Carolina Östberg var under 1800-talets sista decennier en av de allra främsta och mest älskade sångarna på den svenska operascenen.
Carolina Östberg föddes i Stockholm 1853. Hon var dotter till fältskärmästare Johan Ludvig Östberg och Beata Ulrika Wallberg. Redan som barn visade sig Carolina Östberg vara en musikalisk naturbegåvning. Det var dock först när hon i 16-årsåldern antogs som elev vid Kungliga Musikaliska Akademien som hon fick möjlighet att utveckla denna talang ytterligare. Carolina Östberg studerade noggrant Christina Nilssons och Zelia Trebellis sångsätt vid deras gästspel i Sverige, men sin högt utvecklade sångteknik ansåg hon ha sin sångpedagog, professor Joseph Günther, att tacka för.
Efter tre års studier gjorde hon sin scendebut på Kungliga Teatern (nuvarande Kungliga Operan) i Stockholm, när hon den 15 december 1873 äntrade den stora scenen i rollen som Anna i operan Friskytten. Kritikerna tillskrev denna ovanligt talangfulla debutant en sopranstämma med frisk, klar och ren timbre som även visade prov på vårdad träning i koloratur. Året därpå gjorde hon ytterligare en hyllad prestation i mansrollen Carlo Broschi i Hälften hvar, och fick fast anställning. Under sina tre år vid den kungliga lyriska scenen gjorde hon betydelsefulla rollprestationer som bland andra Susanna i Figaros bröllop samt Papageno och en av genierna i Trollflöjten. För varje ny uppgift vann Carolina Östberg allt större erkännande av såväl kritiker som publik.
När hennes kontrakt löpte ut 1877 planerade Carolina Östberg att vidareutbilda sig i Sankt Petersburg men resan ställdes in, då hon året därpå istället ingick äktenskap med grosshandlaren Moritz Horwitz och till publikens stora sorg valde att lämna scenen, tillsynes för alltid. De rådande depressionstiderna i Sverige gjorde dock att hennes make hade magra inkomster. Carolina Östberg beslöt sig då att återta scenen. Hennes oväntade återkomst 1879 som titelrollen i operetten Boccaccio på Nya teaterns scen blev en sådan enorm succé att den skapade fullständig Boccaccio-feber i huvudstaden. Den hyllade föreställningen sålde slut gång på gång och Carolina Östberg betalades ett då svindlande gage på 100 kronor per kväll. Hennes engagemang vid Nya teatern varade till 1885 och hon spelade bland andra huvudrollerna i Lille hertigen, Madame Fuvar, och Infantinnans dockor. Under sina år vid teatern gästspelade Carolina Östberg även vid en mängd scener, till exempel i Danmark 1880, Tyskland och Nederländerna 1882—1883 samt Norge 1885.
När Carolina Östberg åter anställdes vid Kungliga Teatern år 1886 ansågs detta som en triumf för publiken som länge krävt hennes återkomst vid den stora lyriska scenen. Utöver ett uppehåll för en turné i Amerika 1892–1894 tillhörde Carolina Östberg Kungliga Teaterns fasta ensemble fram till 1906 då hon avgick för att verka som privat sångpedagog, en verksamhet som hon sedan flera år tillbaka hade bedrivit parallellt.
År 1897 blev Carolina Östberg invald som ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Hon blev belönad med medaljen Litteris et Artibus år 1891 och på konung Oscar II:s födelsedag år 1900 erhöll Carolina Östberg ur hans hand den ovanligt förekommande medaljen Litteris et Artibus dekorerad med briljanter. Under en period satt Carolina Östberg som ledamot i Iduns kvinnliga akademi tillsammans med bland andra Selma Lagerlöf, Agda Montelius och Karolina Widerström.
Carolina Östberg avled den 27 februari 1924 och ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna. Hennes röst finns bevarad på nio grammofoninspelningar från 1905.
