Barbro Svensson, som hon helst kallade sig själv, eller Lill-Babs, som hon oftast kallades i medierna, kan enklast beskrivas som ett fenomen. Hon hade en karriär som sångerska från 1953 till sin död sextiofem år senare, gjorde ett närmast oräkneligt antal one-woman-shower, musikalroller, teveframträdanden, insjungningar, skådespelarinsatser och programledarjobb, men var för sin samtid lika mycket känd som veckopressmaterial. Snaskigt skvaller om påstådda romanser på den ena löpsedeln, Lill-Babs bullrecept på den andra.

I långt mer än ett halvt sekel levde hon ett liv i offentligheten. Såväl hennes föräldrar Britta och Ragnar, som hennes döttrar Monica, Malin och Kristin, förekom med namn och bild i pressen. För ett par generationer svenskar var detaljer, som att hon härstammade från hälsingländska Järvsö och som tonåring upptäcktes av basisten och skivbolagsdirektören Simon Brehm, att betrakta som allmänbildning.

Hon fick sitt genombrott i mitten av 1950-talet. Då fick hon också sitt artistnamn, givetvis alluderande på den något äldre och allom välbekanta sångstjärnan Alice Babs. Lill-Babs sjöng schlagers i tidens anda: melodiösa, välorkestrerade sånger på två till tre minuter, oftast på melodier inköpta från utlandet, gärna med texter med komisk knorr. Genombrottssången ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?” från 1959, där textens jag är en sol-och-vårad aningslös stinta, sjöng hon på bred dialekt. ”Tuff brud i lyxförpackning” och ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka-dot Bikini” kom att höja sig från dagsländorna och ta plats i en inofficiell klassikerkanon. Redan från början var Barbro Svensson beredd att arbeta. Hon kuskade land och rike runt på folkparksturnéer samtidigt som hon hela tiden breddade sitt artistiska register. I slutet av 1950-talet kom hon in i kretsen kring humorduon Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud, som drev revyteatern Nöjeskatten i Stockholm. Där stannade hon i några år, och spelade även med i filmatiseringarna av deras originallustspel Svenska Floyd, 1961 och En nolla för mycket, 1962.

Hon medverkade i Eurovisionschlagern, svensk final (nuvarande Melodifestivalen) 1960 och 1961, representerade Sverige i den internationella finalen 1961 med ”April, april”, uppträdde i samma program som The Beatles i TV-serien Drop In 1963 (hon skrev autografer till dem och glömde be om deras) och byggde sig en så gedigen karriär i Västtyskland att hon under några år hade sin bas där. Nordiska sångerskor gick hem i den tyskspråkiga världen; även Siw Malmkvist, Anita Lindblom, Ann-Louise Hanson, Bibi Johns, norska Wenche Myhre och danska Gitte Henning spelade in och turnerade i Västtyskland. Den svenska pressen rapporterade att Lill-Babs träffat en tysk man — schlagerstjärnan Peter Krauss — och planerade att slå ner sina bopålar där för alltid.

Så blev det inte. Hon återvände till Sverige, träffade den sju år yngre aspirerande artisten Lars Berghagen, gifte sig, skaffade barn, arbetade. År 1967 dog hennes upptäckare Simon Brehm, endast 45 år gammal. Under hennes resterande liv hördes Barbro Svensson aldrig säga ett ont ord om honom, även om hon beskrev honom som minst sagt patriarkal när han inledningsvis förvaltade hela hennes inkomst och till och med bestämde hennes utetider.

Efter Brehms frånfälle kände hon sig, enligt egen utsago, artistiskt vilsen. Hon hittade dock snart ett hem i krogshowen, så som den kom att utvecklas från det sena 1960-talet. Ensam i strålkastarljus, med orkester och kör och/eller dansare, gjorde hon en lång rad one-woman-shows. Teveproducenten Karin Falck blev hennes husregissör, vissångerskan Barbro Hörberg hennes mest lyhörda textleverantör. Hörbergs förtidiga död i bröstcancer 1976 beskrev Lill-Babs som ett slag i paritet med Brehms död nio år tidigare.

Showkrogar som Bacchi Wapen, Hamburger Börs och Berns i Stockholm, Trädgår’n i Göteborg, restaurang Kronprinsen i Malmö, Chat Noir i Oslo och Fiskartorpet i Helsingfors fick flitigt besök av Barbro Svensson under 1960-, 1970- och 1980-talen. Där utvecklade showartisten Lill-Babs det nära tilltal och den publikkontakt som blev en av hennes verkliga styrkor som artist. Barbro Hörberg gav henne texten ”Du — publiken”, tillkommen efter innerliga samtal de båda Barbro emellan, och den sjöng hon sedan regelbundet karriären ut (”Du är publiken / Jag är jag / och du har lärt mig / vad jag kan idag”).

