Birgit Åkesson var dansare och en av Sveriges främsta moderna koreografer under 1900-talet.
Birgit Åkesson föddes i Malmö 1908. Fadern Nils Åkesson var byggmästare. Modern hette Ida, född Olsson. De fick tre döttrar och en son. Birgit Åkesson hade inledningsvis ganska vaga yrkesplaner. Under ett besök i Tyskland mötte hon den så kallade fria dansen vilket ledde till att hon 1929 sökte sig till Mary Wigmans dansskola i Dresden. Där undervisades hon i den expressionistiska dansen, ”Ausdruckstanz”, med starka fysiska uttryck och en betoning av tyngdkraften. Dansen var ofta i soloform och ackompanjerades av enstaka instrument som piano eller slagverk.
År 1932 tog Birgit Åkesson examen från dansskolan och flyttade till Berlin där hon under en kortare period försörjde sig genom att arbeta som dansare hos regissören Max Reinhardt. Hennes debut som koreograf skedde på Théâtre du Vieux-Colombier i Paris våren 1934 och fick god kritik i den franska pressen. Hon gjorde svensk debut på Musikaliska Akademien i Stockholm i november 1934. För att ekonomiskt stödja sitt konstnärliga arbete öppnade hon, som många andra dansare under den tiden, en egen skola. Där erbjöds allt från modern dansteknik och individuell gymnastik till barndans och kompositioner för grupper.
Under krigsåren arbetade Birgit Åkesson på egen hand och utvecklade ett konstnärligt uttryck som skilde sig från den expressionistiska dansen. Det manifesterades 1946 på Konserthuset i Stockholm. Där dansade hon bland annat Blå Afton och Fruktbarhet, båda utan musik. Dessutom dansade hon till musik av Johann Sebastian Bach och Béla Bartók.
Efter kriget reste Birgit Åkesson utomlands och gav soloföreställningar. Hon besökte bland annat Paris, London, Milano, Rom och New York. Hennes speciella estetik uppmärksammades. I den engelske konst- och danshistorikern Fernau Halls bok An Anatomy of Ballet, 1953, omnämns hon som en ”dansens Picasso”. Hon verkade samtidigt på ett teoretiskt plan, höll föreläsningar och skrev artiklar. Där beskrev Åkesson sin estetiska hållning; rörelsen skulle inte illustrera en handling utan vara fokuserad på dansens egenart, på rörelse och rytm.
Birgit Åkesson var 1946—1955 gift med den danske skulptören Egon Möller-Nielsen, med vilken hon fick dottern Mona.
Åren efter andra världskrigets slut innebar ett uppsving för idéer om konstarternas samverkan. För Birgit Åkesson blev det en avgörande estetisk inriktning som kom att påverka hennes fortsatta karriär. Öga: sömn i dröm blev det första gemensamma arbetet för henne, Karl-Birger Blomdahl och poeten Erik Lindegren. Solodansen framfördes 1953 på Kungliga Teatern (nuvarande Kungliga Operan). 1962 filmades den med Margaretha Åsberg som dansare.
Samma år ville Blomdahl komponera musik till ett större dansverk, och Lindegren kom med idén om att utgå från Sisyfosmyten, med inspiration av Dag Hammarskjölds fredsbevarande arbete inom FN. Baletten Sisyfos hade premiär 1957. Ett solo ur baletten Persefones dans har senare dansats av Marie Lindqvist och filmats av Sveriges Television.
Sisyfos blev det första i en rad verk för Kungliga Teatern som byggde på olika samtida konstnärers samverkan. Mest uppmärksammad blev operan Aniara, 1959, efter Harry Martinsons versepos med musik av Blomdahl, dekor av Sven Erixson och i regi av Göran Gentele.
Vid den här tiden fanns ingen utbildning för koreografer i Sverige. Birgit Åkesson och den norske pianisten Kåre Gundersen tog därför initiativ till att starta Koreografiska institutet 1963. I ledningen ingick även koreografen Birgit Cullberg och Dansmuseets grundare Bengt Häger. År 1964 tillfogades en pedagogutbildning. Idag ingår utbildningarna i Stockholms konstnärliga högskola.
Så småningom valde Birgit Åkesson att lämna skolan. Hon besökte vid flera tillfällen olika länder i Afrika och det utmynnade i ett personligt färgat forskningsprojekt mellan 1967 och 1975. Det fick inledningsvis stöd av Riksbankens Jubileumsfond. Projektet resulterade i boken Källvattnets mask: Om dans i Afrika, 1983, som översattes till engelska och franska. För Birgit Åkesson innebar mötet med de afrikanska danserna att komma närmare det hon såg som dansens ursprung. Hennes arbete fick en större spridning genom Birgitta Öhmans dokumentär Dansens egenart från 1987. I den talar Birgit Åkesson om sina koreografier och om forskningsprojektet i Afrika. År 1989 skapade hon två solon, Dagrar och Höstlöv, för den kinesiska dansaren och koreografen Chiang Ching. De filmades av Sveriges Television och blev hennes sista koreografier.
Utgivningen av boken om dansen i Afrika och de nya TV-verken skapade under 1990-talet ett förnyat intresse för Birgit Åkessons konstnärliga uttryck hos en yngre generation dansare, koreografer och kritiker. Detta påverkades även av hennes eget skrivande, bland annat i textsamlingen -att ge spår i luften- : föreläsningar, samtal, möten, 1998, ett samarbete med Horace Engdahl. År 1992 fick hon professorstitel av regeringen, och 1999 blev hon utsedd till hedersdoktor vid Stockholms universitet.
Birgit Åkesson avled i Stockholm 2001. Hon ligger begravd på Skogskyrkogården.
