Birgit Carell var konsulent och organisatör av den svenska kvinnoberedskapen under andra världskriget. Hon var sekreterare i Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté (KBK), utbildare inom luftskyddet, konsulent i Statens arbetsmarknadskommission samt ledamot i Statens Informationsstyrelse (SIS).
Birgit Carell föddes 1907 i ett borgerligt hem i Stockholm, som dotter till direktören Henrik Carell och hans maka Karin, född Öhnell. Hennes bror Richard studerade på Handelshögskolan och blev sedan revisionschef. År 1927 blev hon student vid Palmgrenska samskolan, varefter hon studerade vid Stockholms högskola samt utomlands i England och Frankrike. Därefter arbetade hon i fyra år på livförsäkringsbolaget Victoria och hade under en tid också anställning som lärarinna i Stockholms stads handelsskola (senare Fridhemsplans gymnasium). Sedan kom hon att ägna allt mer tid och krafter åt det civila luftskyddet som styrelsemedlem i Riksluftskyddsförbundet, föregångaren till Sveriges Civilförsvarsförbund (Civilförsvarsförbundet).
Birgit Carell var politiskt engagerad inom högern. Inför valet 1936 stod hon som ett av namnen på Stockholmshögerns valsedlar. Hon åkte runt i bostadsområden i Stockholm och talade på Högerns valmöten i Bromma och Enskede som ”Försäkringstjänsteman Birgit Carell” tillsammans med riksdagsmannen Gustaf Arnemark. Hennes tal var särskilt riktade till kvinnorna.
Utifrån sitt engagemang i Riksluftskyddsförbundet och sitt intresse för att utveckla och organisera kvinnors roll i försvarsfrågor gjorde hon på försommaren 1937 en tre veckor lång studieresa i Tyskland, Frankrike och Belgien, för att studera kvinnornas insats i det civila luftskyddet. Genom goda kontakter kom hon i direkt förbindelse med de ledande personerna inom luftskyddsorganisationerna i de olika länderna. ”Intresset för att upplysa hela befolkningen om nödvändigheten att lära sig luftskydd är oerhört stort ute på kontinenten”, kunde hon samma år berätta i en intervju i Svenska Dagbladet med porträttbild på förstasidan. Hon hade besökt organisationer som gjorde intryck på henne genom att ha en mycket välplanerad kvinnoberedskap och som anordnade utbildningar där societetsdamer satt sida vid sida med fabriksarbeterskor. Något sådant ville Birgit Carell bygga upp i Sverige.
Advokaten Ruth Stjernstedt skulle senare beskriva sitt första möte med Birgit Carell vid ett sammanträde på Vasagatan 11 i Stockholm, dit de kallats för att ingå i styrelsen för Riksluftskyddsförbundets kvinnokommitté år 1937. Där satt hon, ”en ung flicka, som på mig gjorde intryck av en Jeanne d´Arc av ovanlig men kylig skönhet”. Birgit Carell var 30 år, Ruth Stjernstedt var 58, och de skulle komma att arbeta tillsammans under några väldigt aktiva och avgörande år inom den svenska kvinnoberedskapen.
Birgit Carell brann för försvarsfrågorna och det blev startpunkten för samarbetsorganisationen Kvinnoföreningarnas Beredskapskommitté (KBK). Organisationen byggde på att landets ledande kvinnoföreningar företräddes av representanter, istället för på direktanslutning av enskilda medlemmar. Både organisation och arbetssätt var en kombination av hennes intryck från sin studieresa och andra ledande kvinnors erfarenheter från rösträttsrörelsen samt organisationen Kvinnornas Uppbåd från perioden 1914—1918. I samarbetet KBK ingick de flesta svenska kvinnoorganisationer som ville göra en insats: Lottarörelsen, Svenska Röda Korset, Fredrika-Bremer-Förbundet, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns centrala kvinnoråd, Yrkeskvinnors riksförbund, Socialistiska partiets kvinnoutskott, Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund, Sveriges Flickors Scoutförbund, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund, med flera.
Birgit Carell blev vald till sekreterare i KBK, medan Ruth Stjernstedt valdes till ordförande. Kommitténs huvudsakliga uppgift var att väcka ett beredskapsintresse hos kvinnor. Men det fanns också en beslutsamhet om att beredskapskommittén inte skulle begränsas till att bara handla om passiv försvarsberedskap, utan borde handla om att stå redo för alla tänkbara viktiga uppgifter kvinnor kunde ha om det blev krig i Sverige.
