Astrid Väring var en mycket läst och omdiskuterad författare som fick stor betydelse för den norrländska litteraturens utveckling under första halvan av 1900-talet.

Astrid Väring föddes 1892 i Umeå. Hennes föräldrar var Karl-Erik Glas, till yrket matematiklärare, och Rosa Glas, dotter till en av stadens ledande företagare. Astrid Väring hade tre äldre systrar. Tyra blev ett viktigt stöd för henne genom livet. Dagmar och Ragnhild, som led av psykiska sjukdomar, hölls undangömda och vårdades under många år hemligt av modern i hemmet. Astrid Väring skulle genom hela sitt författarskap ofta återvända till den egna familjens och släktens äldre historia i Västerbotten, inte minst till utsatta bondemiljöer under nödår.

Efter att ha gått tio år i hemstadens läroverk för flickor kom Astrid Väring 1910 in på det prestigefulla Högre lärarinneseminariet i Stockholm, där hon blev kvar fram till 1913. Själv hade hon redan som barn uttryckt önskemål om att få utbilda sig till journalist, men hennes far bestämde att hon först skulle satsa på läraryrket. När utbildningen i Stockholm var avslutad arbetade hon under läsåret 1915—1916 som privatlärarinna på en bondgård i Västergötland, en erfarenhet hon senare skulle ta som utgångspunkt för sin delvis självbiografiska debutroman I rang med husets katt, 1924.

På sommaren 1916 återvände Astrid Väring till Umeå för att satsa på journalistik och skrivande, och började redan samma år medverka i den frisinnade tidningen Västerbottens-Kuriren. Där fick hon på vårvintern 1917 fast anställning som redaktionens första kvinnliga medarbetare. Under de kommande två åren var hon verksam som uppskattad och frispråkig kulturjournalist, med många recensioner, kåserier, noveller och reportage.

Våren 1919 gifte hon sig med teologen och läraren Eugen Väring, sade upp sig från tidningen och flyttade till Vänersborg för att börja sitt nya liv. 1920-talet blev ett hektiskt och omvälvande decennium för henne, präglat av framgångsrik litterär produktion, växande familj med två barn, ekonomiska bekymmer och ett ansträngt äktenskap.

Det stora genombrottet som författare för Astrid Väring kom 1926 med romanen Frosten, som utspelar sig i Västerbottens fattiga bondemiljöer under svältår, baggböleri, skogsskövlingar och sociala motsättningar på 1860-talet. Den blev mycket uppmärksammad och hyllades av recensenter i de stora tidningarna som ett betydande och originellt verk, en förnyelse av hela genren. Svenska Dagbladets kritiker kallade boken för “den främsta skildringen av folklivet i övre Norrland som vi hittills äga i svensk skönlitteratur”. Tillsammans med uppföljaren Vintermyren, som kom året efter, är Frosten Astrid Värings litterärt mest framstående verk.

I sin avhandling om Astrid Väring från 2003 lyfte litteraturvetaren Karin Edlund fram de många olika teman och genrer som flyter samman i Frosten. Det är på samma gång en indignations- och bildningsroman. Starka naturskildringar, med en kärlek till det västerbottniska landskapet, präglar många scener. Vid det här laget började även Astrid Värings allt mer konservativa grundsyn växa fram, med ett ställningstagande för hembygd, rötter, lokal gemenskap och förankring i natur och miljö, mot det moderna samhällets upplösning, rofferi och kulturradikalism.

År 1928 var hon medgrundare till, och blev ordförande för, Vänersborgs Moderata Kvinnoförbund. Hon började hålla politiska tal för Sveriges nationella oberoende, där hon varnade för både sovjetkommunism och amerikansk maskinkultur. Framförallt rädsla för revolution och sovjetiska trupper präglade hennes partipolitiska ställningstaganden de följande åren. Även som medlem av Sveriges Författareförening (nuvarande Sveriges Författarförbund, SFF) och Pennklubben (nuvarande Svenska PEN-klubben) hamnade hon ofta i konflikt med kollegor med sin kritik av den litterära modernismen.

På 1930-talet skrev Astrid Väring en romanserie på fyra verk baserad på moderns handelsmannasläkt i Umeå under 1800-talet: Släkten, 1934, Ett skepp kommer lastat, 1935, Känner du väl det land?, 1936 och Härmfågeln, 1939. Den sista romanen i serien slutar med en skildring av stadsbranden i Umeå 1888.

I slutet av 1930-talet tog Astrid Värings äktenskap med Eugen Väring slut. Hon lämnade Vänersborg och efter ett mycket kort förhållande med den tyske affärsmannen Ernst Loewe, levde hon sedan ensam i Stockholm med barnen under mycket knappa förhållanden och med ekonomisk hjälp från systern Tyra.

