Barbro Nilsson tillhör de mest framstående svenska textilkonstnärerna. Hon var formgivare, vävare och lärare, verksam under 1900-talets första hälft.

Barbro Nilsson föddes 1899 i Malmö som fjärde barn till Carl och Emma Lundberg. År 1904 flyttade familjen till Stockholm där fadern blev disponent på Nordiska Kompaniet (NK). Modern, Emma Lundberg, var konstnär och sedermera känd trädgårdsarkitekt. Från 1910 bodde familjen på Lidingö, på gården Bullerbacken.

Redan som fjortonåring påbörjade Barbro Nilsson sin gedigna utbildning i vävteknik vid Johanna Brunssons vävskola i Stockholm, där hon var elev fram till 1918. Skolan hade som uttalat mål att föra handvävnadskonsten vidare och var ansedd som en av de förnämsta textila utbildningsanstalterna i landet. Där utbildades även textillärare. Skolan tillhandahöll en gedigen teknisk och teoretisk undervisning. Under utbildningen väcktes även Barbro Nilssons intresse för form och färg.

Efter utbildningen på Johanna Brunssons vävskola blev Barbro Nilsson lärare vid samma skola fram till 1920, då hon började studera vid Tekniska skolan i Stockholm (senare Konstfack). År 1924 var hon 25 år gammal och hade då redan många års utbildning i och erfarenheter av undervisning i vävning. Hon behärskade en mängd vävtekniker som snärjväv, röllakans-, gobeläng- och flossateknik. Hon började nu undervisa som lärare i fackteckning och vävning, både vid Johanna Brunssons vävskola och vid Tekniska skolan. Senare var hon gästlärare vid konsthantverksskolan i Köpenhamn.

Under 1920-talet etablerade Barbro Nilsson en egen vävateljé på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. En av de viktigaste uppdragsgivarna var Konfektionsaktiebolaget Salén, som beställde möbeltyger och mattor. Hon gifte sig med keramikern och skulptören Robert Nilsson 1928. Efter giftermålet gav sig paret ut på en tre år lång utlandsvistelse, som möjliggjordes av ett konstnärsstipendium. Största delen av tiden bodde de i Rom, där sonen Pål-Nils Nilsson föddes 1929. Åter i Sverige bodde familjen i Stockholm. Somrarna spenderades i Lerberget söder om Höganäs, som var makens hemtrakt.

Barbro Nilssons stora genombrott skedde med uppdraget att förverkliga Sven X-et Erixsons vinnande förslag till utsmyckningen av Göteborgs konserthus 1936. Makarna Nilsson hade själva deltagit i den tävling om utsmyckning som Erixson vann. Barbro Nilsson fick emellertid uppdraget att utföra Erixsons förslag i gobelängvävning. Detta verk, som prisades för sin måleriska vävteknik och kolorit, var bara ett i raden av fruktbara samarbeten med olika bildkonstnärer där hon tolkade deras målade förlagor i vävens form. Det första var med konstnären Bertil Damm, som komponerat en gobeläng för M/S Kungsholm 1928. Därefter följde en rad uppdrag tillsammans med bland andra Olle Nyman och Endre Nemes. Barbro Nilssons stora kunskaper i olika vävtekniker möjliggjorde en ”måleriskt” gestaltning, som även gav väverskan konstnärlig frihet i vävprocessen.

År 1942 utsågs Barbro Nilsson till ledare för Märta Måås-Fjetterströms vävateljéer i Båstad och blev i samband med det utnämnd till ”svensk textilkonstnärinna nummer ett” av Dagens Nyheters Eva von Zweigbergk. Barbro Nilsson knöt flera av sina förra elever från Konstfack, som Marianne Richter, Ann-Mari Forsberg och Barbro Sprinchorn, till verkstaden. Arkitekten Viggo Sten Møller menar att Barbro Nilssons ”förmåga att översätta inspiration till mönster var långt rikare än Märta Måås-Fjetterströms säkra men filosofiskt tunga konst”. Till skillnad från sin föregångare hade Barbro Nilsson gedigna praktiska kunskaper i vävning. Den förras strama kompositioner i röllakansteknik ersattes av mer dynamiska mönster som möjliggjordes genom den friare gobelängtekniken. Genom att arbeten vävdes på lodrätt spänd varp, så kallad ”haute lisse”, blev vävnaden som en målning på ett staffli, vilket gjorde att man kunde betrakta det pågående arbetet på avstånd. Detta bidrog säkerligen till den måleriska karaktären på de vävnader som Barbro Nilsson formgav.

Barbro Nilssons kompositioner till offentliga utsmyckningar och mattor är ofta inspirerade av naturen, som fått utgöra utgångspunkt för abstrakta mönster, vilka vittnar om en djup förtrogenhet med naturens formrikedom. Dekorativa, ibland rasterlika, ytmönster med ovanpå liggande zigzag- eller vågmönster karaktäriserar många av hennes mattor. De stiliserade naturmönstren tillsammans med en ”genial känsla för kolorit” kännetecknar hennes arbeten generellt. Hon designade ofta sina mattkompositioner i flera olika färgställningar. Mattan Snäckorna skapades 1943 och kom att bli en av hennes mest vävda mattor. Den var den första i en serie mattor i gobelängteknik, som möjliggjorde mjukare mönsterformer än röllakanstekniken, som var vanligare på den tiden.

Från och med tidigt 1930-tal skapade Barbro Nilsson utsmyckningar för kyrkor. Sammanlagt har hon framställt kyrkliga textilier för ett drygt fyrtiotal svenska kyrkor. De första utfördes i snärjväv för Viksta kyrka i Uppland. Särskilt rikt inredd är Gustaf Adolfskyrkan i Helsingborg, där akustiken förbättras genom korvävnader i tuskaft och mattor i ryateknik. I Stockholm har hon varit verksam i bland annat Kungsholms kyrka, St Markuskyrkan i Skarpnäck samt i Storkyrkan med flossamattan Livets träd. Bland raden av övriga kyrkliga uppdrag kan nämnas Västerås domkyrka, Gräsö kyrka, Lerbergets kyrka, Stora Hammar, Skarhult och Markaryds kyrka.

Barbro Nilsson utförde även en mängd av andra offentliga arbeten, bland annat till Svenska ambassaden i Moskva, Stadsbiblioteket i Helsingborg, Handelsbanken i Stockholm samt Högsta domstolen. Ett av hennes största uppdrag var för Sydsvenska Kraft AB 1966, där hon formgav sju vävnader som symboliserar olika naturkrafter såsom solen, forsande vatten och ånga. I alla sju kompositionerna ingår sagofiguren Bäckahästen. På grund av sin varierade färgverkan räknas de till hennes främsta skapelser.

Genom hela sitt yrkesliv samarbetade Barbro Nilsson tidvis med sin make Robert Nilsson. Hon var verksam långt upp i åren, och avled 1983, 84 år gammal. Idag är hennes verk hett eftertraktade på konstmarknaden och uppbringar höga priser på de stora auktionshusen. Hon är representerad på bland annat Nationalmuseum och Nordiska muséet i Stockholm, Röhsska muséet i Göteborg, Malmö Museer samt på museer i Köpenhamn och Trondheim. År 1948 tilldelades hon den kungliga medaljen Litteris et Artibus, år 1954 Prins Eugen-medaljen och senare en mängd andra svenska och utländska kulturpriser och utmärkelser.

Barbro Nilssons grav finns på Brunnby Kyrkogård i Nyhamnsläge.