Beata Rosenhane var den första svenska kvinna som fick en modern utbildning i linje med den franska preciositetens normer.

Beata Rosenhane föddes 1638 i Norrköping som första dottern och andra barnet till dåvarande landshövdingen i Östergötland, Schering Rosenhane. Fadern kom från en förhållandevis obekant adelssläkt men var mitt i en lysande ämbetsmannakarriär och blev ganska snart både riksråd och friherre. Vid mitten av 1600-talet hade han hunnit bli en av Sveriges mäktigaste män. Modern, Beata Sparre af Rossvik, tillhörde den mer etablerade adeln, var släkt till Axel Oxenstiernas maka och hade blivit uppfostrad i rikskanslerns hus.

Under Beata Rosenhanes tidigaste barndom var landshövdingeresidenset, slottet i Linköping, familjens huvudbostad. Men familjen flyttade, som andra adelsfamiljer vid denna tid, omkring mellan olika släktgårdar. Oftast bodde man på den ena av släktens båda huvudgårdar, Torp, där farmodern residerade, och som Schering Rosenhane senare fick ärva, eller på Beata Sparres gods Tistad. I Stockholm bodde familjen till att börja med i ”ståthållarens våningen” på slottet och senare i det Rosenhaneska palatset på Riddarholmen, uppfört under åren 1652–1656. Man besökte också ofta Nyköping och Uppsala då hovet vistades där. Schering Rosenhane hade flera längre utlandsuppdrag, och på några av dessa tog han med sig hustrun och ett par av döttrarna i familjen, däribland Beata Rosenhane.

År 1645, då Beata Rosenhane var sju år, fick hon resa med modern till Münster i Tyskland, där fadern redan bott i två år som svensk resident med anledning av den pågående westfaliska fredskongressen. I Münster möttes de katolska staternas representanter. Där fanns delegationer från alla Europas länder utom England, Ryssland och Osmanska riket: ”här rådde glans och lyx med den bittraste nöd runt omkring”, kommenterar den tyska forskaren Dickmann.

Det var också i Münster, i februari 1647, som Beata Rosenhane, vid åtta och ett halvt års ålder, påbörjade den första av sina åtta bevarade övningsböcker, den främsta källan i fråga om hennes bokliga studier. En viktig inspiration för utformningen av dessa studier var den nya adelskultur, feminint uppburen och feministiskt präglad, som hade börjat blomstra i Paris, den så kallade preciositeten. Den sägs ha uppstått ur den salong, som markisinnan Catherine de Vivonne, markisinnan de Rambouillet, höll från omkring 1620, där aristokratiska kvinnor, kulturelit och politiker möttes i en förfinad miljö, som när det gällde umgängesstil starkt skilde sig från den manligt dominerade och ännu ganska opolerade hovmiljön. Fadern fungerade som huvudhandledare för Beata Rosenhanes studier, men den som fick det närmaste ansvaret för dem var hans tyske sekreterare, Georg Heinrich Ludolf, senare borgmästare i Erfurt. Men varken Rosenhane eller Ludolf hade tid att följa hennes arbete särskilt noga. Normalt gav de henne skriftliga uppgifter och instruktioner i övningsböckerna och rättade ibland det hon skrivit, i början ganska ingående. Detta upplägg gör att övningsböckerna ger ovanligt goda besked om Beata Rosenhanes studier.

Övningsböckernas huvudspråk är franska men även italienska och tyska förekommer i dem. Brevskrivningsövningar och så kallade diskurser – mängder av kortare genomgångar av olika föremål och företeelser, utförda med likartad metodik – är de dominerande texttyperna. Breven är ofta av den galanta typen, avsedda för bruk inom sällskapslivet. Beata Rosenhane skrev också in en mängd berättande och beskrivande prosa av historiskt slag, ur såväl antik som samtida historia, olika typer av roande eller märkliga anekdoter, samt poetiska texter i form av dikter och visor. Prosatexterna återgick oftast på bestämda, namngivna verk: hennes uppgift var då att summera dem i mer koncis form och att samtidigt lägga dem till grund för språkstudier, då uppgiften var att återge dem på ett annat språk än förlagans (oftast franska texter på italienska och vice versa). Dessa övningar skulle komma till nytta i en praxis, som vid sidan av brevskrivning var särskilt viktig inom salongskulturen: konversationen. Förutom att lära sig hur man förväntades uttrycka sig fick Beata Rosenhane här ta del av en mängd berättelser som kunde utgöra själva underlaget för konversation.

