Birgitta Bergmark var TV-producent, filmare, författare och journalist och en av pionjärerna inom svensk television. I sitt arbete vid kultur- och samhällsredaktionerna gjorde hon ett flertal journalistiskt granskande reportage om brister och svagheter i den svenska samtiden men även om förhållanden i andra länder.
Birgitta Bergmark föddes 1934 i Jönköping. Hon var dotter till den socialdemokratiska riksdagspolitikern Nancy Eriksson och generaldirektören för Fångvårdsstyrelsen (nu Kriminalvårdsstyrelsen), Torsten Eriksson. Hon tog studenten 1953 vid Kungsholmens enskilda läroverk i Stockholm, två år senare blev hon gymnastikdirektör vid Gymnastiska centralinstitutet (GCI, nuvarande Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH). Vid Stockholms högskola tog Birgitta Bergmark en filosofie kandidatexamen 1959 med sociologi som huvudämne, i vilket ämne hon med uppsatsen Övervakade pojkar mellan 15–18 år bosatta i Stockholm avlade en licentiatexamen 1963.
I sitt äktenskap med radio- och TV-producenten Fritjof Haglund 1956–1960 fick hon två döttrar. Under åren 1960–1978 var hon gift med konstnären och konstkritikern Torsten Bergmark och fick med honom ytterligare en dotter och en son. Från 1979 fram till sin död 1999 var Birgitta Bergmark gift med Alec Carlberg, förbundssekreterare och ordförande för Riksförbundet för hjälp åt läkemedels- och narkotikabrukare (RFHL, nuvarande Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling) och fick tillsammans med honom en dotter.
Under åren 1959–1961 arbetade Birgitta Bergmark som lärare vid sociologiska institutionen, Stockholms universitet (då Stockholms högskola). År 1961 anställdes Birgitta Bergmark som producent vid televisionens kulturredaktion. När TV2 startade 1969 började hon på TV2 Fakta där hon i några år under 1980-talet var biträdande redaktionschef. Från 1987 var hon redaktionschef för aktualitetsavdelningen på Kanal 1. Som fackligt aktiv representerade Birgitta Bergmark Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) vid Sveriges Radio vid ett flertal kongresser under 1970- och 1980-talen.
En av de första programserier Birgitta Bergmark producerade var kulturmagasinet Horisont som under tidigt 1960-tal kom att vidga det tidigare snävt definierade kulturbegreppet till att omfatta mer allmänna samhällsföreteelser.
I Konsten är lång: ett program om att måla, sälja och köpa en tavla, 1962, görs en journalistisk granskning av arbetssituationen för svenska konstnärer och förhållanden på Stockholms konstmarknad. I en serie om tre program, Tycke och smak, 1965, är utgångspunkten en sociologisk undersökning i vilken boende intervjuats om hur de valt att inreda och dekorera sina hem. Birgitta Bergmark hade själv en betydande roll för undersökningens utformning och genomförande. Programmen ville skapa debatt genom att bryta mot talesättet att tycke och smak inte är något att diskutera. I Enastående konsttillfälle, 1968, anlades också ett konsumentperspektiv i så motto att programmet tog sig an problemet med en ökande försäljning av så kallad undermålig konst.
Under 1960-talet producerade Birgitta Bergmark också flera reportage och dokumentärer för televisionens samhällsredaktion. Mamma utan ring, 1962, var ett reportage om ogifta mödrars svåra ekonomiska förhållanden och bostadssituation. Många av papporna ville inte eller kunde inte betala underhåll och bidragsförskottet var begränsat. De ogifta mammorna fick ofta vända sig till den utsedda barnavårdsmannen som inte sällan intog en moraliserande hållning. Mammorna bodde ofta hos sina föräldrar, tog arbete som hembiträde där de fick ta med sig barnet eller på mödrahem där de fick bo till dess att barnet fyllt ett år.
Några dokumentärer skildrade olika miljöer, som till exempel Kontorsslav? Ett reportage från några stockholmskontor, 1965, Mellan bong och nota: Ett reportage om restaurangpersonal, 1966, Fästning, spinnhus, anstalt. Ur fångvårdens historia, 1967 samt Sibirien - en arbetarstadsdel, 1969. Under ockupationen av kårhuset i Stockholm i maj 1968 portförbjöds pressen av ockupanterna men televisionen släpptes in och resultatet blev dokumentären Kårhusockupationen, 1968. Tillsammans med filmaren Lars Westman producerade Birgitta Bergmark Raggare, 1972, ett reportage om raggare i Sundsvall. Teamet blev involverat i ett häftigt bråk mellan raggare och polis och anklagades, bland annat i pressen, för att ha provocerat uppträdet. Filmarna friades dock helt från misstankarna. Bråket och efterspelet är dokumenterat i filmen. 25 år senare gjorde Birgitta Bergmark och Lars Westman en uppföljning av reportaget.
I reportageserien Arbetets kvinnor, 1975, sända under det av FN proklamerade internationella kvinnoåret, svarade Birgitta Bergmark för Arbetets kvinnor. Jag känner mig betydelsefull som handlade om kvinnor i industrin. I huvet på en gammal dumburk: om televisionens kvinnor- och mansbild, 1976, medverkade konstvetaren Barbro Werkmäster och statsrådet Anna Greta Leijon som diskuterade televisionens kvinno- och mansbilder. Arbetets döttrar, 1986, är en film av Jean Hermanson och Torgny Schunnesson som Birgitta Bergmark producerade för sändning i TV2. Filmen tar upp det monotona, stressiga och för kroppen slitsamma arbetet för kvinnor i två fabriker, Malmö Strumpfabrik och Abba i Kungshamn.
Birgitta Bergmark gjorde även ett antal nedslag i andra länder än Sverige. Ett av de första var Mallorca 2 timmar och 50 minuter med jet: ett reportage från en sällskapsresa, 1965. I Portugal pågår revolutionen, 1975, som behandlade utvecklingen i Portugal efter revolutionen 1974. I Röda brigaderna, 1984, dokumenterade Birgitta Bergmark den blodiga utvecklingen i Italien, i Våldtäkten och rättvisan, 1991, skildras hur en svensk kvinna, våldtagen på Sicilien, kämpar för att få en rättegång och som när den väl äger rum präglas av latent våld. Tillsammans med Torsten Bergmark skrev hon böckerna Italien: krisernas år, 1969, och Det svarta spåret: en bok om nyfascismen i Italien, 1975.
Inom ramen för programserien Dokumentären bidrog Birgitta Bergmark med Och därmed Basta, 1996, om Sveriges första arbetskooperativ för narkomaner som erbjöd missbrukare hårt arbete som alternativ till droger och kriminalitet, Offer för brott, 1996, skildrar arbetet på en brottsofferjour i Stockholm, Vänd oss inte ryggen, 1998, om uteliggares villkor i Stockholm och Det ska fan bli gammal, 1998, om ålderdomens villkor i Sverige.
Under sin karriär som TV-producent, filmare och författare producerade Birgitta Bergmark en mängd dokumentärer och texter om kultur, våld, kvinnoliv och samhälle, hemma och utomlands, alltid med medkänsla och engagemang.
Birgitta Bergmark avled 1999 i Stockholm, S:t Görans församling, vid 65 års ålder. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
