Bodil Malmsten var en av 1900-talets stora svenska författare, älskad av både en stor publik och kritikerkår. Hon skrev dikter, romaner, noveller, dramatik och kåserier som alla präglades av hennes säregna, rytmiska litterära språk, kännetecknat av ordvändningar, intertexter och en ständig lek med ordens betydelser.
Bodil Malmsten föddes i den 19 augusti 1944 i byn Bjärme i Jämtland. Fadern Ulf Malmsten var agronom och son till den kände möbelarkitekten Carl Malmsten. Modern var bonddotter från Bjärme. Föräldrarna skildes när Bodil Malmsten var en liten flicka och hon och hennes syster Åsa bodde först tillsammans med modern i Ol'Ersgården i Bjärme. Efter en tid tvingades dock modern att flytta till Hälsingland och arbeta där som hushållerska. Bodil Malmsten fick då under en period bo hos sina morföräldrar.
Efter ytterligare en tid flyttade Bodil Malmsten till ett fosterhem i Vällingby. Under 1960- och 1970-talet bodde och levde hon tillsammans med illustratören Peter Csihas. Paret fick en dotter tillsammans, den grafiska formgivaren Stefania Malmsten. Efter flera decennier i Stockholm flyttade Bodil Malmsten 1999 till Frankrike och distriktet Finistère vid den franska atlantkusten. Finistère och dess omgivningar är väl beskrivna i hennes senare författarskap, framför allt i de självbiografiskt färgade böckerna Priset på vatten i Finistère och Sista boken från Finistère. År 2010 flyttade hon tillbaka till Sverige.
Man kan dela upp Bodil Malmstens författarskap utifrån litteraturens tre grundformer: lyrik, epik och dramatik. Men då måste det också genast sägas att hennes lyrik har tydliga berättande drag och hennes prosa och dramatik lika tydliga poetiska inslag. Snarare än en specifik genre är det det litterära språket med dess särskilda rytm, dess tvära kast mellan högt och lågt och dess ständiga utforskande av ordens betydelsepotential som är det mest utmärkande signumet i det malmstenska författarskapet.
Bodil Malmsten debuterade redan 1970 med barnboken Ludvig åker som hon skrev tillsammans med sin sambo Peter Csihas. Sin långa bana som författare av litteratur för vuxna anträdde hon sju år senare, med diktsamlingen Dvärgen Gustaf, 1977. Debutsamlingens dikter kretsar kring dvärgen Gustaf, som driver en liten cirkus. Som Ingemar Haag antyder i sin essä ”Jag ska skriva. Jag ska. Jag ska” i Litteratur och språk framstår också dvärgen Gustaf också som ett slags censurerande överjag som vill hämma den skrivhungriga poeten. Formmässigt karakteriseras samlingen av en blandning av dikter med korta strofer som skapar ett slags stackatorytm i läsandet och den typ av längre berättande dikter som senare kommer att bli något av Bodil Malmstens signum. En recensent var mycket kritisk mot diktsamlingen och avslutade sin recension med meningen: ”Glöm Dvärgen Gustaf, han har aldrig funnits.” Dessa ödesdigra ord har ofta framhållits som en orsak till att det tog sju år innan Bodil Malmstens nästa diktsamling, Damen, det brinner!, kom ut.
Damen, det brinner! brukar räknas som Bodil Malmstens genombrott. Såväl den som de närmast följande diktsamlingarna tematiserar företrädesvis den ensamma och övergivna människans längtan efter kärlek och gemenskap. Dikterna karakteriseras av tvära kast mellan djupaste allvar och svartaste humor. Nåd och onåd, idioternas bok, 1989, är upplagd som ett drama om människans vantrivsel i konsumtionskulturen. Nefertiti i Berlin, 1990, behandlar med hjälp av myten om den egyptiska drottningen Nefertiti den ömtåliga relationen mellan en mor och en snart vuxen dotter. I Inte med den eld jag har nu: dikt för en annan dam, 1993, är kopplingen till en av Bodil Malmstens största inspirationskällor, Samuel Beckett, kanske allra tydligast. Beckett ekar i snart sagt hela Bodil Malmstens författarskap men i Inte med den eld jag har nu är han närvarande redan i titeln, som är ett direkt citat från hans enaktare Krapps sista band, och som återkommer flera gånger i samlingen.