Beata Rosenhane var bara tolv år yngre än drottning Kristina, som i sin självbiografi visserligen hävdade att hon fått den bästa uppfostran som en furstlig person kunde få i Sverige, men som också klagade över att den var föga salongsmässig, eftersom ”den hövlighet som är så väsentlig, när det gäller att skilja bildade människor från andra, vid den tiden ännu ej var känd i Sverige.” I Münster kunde Schering Rosenhane få praktisk erfarenhet av den nya mondäna salongskulturen genom den salong som hertiginnan Anne Geneviève de Bourbon-Condé ledde i den tyska staden. Det är knappast alltför djärvt att tro att Rosenhane redan vid denna tid började väva planer om att göra den unga Beata Rosenhane till en salongsdam av den nya, moderna typen, som i framtiden kunde inta en framskjuten plats vid den unga drottningens hov i Stockholm.

Sommaren 1647 kallades Schering Rosenhane hem till Stockholm av drottningen och i januari 1648 reste han till Paris som svensk ambassadör. Sommaren 1648 kom Beata Sparre med fyra av barnen efter till Paris: Beata Rosenhane och hennes syskon Christina, Axel och Bengt. Ludolf fanns redan i Paris, och för bröderna anställde Schering Rosenhane ytterligare två lärare, varav den ene var Ludolfs bror, den senare berömde orientalisten Hiob Ludolf. I Paris bodde familjen i det svenska ambassadhotellet i Faubourg Saint-Germain. Rosenhane höll enligt källor stort hus för anseendets skull, större än vad lönen tillät. Hans uppdrag var att försöka öka de franska subsidierna till svenska kronan eller åtminstone tillse att de utbetalades regelbundet. Han blev alltmer kritisk till den franska politiken och klagomål över honom skickades till den svenska drottningen. Sommaren 1649 fick han order om att återvända hem. Han hade dock fortsättningsvis många viktiga uppdrag i drottningens tjänst, liksom hos den kung som tillträdde efter hennes abdikation 1654. I och med denna var det dock slut med det mondäna hovliv i Stockholm, som Beata Rosenhane vid denna tid var färdigutbildad för och fullt redo att ta del av.

Schering Rosenhane dog, tydligen helt oförmodat, på sitt gods Torp den 5 augusti 1663. Från denna tid bodde Beata Rosenhane huvudsakligen hos modern, bortsett från de Stockholmssejourer hon gjorde. I breven till bröderna Bengt och Axel skämtar hon ofta om att hon gärna skulle vilja ha en friare, men hon tog inte lika lätt på saken när det i början av 1671 verkade bli allvar av. Friaren var Erik Ribbing, kapten vid Västgöta regemente, friherre till Boxholm i Östergötland och en avlägsen släkting på moderns sida. Liksom drottning Kristina och de franska preciöserna hävdar hon nu, i ett brev till brodern Bengt, att hon i hela sitt liv hyst motvilja inför äktenskapet. Man förstår av brevet att det var modern som ville se henne gift. Hon fogade sig också, och bröllopet med Erik Ribbing stod den 29 augusti 1671. Erik Ribbings ekonomi var dålig och han verkar också ha varit svag för starka drycker. I sina brev klagar Beata Rosenhane över att hon känner sig övergiven och över lantlivets tristess. ”Här ser man aldrig en människa och hör aldrig talas om annat än att mosa och skörda jordens frukter”, skriver hon till Bengt en ”Söndagsmåron” om hösten. Döden satte dock snart punkt för hennes bekymmer. I juni 1674 verkar hon ha varit sjuk och skrev sitt testamente. Vad det var för en sjukdom som drabbat henne är okänt.

Beata Rosenhane dog 1674.