År 1974 slog Lill-Babs ner ännu en milstolpe i sin artistkarriär: huvudrollen som prickskytten Annie Oakley i musikalen Annie Get Your Gun. Den gjordes i en ambitiös totalteaterversion på jättelika Scandinavium i Göteborg och spelades tolv gånger inför en publik på sammanlagt över 100 000 personer. Trots att uppsättningen rymde flera stora namn, cirkusnummer, örhängen som ”There’s no business like show business” och ”En karl med gevär” och en stor orkester, betraktades den allmänt som Lill-Babs show. Kultursideskritiker kallade den rentav hennes genombrott, till synes ovetande om att hon haft många sådana under de tjugo åren dessförinnan.

Överhuvudtaget fanns en konstant spänning mellan Lill-Babs och den så kallade seriösa världen. Rätt eller orätt såg hon sig som illa omtyckt både av kulturvärldens finsmakare och av den framväxande kvinnorörelsen. Hennes glittriga och välmejkade framtoning — hon visade sig sällan i offentligheten utan högklackade skor — kan ha skymt hennes konstnärliga kvaliteter. Hennes regelbundna uppdykande i vecko- och skvallerpress kodade henne som oseriös och konservativ. Att hon och andra visade att hon var en kvinnlig pionjär som entreprenör och arbetsgivare spelade föga roll för en socialistiskt präglad kvinnorörelse som inte höll entreprenörskap som en odelat positiv företeelse.

Poeten och akademiledamoten Lars Forssell hörde till hennes försvarare i denna, delvis konstruerade, konflikt. Han skrev en hel föreställning åt henne, som blev en succé 1982 och som ännu en gång ansågs vara ett genombrott. Forssells medvetna språk påstods ta fram en ny sida hos den påstått ytliga showaktrisen Lill-Babs. Det kan dock ifrågasättas om just det samarbetet med Forssell verkligen var så annorlunda mot det hon gjort tidigare. Under hela 1970-talet hade hon ofta och gärna framfört texter med konstnärliga ambitioner, skrivna av Hörberg, Beppe Wolgers och — Lars Forssell.

Under det tidiga 1980-talet formade medierna också bilden av den lösaktiga Barbro Svensson. Att hon aldrig stadgade sig, att hon fick barn med tre olika män och att hon hamnade på löpsedlarna varje gång hon dansat tätt med en manlig bekantskap på kändisfester, gav henne en stämpel som slampa i det så kallat frigjorda Sverige.

Mest uppmärksammat blev ett inslag i Malmö-TV:s Här är ditt liv 1983, där redaktionen lät tolv av hennes gamla romanser komma in på led och sjunga ”Är du kär i oss ännu, fru Svensson?” och programledaren Lasse Holmqvist skämtade på temat ”vi fick inte plats med fler av dem i studion”. Redaktionen ville, försvarade de sig i efterhand, visa hur väl omtyckt hon fortfarande var hos sina forna kärlekar. Lill-Babs själv beklagade sig efteråt över hur tilltaget skapade en bild i det allmänna medvetandet som hon länge fick dras med. Inte minst skämtades det när hon — av alla människor — ledde SVT:s dejtingprogram Vem tar vem? (1990–1993).

Trender kom och gick, många artister gled från rampljus till medieskugga, men Barbro Svensson lyckades för det mesta hålla sig relevant. Under 1970-talet gav hon sig också på revygenren; på 1980- och 1990-talen ledde hon teveprogram; under 2000-talet uppträdde hon regelbundet för svenska turister på Kanarieöarna; på 2010-talet sammanfattade hon sitt liv och sin karriär för en delvis ny publik i TV4:s Så mycket bättre och SVT:s Stjärnorna på slottet; så sent som 2017 debuterade hon som skådespelare i en sitcom, i SVT:s Bonusfamiljen. Hon inledde ofta sina konserter med att skämta om att hon stått på scenen i 60/61/62 etc år – ”och ändå är jag bara 50”. Med stolthet förkunnade hon att hon ”aldrig gjort comeback”, utan oförtrutet försörjt sig och sin familj.

Till och från under sina sista år gjorde Lill-Babs gemensam sak med två kollegor som även de debuterat på 1950-talet och hållit igång sina karriärer sedan dess, Siw Malmkvist och Ann-Louise Hanson. De turnerade under flera år och hade fler konserter inplanerade när Barbro Svensson 2018 avled i cancer kombinerad med hjärtsvikt, 80 år gammal. Hon ligger begravd på Järvsö kyrkogård.