I början av andra världskriget höll Astrid Väring på att via en väninna glida in i allt mer tyskvänliga, och delvis nazistanstrukna, kretsar. Hon misstänktes under en kort tid för att själv hysa nazistsympatier, vilken hon bestämt tillbakavisade. Det finns inget stöd i källorna för en sådan anklagelse. Men att Astrid Väring under de första krigsåren hade en undfallande och okritisk syn på nazismen framgår.

Romanen Längtan heter vår arvedel, som kom ut 1941 och blev en försäljningsframgång, är en tragisk kärleksroman utifrån verkliga händelser i Västerbotten under första halvan av 1800-talet. Huvudpersonen är baserad på Sara Greta Persdotter, som 1830 blev avrättad i Skellefteå för att ha mördat sin åtta månader gamla son. Precis som i exempelvis romanen Marja - berättelse från fjället, 1928, och hennes sista roman Trollkona, 1956 handlar det om starka, självständiga, men maktlösa kvinnor i utsatta situationer. Om konflikten mellan äkta kärlek och samhällets konventioner, kvinnor som tar på sig skulden för andras brott, barn som föds utanför äktenskapet, fördomar, socialt utanförskap och kampen för upprättelse.

Med romanen Katinka, som skildrar den ryska ockupationen av Umeå och byarna runt omkring under kriget 1808—1809, vann hon 1942 en romantävling som utlysts av Wahlström och Widstrand, Svensk Filmindustri och Hemmets Journal. Kritikerna sågade verket, men Katinka blev den mest sålda boken i Sverige det året, och förstapriset på 25 000 kronor hjälpte Astrid Väring att få ordning på sin ekonomi igen. Hon var nu återigen en författare med många läsare och fick råd att flytta med familjen till ett eget hus i Bromma.

I början på 1943 återknöt Astrid Väring kontakten med en barndomskamrat från Umeå, Martin Öhman. De inledde ett förhållande och gifte sig några år senare. Martin Öhman hade en tragisk historia bakom sig i sitt liv. Han hade först blivit avskedad från statlig tjänst och sedan mot sin vilja intagen på Umedalens sinnessjukhus i Umeå. Det var, ansåg Astrid Väring, ett skandalöst rättsövergrepp.

Hans öde blev 1944 utgångspunkten för hennes mest kända och omdiskuterade roman, I som här inträden, som är ett skickligt berättat och rasande upprört angrepp på missförhållanden och maktmissbruk inom sinnessjukvården i Sverige.

I som här inträden filmatiserades snabbt och blev föremål för en av den tidiga efterkrigstidens stora samhällsdebatter i Sverige. Romanen fick mycket medhåll från tidigare patienter och anhöriga, men utsattes också för stark kritik, framförallt från läkarhåll. En patientförening bildades med författaren som initiativtagare. Upprördheten var stor på båda sidor. Som Karin Edlund framhåller i sin avhandling finns några ställen i berättelsen där “balansgången mellan fiktion och agitation är nära att gå överstyr”, men den var skriven i en även för Astrid Väring ovanlig vrede och kraft.

Astrid Väring tog genom hela sitt författarskap gärna ställning för den lilla människan, för outsiders och missförstådda, för dem i periferin: Med I som här inträden inledde hon ett nytt slags kritik mot myndigheternas opersonliga, byråkratiska makt i folkhemmet. På flera sätt kan romanen, liksom hennes Du skall icke dräpa från 1946, därför anses ha varit före sin tid.

Astrid Värings sista roman, Trollkona, kom ut 1956 och handlade om den historiska personen Malin Karlsdotter eller “Malin på Tangen” som levde i Jämtland under första halvan av 1800-talet. Romanen knyter an till flera av författarskapets återkommande teman, på nytt med ett starkt, tragiskt kvinnoöde i centrum.

Astrid Väring var, som Karin Edlund skriver, en konservativ, samhällskritisk författare i folkhemmets Sverige. Hennes traditionella berättarstil och ibland ojämna nivå gjorde att hon med tiden hamnade i skymundan och inte fick samma uppmärksamhet längre. Efter hyllningarna av Frosten blev recensenterna aldrig lika oreserverat positiva igen.

Men det som gjorde henne ovanlig och udda i det modernistiska 1900-talet gör henne relevant, intressant och värd en läsning på 2000-talet. Astrid Väring var i sina romaner mer förutseende än vad både hon och hennes kritiker kunde ana.

Hon var också långt före sin tid i engagemanget för ekologiska kretslopp, miljö och naturvärden. Hennes försvar av personlig integritet och värdighet mot fördomar, maktmissbruk och övergrepp, har inte tappat sin kraft. Och med gestaltningen av spänningarna i det moderna samhället mellan centrum och periferi, mellan förändringar och traditioner, mellan privilegierade och utsatta, talar hon direkt även till vår tid.

Astrid Väring avled 1978, 85 år gammal. Hon ligger begravd på Bromma kyrkogård i Stockholm.