Astrid Forsberg var lärare, journalist och författare, verksam under 1900-talets första hälft.
Astrid Forsberg föddes i Bergsjö församling i Gävleborgs län år 1898. Hon var det äldsta barnet till Anders Olof och Maria Forsberg i en syskonskara om sex.
Astrid Forsberg debuterade som författare år 1925 med boken Allvarshistorier och skymningssagor. Då var hon en ganska nybliven lärare från Hälsingland som börjat utveckla sitt skriftställarskap med en volontäranställning på tidningen Stockholms Dagblad redan 1923. Samma år arbetade hon även på redaktionen för den kortlivade tidskriften Novellen. Hon skrev också bidrag till tidskriften Morgonbris, till exempel en serie om ”Kvinnoproblem och livsideal” och en artikel om ”Prostitutionsproblemet och lösdriverilagen”. Hon bidrog, senare, även till tidskriften Hertha.
Under 1920-talet försörjde hon sig huvudsakligen som lärare, först i Hälsingland och senare i Stockholm. Samtidigt författade hon en rad nya verk: Det berättas, 1927, Vid brasan: Noveller och sagor, 1929, samt Tungor av eld, 1929. Detta produktiva decennium kulminerade med två försök i den dramatiska genren: En ung mans väg: Ett spel i två akter, 1929, och Häxans hus: Skådespel i två akter, 1930.
Astrid Forsberg lämnade från och med 1930-talet läraryrket, även om hon var anställd som redaktör för Sveriges folkskollärarinneförbunds tidskrift ett par år. Hennes huvudsakliga verksamhet blev i stället en kombination av journalistik och författarskap. Hon skrev ofta stora reportage, inte sällan om sociala problem men även om kulturhistoriska ämnen. Hon arbetade vanligen som frilans, men var nära knuten till Husmodern, Idun, Vecko-Journalen, Vårt hem och Året Runt. Hennes intresse för kvinnors situation i samhället märktes även i vad hon skrev om i den kommersiella veckopressen, till exempel ett reportage från en tvångsarbetsanstalt för kvinnor i Vecko-Journalen, 1936. I denna tog hon upp ett tema, lösdriverilagen och prostitution, som hon hade skrivit om i Morgonbris på 1920-talet. Hon medverkade även i dagspressen och det hände att hon kåserade i radio.
Astrid Forsbergs författarskap utvecklades under kommande decennier med romaner som Du är vägd på en våg, 1935, Eros och korset, 1937, I skuggan av Bert, 1958 och Handen med lågan, 1964. Med dessa titlar vann hon en viss respekt för sitt författarskap, även om hon idag inte tillhör de mest kända namnen bland andra debutanter från 1920-talet, som Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson och Maj Hirdman för att nämna några. Astrid Forsberg hade inte bara tiden för debuten gemensam med dem: de hade alla också gått kurser på folkhögskola på vägen mot författarskapet; i Astrid Forsbergs fall Forsa folkhögskola år 1915.
Från 1930-talet umgicks Astrid Forsberg i Stockholms journalist- och författarkretsar. Hon invaldes i Sällskapet Nya Idun 1935 och var styrelseledamot i Sveriges författareförening (nuvarande Sveriges Författarförbund, SFF) 1944—1948. Hon levde större delen av sitt liv ensam, men av bevarad brevväxling framgår att hon hade många nära vänner. Där framgår också att hon avsåg att gifta sig med konstnären Carl Persson Deelsbo. År 1935 vistades de två i Estland och Astrid Forsberg meddelade en förläggare per brev att hon nu skulle kallas Fru Forsberg. Någon vigsel registrerades dock aldrig och ett par år senare gifte sig Carl Persson Deelsbo med en annan kvinna.
Ebba Theorin-Kolare kom att bli en nära och långvarig vän till Astrid Forsberg. I den runa som Ven Nyberg skrev över Astrid Forsberg i Svenska Dagbladet 1966 berättas att hon vid sin död varit djupt engagerad i arbetet med en romantiserad biografi över sin vän Ebba Theorin-Kolare. Det var också i hennes hus i Lidingö som Astrid Forsberg bodde vid sin död. Hon föddes i en stor frireligiös familj men skulle senare i livet, likt Ebba Theorin-Kolare, konvertera till katolicismen. Trosfrågor skymtar ofta i Astrid Forsbergs brevväxling med Anna Lenah Elgström.
Tidningen Året Runt karaktäriserade Astrid Forsberg som en dotter av Hälsingland. På så vis presenterades hon i samband med att tidningen publicerade en ny novell av Astrid Forsberg. Tidningen menade att detta landskaps friska uppriktighet stod kring hela hennes författarskap och att hon under sina otaliga reportageresor landet runt hade lärt känna svensk landsbygd.
Astrid Forsberg avled i september 1966 och är begravd på Lidingö kyrkogård.
