Brita Olofsdotter (Tott) till Hammersta var en aristokrat och godsägare, verksam under 1400- talet.

Brita Olofsdotter var dotter till Karen Falk till Vallø, Själland, och till en av Skandinaviens mest betydelsefulla politiker och stridsherrar i mitten av 1400-talet, riddaren Olof Axelsson (Tott) till Vallø. Fadern var danskt riksråd, det danska kungarikets marsk och dansk ståthållare på Gotland, men han var också en av de nio ”Axelssönerna” som kring mitten och under andra halvan av 1400-talet hade ett betydande inflytande på den nordiska politiken. Brita Olofsdotter var således född in i centrum av Kalmarunionens politiska liv, och hennes giftermål med den svenske stormannen Eringisl Nilsson till Hammersta, som torde ha skett senast 1442, var ett sätt för fadern och hans bröder att stärka sina band inom den svenska aristokratin. I vilken grad hon själv hade inflytande över frågan är okänt.

Brita Olofsdotter har genom århundraden åtnjutit ett grundmurat dåligt rykte i svensk historieskrivning. Det fanns två samverkande orsaker till detta. Den första var att hon enligt Sturekrönikorna anklagades och fälldes för att ha arrangerat spioneri mot det svenska riket i samband med att danska trupper, under bland annat faderns ledning, attackerade Sverige 1452. Hon dömdes att brännas på bål, men skall ha benådats eftersom hon var kvinna och efter ”klostermännens”, det vill säga munkarnas, bön. Straffet omvandlades till fängelse. Efter en tid undslapp hon även detta straff. Den gamle lagmannen i tiohärad, riksrådet Arvid Svan, däremot, som hon skall ha övertalat att skriva det brev som skulle tas till kung Kristian, steglades enligt krönikan på Södermalm – en uppgift som forskningen dock funnit skäl att betvivla.

Till detta påstådda landsförräderi kom sedan att hon efter makens död 1469 anklagades för att ha förfalskat ett antal dokument. Detta för att tillskansa sig kontrollen över stora godsmassor. Äktenskapet hade varit barnlöst, men maken hade två döttrar från ett tidigare äktenskap, som visserligen var döda men vars rättigheter företräddes av ledande gestalter i den svenska aristokratin. Så länge Brita Olofsdotter hade sina mäktiga släktingars stöd lyckades hon hävda sin sak, men efter brytningen mellan henne och hennes mäktiga farbröder i mitten av 1470- talet, svängde lyckan och dokument som tidigare hade dömts vara äkta kom nu att dömas som förfalskningar. Brita Olofsdotter blev känd som en skrupelfri förfalskare, en bild som tillsammans med hennes tidigare förräderi mot riket fick generationer av svenska historiker att vädra sin moraliska indignation ända fram till dess att historikern Göran Rystad riktade den moderna källkritikens ögon mot saken på 1950-talet. Han kunde visa att förfalskningsanklagelserna mot Brita Olofsdotter av allt att döma var felaktiga. Dokument som i processerna efter 1475 dömdes som förfalskningar hade tidigare i närvaro av personer som deltagit som vittnesmän och sigillanter dömts som äkta. Det saknades alltså skäl att se dem som förfalskningar. Senare drog Thelma Jexlev även Brita Olofsdotters roll i spioneriet för kung Kristian i tvivelsmål, men möjligen med mindre rätt.

Bilden av Brita Olofsdotter som förhärdad förfalskare har alltså omvärderats under senare decennier, och i stället tonar konturerna fram av en aristokratisk kvinna som under närmare tre decennier efter makens död försökte kryssa sig fram som ogift änka. Under ständiga försök från olika intressenter att komma åt hennes stora förmögenhet, fick hon försvara sig i långvariga rättsprocesser. År 1478 flydde hon Sverige och levde på sina gods och förläningar i Danmark, men hon återkom tillfälligt 1493. Hon hade först pressats mellan makens och sina egna både manliga och kvinnliga släktingars intressen, senare även mellan ärkebiskop Jakob Ulfsson och riksföreståndaren Sten Sture den äldre. Det blev Sten Sture som 1494 till slut lyckades tillskansa sig lejonparten av Brita Olofsdotters svenska besittningar (utom de i Västergötland) mot 10 000 mark. Efter en vecka hävdade Brita Olofsdotter att detta hade skett under tvång och utan full betalning, men detta dementerade hon senare. Därefter drog hon sig tillbaka till Danmark, till Snöstorp utanför Halmstad, där hon tillbringade sina sista år. Hon dog sannolikt 1498. Striderna om hennes gods fortsatte i Danmark även efter hennes död.