Augusta Wästfelt var författare, försvarsaktivist och rösträttsmotståndare. Hon initierade den i sin samtid uppmärksammade och medlemsrika organisationen Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar.

Augusta Wästfelt föddes 1850 som första barn i en adlig familj. Hennes far var kapten vid Västgöta regemente och arrenderade herrgården Ågården i Råda socken, där familjen bodde fram till 1860-talets mitt då de flyttade till Stockholm. Enligt Augusta Wästfelt själv uppfostrade föräldrarna henne och den yngre brodern till historieintresserade patrioter, som älskade att högläsa för föräldrarna ur Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien. Inspiration från Fryxells bokserie anas också i delar av Augusta Wästfelts egna berättelser med faktainflikningar om framstående män i svensk politisk och militär historia.

Läsintresset förde så småningom Augusta Wästfelt till Stockholms läsesalong där hon i början av 1880-talet var med och anordnade en stor basar vars överskott möjliggjorde läsesalongens fortsatta och utökade drift. Anordnande av basarer för insamling av pengar till allehanda välgörande ändamål var en populär verksamhet för tidens borgerliga kvinnor. Under följande decennier arrangerade Augusta Wästfelt åtskilliga sådana, men då för militära snarare än litterära ändamål.

Försvaret utgjorde en av det sena 1800-talets politiska huvudfrågor och som konservativt och nationalistiskt fostrad i en officersfamilj låg det militära Augusta Wästfelt varmt om hjärtat. Med syfte att bistå materiellt, och samtidigt väcka vad hon ansåg var en slumrad försvarsvilja hos befolkningen, tog hon 1884 initiativ till bildandet av Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar. Föreningens konkreta uppgift bestod i att samla in pengar till olika militära ändamål. Inledningsvis till förstärkandet av Karlsborgs fästning, därefter bland annat Bodens fästning, respektive inköp av mausergevär och ammunition åt den frivilliga skytterörelsen.

Idén till föreningen fick Augusta Wästfelt troligen från pressrapporteringar om en grupp danska kvinnor som samlade in pengar till kanoner för Köpenhamns sjöbefästningar. Liksom i Sverige var försvarsfrågorna hett omdebatterade i Danmark vid denna tidpunkt, och på samma sätt som danskorna framhöll beväringen av Köpenhamns sjöbefästningar som symbol för Danmarks militära brister, betraktade Augusta Wästfelt den ännu inte färdigställda Karlsborgs fästning som ett tydligt uttryck för Sveriges ovilja och oförmåga till upprustning. Hon lanserade idén i texten ”Qvinnan och försvaret” som publicerades våren 1883 i Nya Dagligt Allehanda under signaturen ”En svensk qvinna”. I efterhand uppgav hon att hon vid denna tidpunkt var blyg och tillbakadragen till sin personlighet och att det därför var först ”efter mycken tvekan och ångest” som hon skickade in texten till tidningen.

Publiceringen av texten markerade startpunkten på Augusta Wästfelts långvariga offentliga upprustnings- och försvarsengagemang. De nationalistiska ståndpunkter hon gav uttryck för i artikeln och hennes uppmaning till svenska kvinnor att visa patriotism genom ekonomisk handling, återkom i många av hennes texter. Hon hade ett stort intresse för skrivande och publicerade bland annat en rad dikter och berättelser, däribland sagoboken Vid brasan: ur historien och sagoverlden, som gavs ut 1890, rikt illustrerad av konstnären och illustratören Jenny Nyström. Hon engagerade sig därtill mot kvinnors rösträtt och skrev 1913 ett brinnande debattinlägg mot ”politiserade kvinnor” och den skada som hon ansåg att kvinnorösträtten riskerade att åsamka äktenskapen, familjerna och nationen.

I Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar var Augusta Wästfelt verksam som sekreterare under 35 år. Under dessa år var hon starkt engagerad och involverad i verksamhetens alla delar och detaljer. Hon formulerade även merparten av föreningens texter och hade därmed stort inflytande på hur föreningen framställde sig själv, sin verksamhet och motiven för densamma.

Augusta Wästfelt lämnade Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvars styrelse hösten 1919 med hänvisning till sviktande hälsa. Hon avled ett år senare i sviterna av långvarig sjukdom. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.