Birgitta Katarina Janson, kallad Betty, var en folkkär författare till uppbyggliga kristna berättelser och dikter med stor spridning kring förra sekelskiftet och under tidigt 1900-tal.

Betty Janson växte upp med nio syskon i Dalslands landsbygd som dotter till Britta Maria Gullicksdotter och Hans Jansson. Fadern var hemmansägare och högt ansedd riksdagsman för bondeståndet, känd för sparsamhet och misstro mot den högre byråkratin, men också för liberala synsätt, exempelvis rörande kvinnors arvsrätt, straffrätt och fångvård. I tidens religiösa strider höll han på statskyrkan och tog avstånd från frikyrka, ”läseri” och kolportörer. I denna miljö började Betty Janson utveckla ett intresse för eget skrivande. Hon fick dock ingen formell utbildning, utan fostrades in i bondehushållets traditionella sysslor.

År 1868 flyttade Betty Janson till Åmål, där hon av en frisinnad kyrkoherde hade erbjudits plats som handarbetslärarinna i stadens folkskola. År 1870 rycktes hon med av den pågående frikyrkliga väckelsen och sökte sig till ”läsarna” och Åmåls missionsförening. Hon började också leda söndagsskolan där. Detta väckte efterhand allt större missnöje hos stadens skolråd, och medförde avsked från tjänsten som handarbetslärare 1878. Den officiella motiveringen var att söndagsskolan hölls på statskyrkans gudstjänsttid. Avskedandet uppmärksammades i ortspressen, som publicerade skolrådets utlåtande oavkortat. Betty Janson fortsatte dock med söndagsskolan inom missionsföreningen och var också dess föreståndare 1891–1901. År 1892 blev hon även ordförande i Åmåls kristna kvinnoförening. Sin försörjning efter avskedet från folkskolan 1878 klarade hon genom privatundervisning i handarbete och egna uppdrag inom textilt hantverk.

Efter avskedandet började Betty Janson också ägna sig åt författande, främst prosaberättelser men också lyrik. År 1884 publicerades hennes första roman, Hemmets solsken. Interiörer ur svenska familjelifvet under signaturen Betty på ett litet kristet förlag. Debuten är en mönstergill omvändelseroman i en exempelpedagogisk tradition, en litterär form som med ökande komplexitet varieras även i hennes många senare böcker. Hennes litterära produktion omfattar upp mot ett 40-tal titlar, av vilka ett stort antal gavs ut i flera upplagor långt in på 1940-talet. Romaner som Rök-Lenas stuga, 1899, Skuggorna vika, sol går upp, 1901, Dyrköpt lycka, 1903, och Varför?, 1913, utkom exempelvis i fem upplagor. Utöver de boklånga berättelserna skrev Betty Janson även många kortberättelser i kristna tidningar och tidskrifter. En stor del av dem samlades i bokvolymer, som även de utgavs i flera upplagor, exempelvis Guldgrufvan, 1900, När lyckan kom, 1908, och Skogsidyller, 1917. Hon riktade sig i sina undertitlar gärna till ungdomen. Därutöver skrev hon poesi, både tillfällesdikter för muntligt framförande i missionsföreningen och dikter samlade i bokvolymer som I solnedgången, 1906, och Helgmålstoner, 1914.

Betty Janson var bara en av tidens många kvinnliga författare till fromma berättelser. Den fromma berättelsen utgör en brukslitteratur som syftar till begrundan och uppbyggelse snarare än underhållning eller estetisk upplevelse. Den har alltid värderats lågt av det litterära etablissemanget, men stod just därför öppen för skrivande kvinnor, som annars ofta hindrades inträde i den manligt dominerade offentligheten och inte sällan tvingades använda manliga pseudonymer för att bli publicerade. Den fromma berättelsens brukskaraktär ger dessutom utrymme för argumentation och åsiktsuttryck i angelägna frågor, liksom även för kristen förkunnelse. Den kunde därmed delvis konkurrera med det strikt manliga prästämbetet. Att kvinnor dominerade genren hindrade inte dess genomslag. Inte minst Betty Jansons fromma berättelser slog an hos den breda publiken och återfanns senare i många hem även utanför väckelserörelsen. Den fromma berättelsen utgjorde nämligen länge en respekterad typ av underhållningslitteratur inom en bred allmänhet, som misstrodde fiktionsromanen, förknippad med lögn och osedlighet som den var. Betty Janson själv använde i sina undertitlar aldrig termen ”roman”, utan föredrog genrebeteckningar som ”Berättelse ur lifvet” eller ”Svensk originalberättelse”. Hennes berättelser är också typiska för genren. Deras religiösa, moraliska och existentiella teman gestaltas via konfliktfyllda, melodramatiska och ofta spänningsladdade intriger lånade från populärromanen, men också med komplicerade och reflekterande kvinnor i centrum. Så till exempel i romaner som Dyrköpt lycka och Varför?, där motivet ”kärlek med förhinder” utvecklas inom omvändelseromanens ram. Där problematiseras också äktenskapet som kvinnans enda väg till självförverkligande, vilket annars var en självklarhet på Betty Jansons tid. I många berättelser kritiseras också det moderna industrisamhället för hämningslös individualism, egocentrism, penninghunger och bristande medmänsklighet. Girighet och egoism gestaltas också som en tidlös allmänmänsklig företeelse, med särskild skärpa i romanen En gammal adelsgård, 1908, som bland annat varierar det beprövade motivet med en nedgrävd skatt. Här som i hela författarskapet gisslas slöseri, lättja, kättja, flärd och nöjeslystnad, medan sparsamhet, flit, enkelhet och kyskhet framhävs som både ideal och plikt.

Som kristen författare arbetade Betty Janson ofta med dolda bibelcitat, som berättelsen åskådliggör. Citaten sammanfattar i sin tur olika poänger i texten, allt i syfte att väcka begrundan. Hon skapade också en högst synlig och aktiv berättare, som vänder sig direkt till läsaren, pekar, analyserar och förklarar händelserna och ger sina vilsegångna karaktärer råd. Den kristna försoningsläran genomsyrar berättelsernas andliga värld, ofta med kraftiga inslag av blodsmystik. Men de läromässiga och förkunnande tendenserna vävs in i komplexa problemsituationer utan enkla lösningar, där inte ens den kristna tron alltid framstår som självklar.

Betty Jansons omfattande och långa författarskap blev mycket spritt och medförde ett brett kontaktnät och många resor runt om i landet långt in i ålderdomen. Hon hann bli 90 år innan hon avled i sitt hem, Alphyddan, i Åmål 1927. Hon förblev ogift och barnlös.