Bodil Malmstens debut som romanförfattare skedde 1994 med romanen med den långa och poetiska titeln Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Handlingen koncentreras kring den hyllade skådespelardivan Maurice Linds urartade liv. Berättarperspektivet är utspritt på ett antal karaktärer men det är företrädesvis Maurice själv som har ordet. Genom en mängd tillbakablickar berättar han om sin skådespelarkarriär och sitt lyckliga familjeliv, som han genom sitt alkohol- och sexmissbruk successivt förstörde. Romanen fick Aftonbladets recensent Lennart Bromander att entusiastiskt utbrista: ”Man kan undra varför Bodil Malmsten väntat så länge med att skriva en roman när hon nu visar sig ha sådan kolossal fallenhet för den verksamheten!” Den nominerades till Augustpriset.
Som Ulrika Milles har noterat intresserar sig Bodil Malmsten ofta för ”föredettingar”, vad som händer med kända personer när strålkastarljuset en gång för alla har slocknat, ”när ikonerna har förlorat sin lyskraft” som Milles uttrycker det. I Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån var det den avdankade skådespelaren som lades under lupp. I nästföljande roman, Nästa som rör mig, 1996, är det fotomodellen. Romanen handlar om den unga före detta fotomodellen Johanna, som befinner sig i modets huvudstad Paris, på flykt från såväl ett brott som hon har begått som från minnena av sitt traumatiska förflutna. Romanen tematiserar elegant seendet och osynligheten, och öppnar det existentiella bråddjup som finns både under den utseendefixerade samtidskulturen och hos en övergiven människa i kris. Berättartekniken liknar debutromanens med den skillnaden att perspektivet bara tillhör en karaktär, Johanna, och att berättelsen är stramare och mer koncentrerad. Språkligt sett påminner båda romanerna om Bodil Malmstens lyrik: handlingen berättas i korta, rytmiska satser, som ofta mynnar ut i ett metaperspektiv på språket, där berättarna reflekterar över och dekonstruerar ordens konventionella betydelse.
Med novellsamlingen Undergångarens sånger, 1998, fortsätter Bodil Malmsten att gestalta den moderna, många gånger isolerade storstadsmänniskans begär och drifter. Titeln låter ana ett litterärt lån från en annan av hennes stora inspirationskällor, den tyske författaren Thomas Bernhard och hans roman Undergångaren från 1983. Novellernas karaktärer har det gemensamt att de under sin socialt välanpassade yta behärskas av starka känslor, allt ifrån existentiell ångest till längtan efter den stora passionen till behovet av att plötsligt ta det oväntade impulsiva steget ut i det okända.
Redan 1990 debuterade Bodil Malmsten som dramatiker med dramat Nåd och onåd på Teater Plaza i Stockholm. Tre år senare sattes Den underbara bysten upp på Stockholms stadsteater, i regi av Kerstin Österlin. Som titlarna antyder bygger dramerna delvis på Bodil Malmstens diktsamlingar Nåd och onåd, idioternas bok respektive Nefertiti i Berlin. År 1996 satte Uppsala stadsteater upp Tid och otid, ett drama som i likhet med romanen Nästa som rör mig kretsar kring kändisskapet och dess baksida. Ett antal människor väntar på att få göra sin entré i ett TV-program, en talkshow, till vilken de är utvalda som representanter för olika livssituationer. Hela dramat utspelar sig i stressen bakom scenen. Alla deltagarna strävar efter bli bekräftade genom sin medverkan i TV och går därmed miste om de verkliga, mellanmänskliga möten som de skulle kunna ha upplevt om de ägnat sig åt varandra i stället.
