Elisabeth Tykesson var litteraturhistoriker, kritiker, essäist och ledamot av Samfundet De Nio 1956–1962.
Elisabeth Tykesson föddes i Eslöv 1906 och var dotter till skräddarmästaren Per Tykesson och hans hustru Elise Henriksson. Hon hade två äldre syskon, varav den tolv år äldre systern Karin blev musiklärare. I hemmet var man förtjust i läsning, böcker fanns att tillgå och musik uppskattades.
Elisabeth Tykesson drabbades av polio i trettonårsåldern. Sviterna efter sjukdomen blev en skadad vänsterarm, som hon oftast gömde i fickan. Handikappet kan ha bidragit till hennes tillbakadragenhet i sociala sammanhang. Inom familjen visade hon sig öppnare och levde tillsammans med sin mor som tidigt blev änka i en villa i Eslöv. Även kontakten med systern var viktig för den ensamstående Elisabeth Tykesson.
Efter studentexamen på latinlinjen började Elisabeth Tykesson att studera vid Lunds universitet och fastnade efter studier i nordiska språk och historia för ämnet litteraturhistoria. Olle Holmberg, lärare vid institutionen i början av 1930-talet och 1937–1959 professor i ämnet, kom att möta den skygga studenten som var den enda kvinnan vid seminarierna. Han uppmuntrade henne att gå vidare i sina studier.
Elisabeth Tykesson valde självständigt sitt ämne för en licentiatavhandling. Rövarromanen i Sverige under de första årtiondena av 1800-talet fångade hennes intresse. Både hög och låg läste dessa, ofta översatta från tyskan. Med ett rikt differentierat källmaterial alltifrån recensioner, bokförlagskorrespondens till lånbibliotekskataloger försökte Elisabeth Tykesson kartlägga romanernas spridning och popularitet. Licentiatavhandlingen utvecklades och blev 1942 en doktorsavhandling med titeln Rövarromanen och dess hjälte i 1800-talets svenska folkläsning. Avhandlingen har i sin koncentrerade stil, men även perspektivrikedom, blivit legendarisk och hade i sin problemformulering en närmast litteratursociologisk inriktning.
Efter doktorsexamen väntade några år som lärarvikarie i Eksjö och Skara. Lärarrollen passade bra och samarbetet med kollegor och elever fungerade. Men skrivandet lockade ännu mer. Något provår som lärare blev det inte. Däremot började Elisabeth Tykesson att skriva recensioner och essäer i Bonniers litterära magasin, Svensk litteraturtidskrift, Ord och bild och Sydsvenska Dagbladet. Så snart som 1945 samlade hon ett antal uppsatser i boken Tolv essayer. Här lyfter Elisabeth Tykesson fram samtida författare som Tage Aurell, Fritiof Nilsson Piraten och Moa Martinson. Harald Beijer hade hon redan skrivit om i Norstedts serie om fem av förlagets egna författare.
Ett större kraftprov väntade i och med att Elisabeth Tykesson 1945 tecknade kontrakt med Norstedts om att skriva en biografi om Per Daniel Amadeus Atterbom. Arbetet tog tid och utkom i handeln först 1954 under titeln Atterbom. En levnadsteckning. En orsak till att biografin tog tid att skriva berodde på försörjningssvårigheter. Elisabeth Tykesson måste helt enkelt brödskriva recensioner och var en period rådgivare för följetongsmaterial i Åhlén & Åkerlunds veckopress.
Inger Larsson har i sin avhandling Text och tolkning i svenska författarbiografier, 2003, analyserat Elisabeth Tykessons arbetsmetod vid arbetet med sin första och enda stora biografi. Förlaget önskade att hon skulle skriva om någon svensk romantiker. Stagnelius och Geijer var redan ockuperade av Böök respektive Landquist. Elisabeth Tykesson kunde gärna tänka sig att skriva om Atterbom vars poesi hon fann ”utomordentligt vacker”.
Mottagandet av Elisabeth Tykessons bok om Atterbom var i det stora hela gott, men de manliga recensenterna hade anmärkningar på vissa filosofiska och tolkningsmässiga passager om denna centralfigur i den svenska romantiken. Olle Holmberg, hennes forne lärare, skrev dock inspirerat i Dagens Nyheter om biografens stilkonst och att ”få litteraturhistoriska böcker i Sverige förenar som hennes stilens gratie med lärdomens granit”.
Ganska snart efter arbetet med Atterbom invaldes Elisabeth Tykesson 1956 på stol nummer 2 i Samfundet De Nio. Hon efterträdde Stina Aronson. På denna stol hade Selma Lagerlöf och Elin Wägner suttit. Samtida med henne i De Nio var bland andra Olle Holmberg, Algot Werin, Margit Abenius, John Landquist och nyinvalda Sara Lidman. Det blev inte många år för Elisabeth Tykesson i detta sällskap, men de insatser hon hann göra var gedigna och engagerade med ett bestämt och träffsäkert estetiskt omdöme som hon uppövat under sina år som kritiker.
Elisabeth Tykesson upprätthöll fortsatt kontakterna med Norstedts och dess förläggare Ragnar Svanström. Hon värvades 1955 av förlaget för att skriva en västerländsk litteraturhistoria, men hann bara skriva om antiken, medeltiden och renässansen. Under hösten 1959 drabbades hon av en cancersjukdom som sakta bröt ner krafterna. I den första delen om antiken (postumt utgiven) inledde Olle Holmberg med ”Några ord om Elisabeth Tykesson”, som på ett finkänsligt sätt försöker teckna konturerna till hennes personlighet. Endast antiken och medeltiden blev färdigskrivna och utkom i början av 1970-talet. Elisabeth Tykessons verk om den västerländska litteraturen möttes av respekt och lovord. Hennes mentor Olle Holmberg uttryckte det som att ”språket blommade” och ”bilderna träffade målet”.
När sjukdomen började kasta sin skugga över tillvaron behöll Elisabeth Tykesson fattningen och arbetsglädjen. ”Nu ska vi inte bli sentimentala” och ”roligt har vi haft”, var uttalanden som hon lär ha sagt till sin syster då sjukdomens allvar stod klart. I och med Elisabeth Tykessons bortgång våren 1962 förlorade den svenska litteraturhistorieskrivningen och kritiken en kompetent och stilsäker person med hög integritet.
Elisabeth Tykesson blev 55 år och är begraven på Eslövs kyrkogård tillsammans med föräldrarna och systern.
