Birgitta Birgersdotter var religiös mystiker, visionär och författare. Hon är den enda från Sverige som grundat en klosterorden och var den första svenskan att bli kanoniserad som helgon. Hennes fromhet hade ett stort inslag av mystik som omfattades särskilt av kvinnor i senmedeltidens Europa.
Som dotter till Upplandslagmannen och riksrådet Birger Persson och dennes andra hustru Ingeborg Bengtsdotter, dotter till Östergötlands lagman, föddes Birgitta in i den svenska samhälleliga, politiska och ekonomiska elitens kärna. Hennes tidigaste barndom tillbringades på faderns gård Finsta i Uppland, som också anses vara hennes födelseplats. Efter moderns död uppfostrades hon och en syster hos mostern Katarina Bengtsdotter. År 1316, då hon var 13 år, ingick hon äktenskap med Ulf Gudmarsson, son till lagmannen i Västergötland, själv lagman i Närke i slutet av 1320-talet och riksråd vid mitten av 1330-talet. Tillsammans fick de åtta barn, bland dessa Katarina Ulfsdotter (Katarina av Vadstena). De var bosatta på Ulvåsa gård i Östergötland. Genom sin härkomst och sitt giftermål stod hon nära den politiska makten och kunde genom sin religiöst grundade auktoritet utöva ett betydande politiskt inflytande även om hon som kvinna var utesluten från innehav av ämbeten. Hon omtalas exempelvis som lärare, eller handledare, för den till Sverige år 1335 anlända drottning Blanka av Namur och hon uppehöll sig ofta vid kung Magnus Erikssons hov.
Birgittas religiöst dominerade världsbild formades under barndomen och fördjupades genom nära kontakter med lärda teologer, främst Mats Övedsson eller magister Mathias, kanik vid domkapitlet i Linköping och Birgittas främste biktfader, liksom även prästen Hemming, senare biskop av Åbo. Till dessa lärare eller mentorer hörde också Nils Hermansson, informator för Birgittas barn på Ulvåsa och senare biskop av Linköping. Även cistercienserna i Alvastra kloster spelade en viktig roll för Birgittas andliga förkovran. Utan formella studier vid skolor eller universitet, vilket naturligtvis inte var möjligt för kvinnor, kunde Birgitta ändå förvärva en betydande och mångsidig bildning och lärdom, inte minst inom teologi och juridik. Birgitta skaffade sig också djupa insikter i samtidens intellektuella och kulturella strömningar och hon var därtill väl insatt i tidens politiska förhållanden.
Birgitta företog pilgrimsfärder, bland annat till Nidaros, samt tillsammans med maken Ulf till Santiago de Compostela för att besöka den helige Jakobs grav. Den sistnämnda resan påbörjades 1341 och på tillbakavägen insjuknade Ulf och avled kort efter hemkomsten till Sverige 1344. Han begravdes i Alvastra kloster.
Birgitta hade redan i barndomen religiösa visioner och dessa inträffade under hela hennes liv. Det var dock som nybliven änka Birgitta fick sin stora religiösa kallelse. Hon började erhålla de visioner eller uppenbarelser som gjorde att hon kom att betraktas som ett gudomligt språkrör, eller, som det också uttrycktes, som en Kristi brud. Dessa uppenbarelser och visioner möttes av skepsis och även av starka tvivel från Birgitta själv. Hon stöddes och övertygades om sin gudomliga uppgift av magister Mathias; han och biskop Hemming medverkade till att hennes uppenbarelser legitimerades teologiskt inför en samtida och ibland undrande omvärld.
År 1349 for Birgitta till Rom, som kom att bli hennes hemvist fram till sin död, bortsett från flera resor till betydelsefulla religiösa platser i Italien samt en längre pilgrimsfärd via Neapel och Cypern till Heliga Landet. Med på hennes flytt var bland andra två biktfäder, magister Peter Olovsson från Skänninge och priorn Peter Olovsson vid Alvastra kloster. Efter ett år anslöt sig även dottern Katarina. Två av sönerna vistades också periodvis hos henne i Rom. Från 1353 inhystes Birgittas hushåll i ett ännu existerande hus vid nuvarande Piazza Farnese. Hon levde ett asketiskt liv i Rom och genom sin religiösa auktoritet fick hon där ett stort inflytande. Hon hade många kontakter inom den romerska aristokratin och kallades för principessa de Nericia, det vill säga furstinna av Närke; hon var änka efter en lagman, ”furste”, av Närke.
