Britt Mogård var en central gestalt i utvecklingen av moderat politik under 1960- och 1970-talen. Hon var skolminister och hennes insatser i Moderata kvinnoförbundet banade väg för att många fler moderata kvinnor kunde uppnå höga positioner i politik och samhälle.
Britt Mogård föddes 1922 i Hedesunda som dotter till prästen Johannes Östlund och hans maka Tora. Hon växte upp i Tierp och tog studenten i Uppsala där hon var inackorderad under gymnasietiden. Hon studerade vid Uppsala universitet åren 1941–1942. När fadern dog 1943 avbröts hennes utbildning och hon tog arbete i förrådet på Akademiska sjukhuset i Uppsala. När hon återupptog studierna 1944 varvade hon dem med lärarvikariat, arbete på Kristidsstyrelsen och kronofogdekontoret. År 1946 gifte hon sig med Einar Mogård. Året därpå avslutade hon sina universitetsstudier och paret flyttade till Kalix där Britt Mogård fick lärartjänster på folkhögskolan och realskolan.
Efter tre år flyttade de tillbaka till Stockholm. Britt Mogård sökte sig till Radiotjänst där hon bevakade pressklipp om radion. Efter att hon fött två söner blev hon hemmafru i sju år. Familjen bosatte sig i Botkyrka, där Britt Mogård bodde kvar även efter skilsmässan från Einar Mogård 1970.
Britt Mogård blev lärare på högstadiet i Botkyrka 1960. Samma år gick hon med i Högerpartiet och engagerade sig i kommunpolitiken i Botkyrka. År 1962 invaldes hon i kommunfullmäktige och två år senare blev hon ordförande för Botkyrka högerförening och ledamot av förbundsstyrelsen i partiets förbund i Stockholms län.
Britt Mogård insåg vikten av ledarskap, organisation och strategier för att effektivisera verksamheter. När hon var ordförande i Botkyrkas högerförening aktiverades medlemmarna bland annat i arbetsgrupper, kampanjverksamhet och kommunikation om partiets politik.
Som delegat till partistämmorna från Stockholms länsförbund, från 1962 och framåt, deltog Britt Mogård mycket aktivt i partiets programarbete. Hon utsågs till sekreterare i arbetsgruppen för kultur och utbildning när 1968 års partiprogram skulle tas fram. På detta sätt skapade hon sig en plats i rikspolitiken. År 1969 kom Britt Mogård in i riksdagens andra kammare.
Britt Mogård valdes till ordförande för Moderata kvinnoförbundet (MKF) år 1972. Under hennes ledarskap blev MKF ett förbund som sjöd av aktivitet. Medlemmarna engagerades i arbetsgrupper som utarbetade program för snart sagt alla politiska områden. Förslagen diskuterades sedan i alla föreningar inom MKF. I motioner, debattartiklar, utspel och kampanjer spreds sedan de moderata kvinnornas åsikter och förslag. Britt Mogård såg till att det arrangerades evenemang som kunde fånga medialt intresse. Hon blev på många sätt en förebild för kommande generationer av moderata kvinnliga politiker.
Britt Mogård stred för moderat politik men kämpade också för att skapa utrymme för kvinnor och MKF:s synpunkter inom partiet. Hon förstod att det krävdes målmedveten strategi och starka nätverk för att få fler kvinnor aktiva i partiorganisationen, i valda församlingar och i beslutande positioner. MKF startade utbildningsprogram för medlemmar och förtroendevalda i föreningsteknik, ledarskap, retorik och politik. I Aktion MKF fick kandidater till riksdagen träning i ledarskap, hur de skulle marknadsföra sig och möta massmedia. Varje länsförbund skulle samla sig kring en kvinnlig kandidat inför nästkommande val. Britt Mogård banade på detta sätt väg för alla de moderata kvinnor som senare skulle bli riksdagsmän, kommunalråd, ministrar och till och med partiledare.
Britt Mogård var en vass, humoristisk och väl påläst debattör i riksdagen. Hon var en flitig motionsskrivare med kultur och utbildningsfrågor i fokus, men skrev också förslag om till exempel bostadspolitik och miljöfrågor såsom vattenvård, fosfat i tvättmedel och rökgasrening.
År 1971, när enkammarriksdagen infördes, tog Britt Mogård plats i kulturutskottet under en period då kulturfrågor var mycket politiserade efter 1960-talets vänstervåg. Hon företrädde sitt parti i debatter om radio och TV i en tid då det rådde totalt statligt monopol. Hon debatterade kulturpolitikens inriktning, särskilt det statliga kulturstödet, och hon arbetade för en kulturpolitik som skulle främja frihet, mångfald och kvalitet.
Britt Mogård hade konkreta erfarenheter från skolan både som lärare och kommunpolitiker. Hon motionerade om behovet av skolkuratorer och vikten av att åtgärda elevers sociala problem. Likvärdig standard i skolor i hela landet krävde ett nytt anslagssystem, menade hon. Hon hävdade att konkurrens och valfrihet behövdes också i skolan och att föräldrar skulle ha rätt att välja skola. Till dessa frågor återkom hon både som riksdagsman och minister.
År 1976 vann de borgerliga partierna valet efter 44 år av socialdemokratiskt styre. Britt Mogård utsågs till skolminister under de båda regeringar som leddes av Torbjörn Fälldin 1976–1978 och 1979–1981. Det visade sig vara en stor utmaning att ändra inriktning på politiken när Regeringskansliet och departementen inte hade varit med om någon maktväxling på så lång tid. De nya ministrarna möttes av fördomar och missuppfattningar om den förändrade politiska inriktningen. Britt Mogårds huvuduppgift var att arbeta med frågor från regeringsdeklarationen såsom nytt betygssystem, mindre klasser, bättre baskunskaper och närmare kontakt mellan skola och arbetsliv. Hon tillsatte en utredning om normer och värdegrund i skolan.
Efter Fälldin-regeringens fall 1981 återkom Britt Mogård till riksdagen fram till 1982 då hon utsågs till landshövding i Kronobergs län. Som sådan engagerade hon sig i framtidsfrågorna för länet i projektet ”Kronoberg mot år 2000” och betonade vikten av marknadsföring och turism. Ett omskrivet initiativ var Kronoberg-Minnesota med utbytesprogram inom näringsliv, kultur och turism. Kronobergs län förklarades vara ”sister state” till Minnesota.
Efter sin pensionering bodde Britt Mogård i Ösmo utanför Nyköping. Hon avled 2012 och är begravd på Tullinge parkkyrkogård i Botkyrka församling.
