Barbro Söderberg var professor i svenska vid Stockholms universitet. Hon gjorde stora insatser i flera forskningsfält inom den nordiska språkvetenskapen, framförallt den litterära stilistiken och medeltidsforskningen.
Barbro Söderberg föddes som Barbro Kerstin Elisabet Olsson i Stockholm 1932. Hon var det första gemensamma barnet till Karl-Johan och Ella Olsson, född Hellström. Föräldrarna arbetade båda i ett livförsäkringsbolag, där fadern var avdelningsdirektör. Redan året därpå föddes brodern Björn, och några år senare yngste brodern Bo. Karl-Johan gick bort redan 1938, och efterlämnade Ella med tre små barn. Barbro var då fem år gammal.
Familjen flyttade till Stocksund i Danderyd 1941 och levde där tillsammans med Barbros morföräldrar, Axel och Kerstin Hellström, som flyttat ner från Skutskär vid sjökaptenen Axels pensionering. Barbro Söderberg var som barn naturintresserad, aktiv scout och hängiven bokslukare. Fastern Signe Olsson, som varit folkskollärare, uppmuntrade hennes studier och beskrivs som en viktig förebild för henne. Barbro Söderberg tog studenten vid Högra allmänna läroverket för flickor på Norrmalm i Stockholm, och kompletterade — som många andra — för säkerhets skull med en ettårig handelsutbildning på Frans Schartaus Handelsinstitut. Universitetet, i den mån det då fanns med i planerna, fick vänta.
”Kvinna sent ute” var rubriken på den artikel som publicerades på Dagens Nyheters familjesida när Barbro fyllde 60 år 1992. Formuleringen syftar på att hon började sin akademiska bana ”sent”, efter att ha bildat familj, fått två döttrar och utbildat sig till lärare i svenska och ryska. Att denna bana beskrivs som anmärkningsvärd säger något om hur villkoren för högre studier och forskarutbildning förändrats från 1990-talet och framåt, men också något om hur normen såg ut i den universitetsvärld som Barbro Söderberg klev in i, i skarven mellan 1960- och 1970-tal. Hon upplevde att hon som kvinna ofta stod tillbaka för män med vassare armbågar — något som kunde vara svårt att föreställa sig för de yngre doktorander som ett par decennier senare mötte henne som respektingivande professor med självklar och naturlig auktoritet.
År 1970 anställdes Barbro Söderberg som lektor vid dåvarande Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet. Hennes språkliga intressen var redan då breda och gränsöverskridande. Hon var engagerad i lärarutbildningen och i språkvården, men också intresserad av grammatik och språkhistoria. Dessa två spår kombinerades i ämnet för licentiatavhandlingen 1967 om s-pluralen i svenskan – ett ämne som hon senare utvecklade ytterligare i skriften Från rytters och cowboys till tjuvstrykers: s-pluralen i svenskan, utgiven 1983.
Att intressera sig för praktiskt tillämpbar språkvård och modersmålsundervisningens roll i skolan var förmodligen en naturlig inkörsport för en lärare som ville närma sig det traditionstyngda forskningsämnet nordiska språk. Men Barbro Söderbergs forskningsambitioner lät sig inte stoppas där. Hon ville förstå språkhistorien på djupet, och hon blev alltmer intresserad av äldre texter. Samtidigt brann hon för skönlitteraturen. I en akademisk värld där gränsdragningen mellan närliggande ämnen som lingvistik, nordiska språk och litteraturvetenskap hävdades starkt (kanske just för att dessa ämnen ständigt kämpade med att profilera sig mot varandra) valde Barbro Söderberg ett ämne för sin doktorsavhandling som placerade sig mitt emellan språkforskning och litteraturforskning — eller kanske ska man hellre säga i båda fälten.
Studien, som fick namnet Flykten mot stjärnorna. Struktur och symbol i Eyvind Johnsons Hans nådes tid, 1980, bidrog starkt till att etablera den litterära stilistiken inom nordistiken. Under Barbro Söderbergs doktorandtid växte en stilistisk miljö med intresse för språk i samtida texter fram vid Institutionen för nordiska språk i Stockholm, med bland andra Sten Malmström som drivande kraft. Men huvudfokus var bruksprosa. Barbro Söderbergs passion för språkets roll i det litterära berättandet gjorde hennes sätt att handskas med texter till något helt eget. Det spelade inte så stor roll om det handlade om 1900-talslitteratur eller fornvästnordiska dikter. Från Hans Nådes tid var steget till Lokasenna (Loketrätan) i den poetiska Eddan för henne alldeles naturligt. Här undersökte hon det tusen år gamla fornisländska formelspråket och etablerade sig därmed inom ytterligare ett traditionstyngt nordistiskt fält: eddaforskningen.
En egen blick och ett gränsbrytande tänkande blev Barbro Söderbergs signum som forskare. Med dessa kraftfulla redskap förnyade hon inte bara den litterära stilistiken utan också studiet av äldre texter, filologin. Den långa traditionen inom detta fält föreskrev ett systematiskt sökande efter ursprungstexten, varvid den språkliga och grafiska variationen i alla föreliggande handskrifter skulle noteras och katalogiseras. Barbros perspektiv var vidare: hon ville veta hur texterna användes, av vilka och varför. Kunde texterna säga något om hur spridd läs- och skrivkunnigheten var under medeltiden? Vad betydde växlingen mellan latin och svenska? Hur såg samhället ut och vilken roll spelade språket för människorna och deras föreställningar? Projektet Nordisk medeltidsliteracy i ett diglossiskt och digrafiskt perspektiv, där hon samarbetade med Stockholmskollegan Inger Larsson, blev banbrytande genom att införliva modern forskning om skriftbruk och skriftkultur i studiet av äldre språkskeenden. Barbro Söderberg menade att nya rön om barns tillägnande av läs- och skrivkunnighet hade bäring på medeltidens unga skriftkultur, och hon inspirerades av forskning om skrift- och textanvändning i de brittiska och amerikanska klassamhällena. Synen på varje handskrift som intressant i sig, som ett vittne om sin funktion och plats i en skriftkultur, kom att bli en självklar utgångspunkt i vad som kom att kallas den nya filologin.
Barbro Söderbergs uppslagsrikedom och engagemang nämns som framträdande egenskaper i den festskrift hon fick av sina tidigare doktorander vid sin pension. Hon handledde flera avhandlingsprojekt om svenska medeltida handskrifter, kring vilka det snabbt växte fram en dynamisk miljö med Barbro som nav, men också doktorandprojekt om runskrift och tidig arbetarpress. Hon påverkade dessutom betydligt fler än de doktorander hon själv handledde. Många inspirerades starkt av hennes perspektiv på literacy, en term som är svår att översätta till svenska. Ofta väljer forskare att ta fasta på någon av dess aspekter: på läs- och skrivförmåga eller på de sociala praktikerna kring läsande och skrivande. För Barbro Söderberg hängde dessa ihop. Skriftbruksforskningens plats i svensk språkvetenskap är numer oomtvistad, och hon har en stor del i att det blivit så.
Efter pensioneringen 1997 valde Barbro Söderberg mycket medvetet vad hon ville lägga sin tid och energi på. Hon skrev en del, behöll under en tid vissa uppdrag, men drog sig fysiskt tillbaka från universitetet och levde istället ett aktivt liv med trädgård, kultur, familj och vänner. Den stroke som hon drabbades av en bit in på 2000-talet hindrade henne inte nämnvärt i detta.
Barbro Söderberg avled i juni 2019 och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna, i pappa Karl Johans familjegrav där också faster Signe, folkskolläraren, vilar.
