Astrid Lindgren var en svensk barnboksförfattare som med sina nyskapande verk gjort barnlitteraturen till en angelägenhet för både barn och vuxna. Hon är känd över hela världen för sina böcker om bland annat Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga och Ronja Rövardotter. Hon är (2017) den mest översatta svenska författaren i alla kategorier med 100 språk registrerade.
Astrid Lindgren föddes 1907 och växte upp på en gård i Näs utanför Vimmerby. Hon var det andra barnet i en syskonskara på fyra. Fadern var jordbrukare på ett prästgårdsarrende och senare också kommunalt verksam. Modern var ung vid giftermålet och utan yrkesutbildning, men hon hade velat bli lärare. Föräldrarnas kärlekssaga finns skildrad i Astrid Lindgrens bok Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult, 1975. Hemmet präglades av trygghet och frihet, lek och arbete. Naturen var viktig för Astrid Lindgren och flera av hennes essäer om skrivande och litteratur tar fäste i den starka känslan för naturens kraft, till exempel ”Finns det olika träd?”. Astrid Lindgrens barndom har beskrivits som harmonisk men hennes ungdomsår blev en mer dyster och melankolisk tid. Den fria leken var över och efter realskolan började hon som volontär på Vimmerby Tidning, där hon skrev reportage och resebrev. Ett av dem beskriver ett besök hos Ellen Key på Strand 1925.
Våren 1926 blev den unga Astrid Lindgren gravid, en skandal i den lilla staden Vimmerby. Far till barnet var Vimmerby Tidnings ägare och chefredaktör. Astrid Lindgren fick flytta till Stockholm där hon arbetade på kontor och senare utbildade sig till sekreterare vid Bar-Lock-institutet. Sonen Lars lämnades efter födseln till fosterföräldrar i Danmark och först efter fyra år kunde mor och son bilda ett hem. Astrid Lindgren fick arbete på Kungliga Automobil Klubben (KAK) och blev bland annat redaktör för KAK:s turbok i Sverige. Hon gifte sig med Sture Lindgren 1931. Dottern Karin föddes tre år senare och 1941 bosatte sig tvåbarnsfamiljen i den lägenhet på Dalagatan 46 i Stockholm där Astrid Lindgren kom att bo livet ut.
Astrid Lindgren var hemmafru men skickade in berättelser och sagor till tidskrifter och tidningar som Landsbygdens Jul och Stockholms-Tidningen. Under krigsåren fick hon anställning som granskare inom underrättelsetjänsten på avdelningen för brevcensur, benämnt ”snuskjobbet” av henne själv. I de dagböcker hon förde under denna tid klistrade hon in aktuella tidningsklipp och skrev kommentarer till vad hon upplevde och läste. Hennes Krigsdagböcker 1939-1945 utgavs 2015.
Viljan att berätta och skriva fanns tidigt. Som trettonåring fick hon en uppsats publicerad i Vimmerby Tidning. Sagoskrivandet under 1930-talet ledde efter hand till större projekt och efter debuten med flickboken Britt-Mari lättar sitt hjärta, 1944, som fick andra pris i en tävling, rann berättelserna fram genom fingrarna. Astrid Lindgren hade blivit en skicklig stenograf och från början stenograferade hon ner sina manus och skrev sedan ut dem på maskin.
Astrid Lindgrens stora genombrott som författare kom med det litterära bombnedslaget Pippi Långstrump 1945. Då hade Elsa Beskow varit det stora namnet i den svenska barnlitteraturen under 50 år. Efter Pippi Långstrump heter dominanten Astrid Lindgren. Den första boken om Pippi Långstrump följdes av Pippi Långstrump går ombord, 1946, och Pippi Långstrump i Söderhavet, 1948. Jämsides med dessa böcker utkom två böcker om Barnen i Bullerbyn, den första Kalle Blomkvist-deckaren, Mästerdetektiven Blomkvist, 1946, och sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling, 1949. Samma år som Pippi Långstrump utkom dessutom Kerstin och jag. Denna ofta förbisedda flickbok är en folkhemsdröm om jordbrukets välsignelse, arbete och kärlek på den svenska landsbygden, helt motsatt det frisinnade livet i Pippi Långstrumps vildvuxna trädgård.
Trilogin om Pippi Långstrump utmanade en äldre syn på barnet som ett formbart material. Genom språk och handlingar ifrågasätter Pippi samhället och dess normer. Hennes fria liv var svårsmält i en del konservativa kretsar och har debatterats ända in på 2000-talet. Själv hänvisade Astrid Lindgren till Bertrand Russell och hans idéer om barnets instinktiva drivkrafter när hon skickade sitt manus till Albert Bonniers Förlag 1944: ”det förnämsta instinktiva draget i barndomen är begäret att bli vuxen eller kanske rättare viljan till makt, och att det normala barnet i fantasien hänger sig åt föreställningar, som innebära vilja till makt.” Manuset refuserades och Pippi Långstrump gavs ut i delvis omarbetat skick på Rabén & Sjögren Bokförlag året därpå. Berättelserna om Pippi Långstrump fick enorm medial genomslagskraft även som filmer, TV-serie och i dramatisk form på scenen.
Den första pjäsen om Pippi Långstrump sattes upp 1948. Det finns också bilderböcker och serier om Pippi Långstrump. Böckerna illustrerades av den danskfödda Ingrid Vang Nyman, som även gjorde bilder till Bullerbyböckerna. Efter Vang Nyman blev Ilon Wikland Astrid Lindgrens huvudsakliga illustratör, men bland hennes illustratörer finns också namn som Kerstin Thorvall (Kalle Blomkvist och Rasmus), och Björn Berg, (Emilböckerna). Astrid Lindgren skrev också texter till bilderböcker, bland annat en serie i samarbete med fotografen Anna Riwkin-Brick om barn i olika länder.
