Astrid Pettersson var jordbrukare och landsbygdsförfattare.
Astrid Pettersson föddes i Älvsåker i norra Halland. Hennes föräldrar, Oskar Karlsson och Hulda Zakrisdotter, var småbrukare. Fadern kombinerade, som många andra i bygden, lantbruket med möbelsnickeri. Dessutom sysslade han med kreaturshandel och sålde slaktdjur i Göteborg. När Astrid Pettersson var 11 år sålde fadern gården, mot moderns vilja trots att den var köpt för hennes morsarv och att det var hon som brukade den. Han köpte därefter en mindre gård i Lindome dit familjen flyttade.
Farmodern, som levde med familjen, kom att betyda mycket för Astrid Pettersson. Hon blev hennes sageskvinna rörande muntligt traderade berättelser om bygden och uråldrig kunskap om bland annat läkeväxter och växtfärgning. Hon var också sträng schartauan och läste dagligen högt ur Bibeln. År 1922 gick Astrid Pettersson ut sexårig folkskola med litet a i alla ämnen. Trots att prästen erbjöd sig att gå i borgen för ett studielån fick hon inte, som sin bror, studera vidare.
Som ung arbetade Astrid Pettersson som biträde i olika livsmedelsbutiker och som hembiträde. Till slut utbildade hon sig till styckmästare och vann en nordisk bronsmedalj i styckning. År 1933 gifte hon sig med Daniel Pettersson, som hon träffat i Jordbrukareungdomens förbund (JUF). Hon var engagerad i Lindomeföreningen och han i Spannarp. De brukade en gård i Lindome till 1948, då köpte de 1700-talsgården Rosenberg, även den i Halland. Efter ett antal år utarrenderades gården och makarna Pettersson återvände till Lindome. De fick tre barn. År 1978 skildes makarna.
Astrid Petterson var sedan ungdomen engagerad i bonderörelsen. Hon var med om att bilda en avdelning för Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund i Lindome och blev så småningom aktiv i Centerpartiet och i kommunalpolitiken i Lindome. Hon kämpade för de dövas rättigheter, deltog i aktionsgruppen mot svenska atomvapen och deltog i fredsmarscher i England, Paris, Moskva och Washington D.C. På 1940-talet satt hon i styrelsen för Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Hon var också aktiv kärnkraftsmotståndare under 1970-talet.
År 1951 debuterade Astrid Pettersson som romanförfattare med Född utan själ. Titeln syftar på en folklig föreställning om att den som är döv saknar själ. Boken bygger på författarens personliga erfarenheter, hennes ena dotter blev döv vid två års ålder. Till formen är det en släktroman som utspelar sig under två hundra år. Den följande romanen I synd född, 1954, kan ses som ett inlägg mot sexualskräcken och grupptrycket i den schartauanska miljön men även mot nedvärderingen av kvinnor och barn. Scenerna i boken växlar snabbt från ett betesland till ett mentalsjukhus, symöte, läroverk, en damfrisering och en prästgård. Den genomgående känslan är fruktan för överheten.
Astrid Petterssons romaner präglas av starkt engagemang för social rättvisa och kvinnofrigörelse. Man skulle kunna kalla dem för anklagelseskrifter. Mest känd är hon för den romantrilogi som inleds med Ingri Vallpiga, 1958. Den utspelar sig i Älmereds by på 1750-talet. Huvudperson är det unga "tjänstehjonet" Ingri Henricsdotter. Romanserien bygger på grundliga arkivstudier men Astrid Pettersson öser också ur en rik muntlig tradition. Romanerna är fyllda av vardagliga detaljer och melodramatiska höjdpunkter. I Älmereds by råder ett enormt tryck på den enskilda människan från lagar, sedvänjor, vidskepelse, fruktan och den allmänna opinionen. I texten finns många citat ur olika lagtexter.
Romanen Kängorna, 1963, inleder en annan serie bygderomaner med början efter första världskrigets slut, den här gången i fattighusmiljö. Den åtföljs av Galoscherna, 1965, och Livets trappa, 1967, som utspelar sig i Göteborg på 1920-talet, där huvudpersonen tjänar som piga och arbetar i butik. Serien avslutas med Barnets börda, 1969, under beredskapstiden då svenska landsbygdens män är inkallade och kvinnorna förväntas sköta allt därhemma.
I sina självbiografiska böcker Gåvan, 1974, och Barn i första världskriget, 1989, berättar Astrid Pettersson om sin uppväxt, om det dagliga slitet och om hur schartauanismen och krigets nödår formade den halländska bondebefolkningen. I synnerhet den förra, som kom ut på det då nyligen bildade Författarförlaget, väckte stor uppmärksamhet och blev ett publikt genombrott.
Som Marie Louise Ramnefalk skriver har det mesta Astrid Pettersson skrivit någon självbiografisk grund och även om hon håller med den etablerade kritiken om att Astrid Petterssons böcker kan beskrivas som litterärt undermåliga understryker hon att hon ”sällan läst någon författare som mer inlevelsefullt än Astrid Pettersson förmått skildra arbete, hårt arbete, arbetsplanering och arbetsstress, specifika arbetsförlopp, besjungit arbetsresultat, arbetets plikt, förbannelse, glädje, och gjort det med sakkunskap, kraft och mångsidighet.”
Astrid Pettersson medverkade ofta i radio på 1960- och 1970-talen. Hon läste in de egna böckerna som talböcker och reste runt i landet som föreläsare och debattör. Hon skrev regelbundet och under många år artiklar som publicerades genom Centerns presstjänst. Av hennes efterlämnade brevsamling framgår att hon hade ett omfattande nätverk och brevväxlade med såväl politiker som författare. Arkivet innehåller ett stor antal brev från och till författaren Gunhild Tegen.
Som pensionär började Astrid Pettersson att studera etnologi och pedagogik vid Göteborgs universitet. Sina kunskaper från det gamla bondesamhället förmedlade hon som kursledare. Hon fortsatte att skriva böcker långt in på 1980-talet.
Astrid Pettersson avled 1998.