Birgitta har efterlämnat mer än 600 uppenbarelser. De kan karakteriseras som meddelanden i form av syner eller röster som hon erhöll från framför allt jungfru Maria och Jesus Kristus, ibland även från Gud. Ibland har uppenbarelserna karaktären av samtal. Stundom kom uppenbarelser från helgon och avlidna personer. I en uppenbarelse samtalar Birgitta med sin avlidne make då han befann sig i skärselden. I en annan uppenbarelse samtalar hon med det ännu ofödda barn som hon bar på. Det finns även uppenbarelser där djävlar och demoner uppträder. Birgitta skrev ned, tolkade och förklarade dessa uppenbarelser på svenska. Tre av hennes egenhändiga nedteckningar finns bevarade. En del av uppenbarelserna dikterade hon för Peter Olovsson från Skänninge och Peter Olovsson från Alvastra, vilka översatte dem till latin. På hennes uppdrag redigerades senare uppenbarelserna av Alfonso Pecha de Vadaterra (eller Alfonso från Jaén). Hans redaktion av Revelaciones celestes (Himmelska uppenbarelser) från 1377, alltså några år efter hennes död, låg till grund för att få henne kanoniserad som helgon. Denna edition indelades i åtta olika böcker och omfattar merparten av uppenbarelserna. Därtill finns ett antal andra uppenbarelser som samlades senare och som går under beteckningen Revelaciones extravagantes. Alfonsos redaktion spreds över kristenheten i ett stort antal avskrifter. Översättningar gjordes till olika språk, däribland svenska (fornsvenska). Några uppenbarelser bevarade på fornsvenska är förlagor till vad som översattes till latin, men de flesta är återöversättningar och tillkom huvudsakligen från 1380-talet och framöver. Det fanns ett stort intresse inom den svenska högaristokratin, från vilken Birgitta själv kom, att ta del av hennes verk. År 1492 utkom en tryckt version av de himmelska uppenbarelserna i Lübeck, baserad på Alfonsos text. Tillkomsten av Birgittas texter är komplicerad och flera uppenbarelser är svårdaterade, men de utgör ett omfattande, originellt och inflytelserikt författarskap, kännetecknat av ett ytterst konkret bildspråk.
Birgittas visionära religiositet kretsade bland annat kring Gud som hjälpare för alla människor och om den ständiga kampen mellan Gud och djävulen i den enskilda människan. Hennes personliga upplevelser som kvinna och moder framträder i många uppenbarelser. Andra av hennes visioner är i stället konkret instrumentella och kan ses som en följd av Birgittas indignation över samtida moraliska, sociala och politiska missförhållanden. Ett ämnesområde gällde den pågående konflikten mellan kungarna av Frankrike och England, hundraårskriget, vars förödande konsekvenser hon upplevde på sin resa genom Frankrike. Hon skickade, troligen 1346, biskop Hemming och priorn Peter Olovsson till påven i Avignon för att förmå denne att mäkla fred, dock utan att vinna gehör. Ett annat viktigt tema för Birgitta var att återupprätta påvedömets ställning och resa kristendomen ur dess förfall genom att återföra påvestolen till Rom. Hon gav många råd och uppmaningar till kung Magnus Eriksson när det gällde att styra riket, att inte omge sig med dåliga rådgivare, att inte ta ut orättfärdiga skatter, liksom att genomföra korståg för att utbreda kristendomen på andra sidan av Östersjön. Birgittas kritik av kungen blev med tiden allt skarpare och 1361 hade hon med stöd i landslagen sanktionerat möjligheterna att genom uppror avsätta kungen. Hon uppmanade drottning Blanka, liksom även makthavare i Neapel och på Cypern, till ett frommare och mindre flärdfullt leverne. Hon betonade olika samhällsgruppers plikter och uppmanade därför ridderskapet och den svenska aristokratin till bättring. Hennes kritik av världslighet och materialitet bland prästerskap och klosterfolk var ytterst skarp och pregnant.
Birgitta hade ett stort intresse för klostren och de religiösa ordnarna, främst cistercienserna, men även för dominikanerna och franciskanerna. Redan kort tid efter Ulfs död formulerade hon utifrån sina uppenbarelser en regel för en ny klosterorden med detaljerade föreskrifter. Hennes uppenbarade ideal var ett dubbelkloster under ledning av en abbedissa, med 60 nunnor samt 13 prästmunkar, fyra diakoner och åtta lekbröder. Kung Magnus Eriksson hade planer på att grunda ett kloster på platsen för det kungliga palatset i Vadstena. Han och drottningen gjorde 1346 en betydande donation för ett framtida kloster. Troligen har Birgitta i detta sammanhang påverkat kungen och hennes fortsatta strävanden att etablera en ny orden var förknippade med Vadstena, vilket också senare blev det första och mest betydelsefulla huset inom ordern. Hennes klosterorden, Ordo Sanctissimi Salvatores (Den allraheligaste Frälsarens orden) godkändes av påven 1370. Klostret i Vadstena invigdes 1384, men verksamheten var då redan igång.
Birgitta avled 1373 och året därpå fördes hennes kvarlevor från Rom till klostret i Vadstena. Kort tid därefter påbörjades arbetet med att få henne helgonförklarad, vilket skedde 1391 och bekräftades på kyrkomötet i Konstanz 1415. Hon firas den 7 oktober (helgonförklaringen) och den 23 juli (dödsdagen). År 1999 förklarade påven Johannes Paulus II Birgitta som ett av de europeiska skyddshelgonen.