Redan från början griper författarskapet över olika typer av berättelser och arbetar med olika typer av karaktärer. Trilogin om den unga kontoristen Kati, inledd av Kati i Amerika, 1950, skrevs först i följetongsform för Damernas Värld och var då avsedd för vuxna. Kalle Blomkvists deckaräventyr väjer inte för mord och de thrillerartade händelserna är som hämtade från kalla kriget. Astrid Lindgren vände upp och ner på perspektivet i den etablerade barnboken och omvandlade den. Att korsa genrer och utveckla dem psykologiskt och konstnärligt är Astrid Lindgrens särmärken. Den stiliserade sagan i Mio, min Mio, 1954, ger språk åt en hjälteberättelse om ett olyckligt fosterbarn och hans sökande efter en far. De fyra sagorna i Sunnanäng, 1959, rymmer skarpa uppgörelser med ett fattigsverige som överger sina barn. Men i Bullerbyböckerna, 1947–1952, skildras raka motsatsen, en trofast barngemenskap i ett idylliskt bondesamhälle.
Förmågan att vända helt om och praktisera nya estetiska uttryck är typisk för Astrid Lindgrens författande. Hon framträder som komisk folklivsberättare i böckerna om Emil i Lönneberga som går tillbaka på hennes egen barndom. En kvinnlig motsvarighet till Emil finns i Madicken, 1960, och Madicken och Junibackens Pims, 1976. En särskild humor utvecklas i Lillebror och Karlsson på taket, 1955. Karlsson har blivit särskilt populär i Ryssland, om än i omarbetad form. Den propellerförsedde Karlsson förkroppsligar ett megalomant ego och iscensätter samtidigt den moderna människans komplicerade förhållande till maskinen. Astrid Lindgrens sista roman Ronja Rövardotter, 1981, har kärlek och fred som berättelsens teman. Den visar hur Astrid Lindgren kan väcka liv i äldre berättarformer som rövarromanen, men är framför allt ett vittnesbörd om den ständigt orubbliga tron på barnens kraft att förändra strukturer och skapa en ny framtid.
Astrid Lindgrens böcker har olika grader av komplexitet, men bärs genomgående fram av en spänning som omedelbart talar till läsaren. Med särskild inlevelse har hon skildrat ensamma, övergivna och oönskade barn och deras försök att bemästra en svårfattbar verklighet. Drömmen och fantasin förvandlas till kreativa krafter, som i den poetiska sagan ”I skymningslandet”, 1949, om en poliosjuk pojke som lyfter från sjuksängen och flyger ut över Stockholm. Den sjuke pojken är en utgångspunkt också för Bröderna Lejonhjärta, 1973, hennes kanske främsta roman. Den är lika mycket en äventyrsberättelse och revolutionsroman som en allegori över den lilla människans styrka i förhållande till diktaturens makt och ondskans medel. Men det mest avgörande i denna roman om kärlek, lojalitet och trohet är att göra det man egentligen inte vågar. Med Jonatans ord till sin lillebror Skorpan: ”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.
Astrid Lindgrens berättelser har präglat den svenska barnfilmen och barndramatiken under lång tid. Ett femtiotal filmer är baserade på hennes verk. Pjäsen Karlsson på taket spelades både i Göteborg och Stockholm 2016 med Krister Henriksson i huvudrollen. TV-serien Vi på Saltkråkan, om en stockholmsfamilj som flyttar till skärgården under sommaren, gick rakt in i folkets hjärtan under 1960-talet. Den skrevs direkt som TV-manus och kom först efter sändningarna ut som bok, 1964. Serien var modernt producerad i färg före tiden för färgTV och musiken specialskrevs av Ulf Björlin. Flera filmer om Saltkråkan kom senare.
Som författare och person har Astrid Lindgren haft en enorm genomslagskraft inom samhällsstrukturen och kulturen. Hennes berättelser läses och påverkar människors liv världen över och flera har blivit klassiker. Som redaktör och chef för barn- och ungdomsböckerna på förlaget Rabén & Sjögren 1946–1970 har hon dessutom haft stor betydelse för utgivningen av barn- och ungdomslitteraturen i Sverige. Hon har påverkat politiken och hade ett starkt engagemang i djurrätts- och fredsfrågor.
Många av Astrid Lindgrens berättelser har omvandlat språket genom ord och uttryck som knyts till en specifik karaktär, som Tjorvens ständiga ”Vet du vad?” i Vi på Saltkråkan. Det barnsliga kraftuttrycket ”Fy bubblan!” från radio- och filmbearbetningen av Kalle Blomkvist och Rasmus blev en så kallad landsplåga i början av 1950-talet medan rumpnissarnas eviga fråga ”Voffor gör di på detta viset?” i Ronja Rövardotter har ständig och sannolikt evig aktualitet.
Med sagan ”Pomperipossa i Monismanien” i Expressen 1976, som handlar om en författare som betalar 102 procent i skatt, skrev Astrid Lindgren in sig i den politiska historien i Sverige. Texten publicerades under ett valår. Den följdes av en intensiv debatt i press och medier och många menar att den påverkade valresultatet.
Astrid Lindgren dog i Stockholm 2002. Begravningsgudstjänsten ägde rum i Storkyrkan efter det att hennes kista förts genom Stockholm i en kortege. Gravsättningen skedde i Vimmerby. Astrid Lindgrens verk förvaltas av familjeföretaget Saltkråkan AB. Hennes lägenhet på Dalagatan i Stockholm är bevarad och visningar av hennes hem sköts av Astrid Lindgrensällskapet.