När Svenska Dagbladet en kväll i mars 1938 kom på besök till Östermalms luftskyddsförening på Skeppargatan 31 i Stockholm, var ordföranden Birgit Carell i full färd med att instruera de medverkande. Idén var att skapa en hemskyddsgrupp i varje hus, och att de boende skulle utbildas i eldsläckning och samarittjänst. ”Det är brandbomber man fruktar mera än gasbomber i ett eventuellt krig”, upplyste Birgit Carell och menade att varje medborgare borde skaffa sig tillräckliga kunskaper för att kunna vara till aktiv hjälp. Särskilt gällde det kvinnorna eftersom beräkningar utomlands visat att de till 70 procent skulle få ersätta männen.
På nyåret 1938—1939 bestämdes att KBK, efter förebild från andra europeiska länder, skulle verkställa en frivillig registrering av kvinnor i åldern 17—65 år. Beslutet fattades i samråd med statliga myndigheter. Syftet med registreringen var att få en uppfattning om var kvinnor fanns och vad de kunde bidra med och därmed undvika en planlös fördelning av arbetsuppgifter i händelse av mobilisering eller krig. Registreringen utfördes över hela landet, genom besök, kvarter för kvarter, fastighet för fastighet. I dagspressen annonserades vilka dagar och tider som bestämts som besöksdatum i respektive fastigheter. Ett särskilt registreringskort hade tagits fram, som delades ut vid besöket.
I en lokal på Malmskillnadsgatan 9 arbetades det frenetiskt med att sortera och märka upp registreringskorten. I sin bok Ringdans kring fru Justitia, 1956, berättar Ruth Stjernstedt: ”Man sade oss, att vi skulle få vara mycket nöjda ifall vi fick 20.000 kvinnor att frivilligt anmäla sig på registreringskorten.” Under våren, sommaren och hösten 1939 registrerades i själva verket sammanlagt 800 000 kvinnor i Sverige. I allmänhet registrerade lokalkommittéerna mellan 70–90 % av kvinnorna på en ort inom ålderskategorin 17—65 år.
Arbetet med kvinnors beredskapsarbete gjorde att Birgit Carell i mars 1939 kallades som en av åtta sakkunniga för att utreda arbetsmarknadens frågor inför en kommande kris, däribland lagstiftning om tjänsteplikt. De antog benämningen Sakkunniga rörande arbetsmarknadens försvarsberedskap, och arbetade för att ta fram ett förslag till lag om tjänsteplikt. Under 1940—1941 var hon även ledamot i Folkberedskapens nämnd i Statens informationsstyrelse, med vilka hon hade möte varje torsdag klockan nio på Munkbron 7. Hennes särskilda uppgift i nämnden var att handlägga sociala frågor, och där nyttjades hennes position i flera olika organisationer bland annat i samarbetet med Arbetsmarknadskommissionen, Statens Utrymningskommission och med Kvinnoföreningarnas Beredskapskommitté. Hon stod för kontakt mellan de statliga kristidsorganen i kvinnofrågor och blev en viktig länk dem emellan. Utöver det var hon engagerad i styrelsen för Centrala Finlandshjälpen.
I december 1941 blev Birgit Carell sjuk. Hon hade rest iväg för att besöka beredskapskvinnorna i Finland och drog på sig en svår förkylning. Hon tillfrisknade inte utan avled den 28 december 1941, till chock för många inom beredskapsorganisationen. Hon som närmast varit KBK:s initiativtagare, och räknats som en av de mest centrala kvinnorna inom beredskapsarbetet. Men ”vi måste nog på samma gång säga, att hon förlyfte sig på denna uppgift, att hon bokstavligen talat tömde ut sina krafter på den” sa Ruth Stjernstedt i minnestalet över hennes arbete för beredskapen.
Birgit Carell blev 34 år gammal. Trots sin unga ålder hade hon hunnit sätta ett avgörande avtryck i den svenska beredskapsorganisationen. Det märktes inte minst vid hennes begravning i Hedvig Eleonora kyrka den 2 januari 1942, som samlat många representanter från samarbetsorganisationerna, som alla höll tal, inklusive Finlands Lotta Svärdorganisation. Dagens Nyheter meddelade att bland de närvarande på begravningen fanns greveparet Folke Bernadotte samt landshövdingen i Södermanlands län Bo Hammarskjöld och ordföranden i Statens arbetsmarknadskommission Arthur Thomson samt representanter för de många sociala organisationer ”åt vilka den bortgångna ägnat sitt liv”. Hon levde ett kort liv och enligt kollegan Eva Fröberg med ”en energi som trotsade allt”.
Ett rikt blomsterhav hade ägnats Birgit Carells minne och enligt hennes egen önskan hade många gåvor givits till Finlandsbarnen. Kistan fördes till eldbegängelse i Norra krematoriet.
