbete som så smått hade börjat redan tidigare intensifierades under de kommande åren. Makarna författade tillsammans nitton vetenskapliga artiklar. Åren 1903–1908 berikades familjen dessutom med fyra barn. Efter sju års äktenskap ville Hans von Euler-Chelpin dock skiljas. Innan separationen kom till stånd hann paret få ytterligare ett barn. År 1912 var skilsmässan ett faktum och året därefter gifte Hans von Euler-Chelpin om sig med Beth (Elisabeth) af Ugglas.

Astrid Cleve hade efter skilsmässan ensam vårdnaden om barnen och för försörjningens skull började hon arbeta som lärare vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium. Hon genomgick också provåret och kunde under större delen av 1910-talet i och med detta även verka som lärare på Norra real och Ahlströmska skolan i Stockholm. År 1917 bar dock hennes vetenskapliga meriter frukt i så motto att hon i konkurrens erhöll tjänsten som föreståndare för Uddeholms AB vetenskapliga laboratorium, som då var under uppbyggnad. Hon fick därmed ta med sig de fyra yngsta av de fem barnen och flytta till Skoghall, Hammarö, i Värmland. På sin nya tjänst lyckades hon författa flera vetenskapliga artiklar. Rönen i dessa ledde inte till någon tillämpning och var därför heller inte till någon ekonomisk nytta för företaget varför Astrid Cleve uppmanades vara beredd att söka sig därifrån. År 1923 sade hon helt enkelt upp sig och flyttade i januari 1924 till barndomens och uppväxtårens Uppsala där modern Alma Cleve – änka sedan 1905 – fortfarande bodde kvar.

I Uppsala försörjde Astrid Cleve sig och de tre av barnen som fortfarande var kvar i boet på populärvetenskap och engagerade sig även i Allmänna valmansförbundets centrala kvinnoråd. Under valåret 1928 höll hon 85 offentliga föredrag i tolv län. Vid denna tid började hon också alltmer intressera sig för kvartärgeologi, ett fält som fadern nog tidigt introducerat henne till och som hon nu, i vuxen ålder, med frenesi kastade sig in i – och rörde om i. Med sina teorier om oscillation, det vill säga svängningar som förklaring till sedimentering och landnivåförändringar efter inlandsisens tillbakadragande, gick Astrid Cleve på tvärs mot hela det svenska geologiska etablissemanget, även om det får påpekas att hennes gedigna kunskaper om diatomacéer innebar att hon samtidigt så att säga bjöds in på fältet. I brist på gehör från geologin gav hon sig i kast med att övertyga arkeologerna men inte heller där togs hennes teorier emot särskilt väl.

År 1929 flyttade Astrid Cleve till Bergslagen för att bli bonde. Alla barnen hade nu tagit studenten och klarade sig därmed själva. Även om hon hädanefter inte försökte få en vetenskaplig tjänst upphörde hon inte med forskningen. För kvinnliga akademiker fanns före 1925, då den så kallade behörighetslagen trädde i kraft, inte många möjligheter. Att Astrid Cleve kunnat forska var helt enkelt en effekt av äktenskapet – utan makens sociala och kulturella kapital hade det varit omöjligt för henne. Men det innebar också att han så att säga dikterade villkoren för den gemensamma forskningens inriktning. Det var något som grämde Astrid Cleve i samband med att exmaken 1929 belönades med Nobelpriset i kemi (tillsammans med den brittiske biokemisten Arthur Harden) – en del av hans arbete hade varit beroende av hennes insats.

Livet som jordbrukare ska ses i ljuset av Astrid Cleves politiska åskådning: hon identifierade sig som ”klart nationell”, eller som hon förklarande skriver till sin studentkamrat Klara Johanson ”enligt pöbelns språkbruk ’nazist’”. Även efter andra världskrigets slut uttryckte hon sin skepsis mot demokratin och beskrev Hitler i hyllande ordalag. Många år efter krigsslutet intog hon en politisk ståndpunkt som då hade övergivits av de flesta. Ännu på ålderns höst förblev hon vid sin övertygelse om den nordiska landnivåns svängningar. Sent i livet, närmare bestämt år 1949, konverterade hon till katolicismen och i sitt nyvaknade intresse för Bibeln försökte hon på olika sätt tolka den utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv.

Trots motstånd och ett i perioder kringflackande liv samt fruktlösa försök att bli del av vetenskapssamhället innebar Astrid Cleves stora intresse för och expertkompetens inom diatomologin att hon aldrig gav upp sin forskning. På 1950-talet utkom hon med en flora i fem band: Die Diatomeen von Schweden und Finnland, ett verk som också noggrant granskades av fyra botanister och en geolog. Efterfrågan fanns och många forskare bejublade hennes insats. På initiativ från svärsonen Sven Stolpe erhöll hon 1955 professors namn, det vill säga hon förärades utmärkelsen professor honoris causa.

Astrid Cleve dog 1968 och är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.