Med flytten till Frankrike år 1999 kan Bodil Malmstens författarskap sägas gå in i ett nytt skede. Detta tog sig främst uttryck i att hon började skriva självbiografiskt och att hon ännu tydligare än tidigare profilerade sig som en av vår tids skarpaste kritiker av det svenska välfärdssamhället. I den självbiografiskt färgade romanen Priset på vatten i Finistère, 2001, skildras just hur en medelålders kvinna bryter upp från sin tillvaro i Sverige och orsaken till detta; att inte längre känna sig hemma i sitt hemland. När Bodil Malmsten ska berätta om den lyckliga tillvaron i det nya hemlandet Frankrike knyter hon underfundigt an till en av landets mest kända filosofer, Voltaire, och hans berömda motto ”att odla sin trädgård”. Stora delar av självbiografin ägnas nämligen åt författarens nyväckta intresse för trädgårdsskötsel. Men Bodil Malmsten vore inte Bodil Malmsten om hon inte placerade en orm i paradiset. Ormen är i det här fallet karaktären Madame C som föreslår att berättarjaget ska skriva en bok om sitt nya liv. På detta sätt förs ett metaperspektiv in i berättelsen och genom det varieras en problematik som Bodil Malmsten så ofta återkommit till, både i dikter, romaner, intervjuer och kåserier, skrivkrampen.
I stora delar av Priset på vatten i Finistère ägnar sig Bodil Malmsten åt att skarpt kritisera den utveckling som den svenska socialdemokratin tagit sig under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Denna kritik utmärker även nästa, mer uttalat självbiografiska verk av författaren, Mitt första liv: den gudarna älskar dör inte, 2004. Här avhandlas Bodil Malmstens uppväxt i Jämtland under 1940- och 1950-talen. Förutom att utgöra en kärleksförklaring till morföräldrarna och den norrländska maten och naturen är berättelsen en självkritisk uppgörelse med den egna 40-talistgenerationens egoism och materialism, vilken nu tillsammans med den degenererade socialdemokratin får bära skulden för den svenska välfärdens förfall.
Den samhällskritiska linjen fortsätter i novellsamlingen För att lämna röstmeddelande, tryck stjärna, 2005, som också bearbetades för scenen samma år. I likhet med den föregående novellsamlingen, Undergångarens sånger gestaltar den några svenska, företrädesvis storstadsmänniskors, öden. Men om den förra novellsamlingen präglades av psykologisk realism är det här lika mycket sociala dilemman, orsakade av nedmonteringen av välfärdssamhället, som skildras: den långtidssjukskrivne Bert-Oves årslånga strid med Försäkringskassan och den frustrerade Giselles kamp med sjukvården.
År 2008 kom uppföljaren till Priset på vatten i Finistère, som fick titeln Sista boken från Finistère. Titeln ska förstås bokstavligt; berättarjaget tvingas av omständigheter som inte helt reds ut för läsaren att lämna sitt Finistère och flytta till en lägenhet i en stad nära Nantes. Det är en sorgesång över det förlorade paradiset som jämförs med Jobs öde i Bibeln. Den ständiga, brutala närvaron av det drastiskt komiska finns dock även här i den återkommande madame C och ett projekt med en erotisk bok.
Under sin tid i Finistère hann Bodil Malmsten också med att starta ett bokförlag, en blogg och att etablera en helt ny genre som hon kallade loggbok. Den första loggboken Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig kom ut 2006. Liksom de fyra följande loggböckerna består den av en blandning av eget material och citat och utdrag ur andra författares texter. De egna bidragen utgörs ofta av korta samtidsbetraktelser och precis som i det tidigare författarskapet står högt och lågt, finkultur och populärkultur, sida vid sida.
Förutom diktsamlingar, noveller, romaner och loggböckerna har Bodil Malmsten under årens lopp skrivit ett stort antal krönikor och kåserier i diverse tidningar och tidskrifter samt givit ut ett antal kåserisamlingar, bland annat Det är ingen ordning på mina papper, 1991, och Det är fortfarande ingen ordning på mina papper, 2003. Hon har dessutom gjort översättningar och regisserat radioteater. Genom åren har hon fått ta emot en mängd olika litterära priser.
Sist i författarskapet återkom Bodil Malmsten till lyriken. Diktsamlingen Det här är hjärtat, 2015, består av en enda lång dikt som handlar om död, sorg och kärlek. Diktjaget sörjer förlusten av en älskad person, samtidigt som sjukdomen smyger sig på i form av ett hjärtfel som måste undersökas. Allvaret och den existentiella tematiken förstärks av vetskapen om att Bodil Malmsten vid utgivningen av diktsamlingen själv var allvarligt sjuk i cancer. Hon dog knappt ett år senare, den 5 februari 2016. Hennes stoft finns begravt i Maria Magdalena urnlund i Stockholm.
