Beth Hennings var skolledare, författare och historiker. Hon var den första kvinnan som disputerade i historia vid Stockholms högskola 1935.
Beth Hennings föddes 1889 och växte upp på gården Wallstanäs i Rosersberg, Norrsunda socken i Uppland. Hon var yngsta dotter till Rudolph och Lisen Hennings. Rudolph Hennings hade en bakgrund som jordbruksinspektor och direktör för en lantbruksskola och han arrenderade den stora gården där Beth Hennings och hennes syskon växte upp.
Beth Hennings tog studenten 1908 och studerade nordiska språk, litteraturhistoria och historia för ämbetsexamen vid Uppsala universitet, med syfte att bli lärare. Hon tog magisterexamen 1913 med historia som huvudämne och började arbeta som lärare vid Sofi Almquists samskola i Stockholm.
För Beth Hennings, liksom för många andra i hennes kvinnogeneration, var bildningsresor och vistelser i Europa en viktig komponent i identiteten som en utbildad kvinna. Hon vistades under långa perioder i Italien och Frankrike, lärde sig språk och förkovrade sig kulturellt och socialt. Resorna exponerade henne för intellektuella och kulturella världar som hon inte känt till tidigare och påverkade hennes författarskap och forskningsintressen. I Italien mötte hon också under tidigt 1920-tal konstkritikern Gina Leffler som blev hennes livskamrat.
Sjutton år efter magisterexamen återvände Beth Hennings till den akademiska världen och började studera historia vid Stockholms högskola. Hon var vid denna tid redan en känd populärhistorisk författare som hade gett ut tre böcker. Grevinnan d'Egmont och Gustav III: en romantisk vänskapshistoria, 1920, som handlar om Gustav III:s förhållande med Septimanie d'Egmont. I den populärhistoriska biografin Maria Stuart, 1923, gör Beth Hennings en egen psykologisk tolkning av dennas personlighet och i Gustav III och grevinnan Boufflers: en brevväxling från kultens tidevarv, 1928, återger hon korrespondensen mellan kungen och den belästa och politiskt intresserade, 20 år äldre, grevinnan under deras långa vänskapsrelation.
Beth Hennings tog licentiatexamen i historia 1932 och fortsatte studierna med sikte på doktorsexamen. Hon försörjde sig som lärare – hon fick en adjunktstjänst 1933 – och arbetade med doktorsavhandlingen på kvällar, helger och semestrar. År 1935 disputerade hon på avhandlingen Gustav III som kronprins och fortsatte därefter sin lärargärning. Hon återtog sitt historiska författarskap drygt 20 år senare när hon gått i pension. Hon publicerade då Gustav III: en biografi, 1957, och redigerade boken Ögonvittnen om Gustav III, 1960. Hon gav även ut en självbiografi, Resa genom sju decennier, 1963. Hennes sista bok blev Fyra gustavianska studier, 1967.
Beth Hennings har gått till historien framför allt som historiker och populärvetenskaplig författare. I självbiografin framställer hon sig själv som en rebell i Stockholms högskolas historikermiljö. De flesta historiker vid högskolan forskade om medeltidens politiska historia, med fokus på granskning av medeltida källmaterial. Som författare och yrkesarbetande kvinna hade Beth Hennings ett självständigt förhållande till denna miljö, med egna forskningsintressen och egna nätverk. Hon var den enda i miljön med intresse för 1700-talets kulturella och politiska historia och blev informellt handledd av sin goda vän, den finlandssvenska historieprofessorn Alma Söderhjelm. Hon fick även hjälp och råd i vetenskapliga frågor av sina vänner och tidigare studiekamrater i Uppsala, historikerna Hugo Valentin och Georg Landberg.
Beth Hennings avhandling om Gustav III har en bred ansats med fokus på personhistoria, utbildnings- och uppfostringshistoria. Den spänner över litteratur-, konst- och teaterhistoria men berör även inrikes- och utrikespolitiska frågor. Vid disputationen riktade fakultetsopponenten Kjell Kumlien hård kritik mot avhandlingen, som han ansåg var för lyrisk och berättande. Den fick dock stora rubriker och ett positivt mottagande i dagstidningarna.
Efter disputationen lämnade Beth Hennings universitetsvärlden och återkom aldrig. I stället kom hon att verka som undervisningsråd vid Skolstyrelsen 1938–1939 och rektor för Högre allmänna läroverket för flickor på Södermalm i Stockholm under 1939–1954. Hon var också riksdagsledamot för Folkpartiet under 1937. Idag har hennes forskning om den gustavianska tiden omvärderats och anses ha lagt grunden för kommande historikergenerationers forskning om epoken och särskilt om Gustav III:s barndom och ungdom. Hennes biografi om Gustav III tillhör de mest grundläggande och heltäckande studier som skrivits på området. Hennes sista bok Fyra gustavianska studier består av uppsatser som publicerats på skilda håll. De visade än en gång hennes förtrogenhet med den gustavianska tiden och pekade ut frågeställningar som senare generationers historiker skulle komma att utforska.
Beth Hennings var även aktiv i kvinnorörelsen, dels under sin studietid i den Kvinnliga studentföreningen i Uppsala, dels i Sällskapet Nya Idun vars ordförande hon var under 1935–1943.
Beth Hennings dog 1971.
