Britta Holmström initierade Praghjälpen (1938) och blev dess ledare under lång tid. Den humanitära organisationen växte och blev Inomeuropeisk Mission (1944) och därefter Individuell Människohjälp (1966) med verksamhet över hela världen. För detta livslånga engagemang fick hon många priser och utmärkelser samt en personlig kontakt med Dalai Lama.
Britta Holmström (född Ringius) föddes 1911 och växte upp i Sävsjö i en familj med kristna värderingar. Fadern John Ringius arbetade som affärsman inom trävaruindustrin. Modern Alma (född Thunander) var hemmafru och aktiv i bland annat Röda Korset. I familjen ingick även den yngre systern Inga. Britta Holmström gick i folkskolan i Sävsjö, Santessonska flickskolan i Jönköping och på flickläroverket Lindebergska skolan i Lund. Hon drömde om att bli diakonissa. Redan under konfirmationstiden hade hon fått en stark gudsupplevelse och kände sig kallad att hjälpa andra.
Efter studentexamen började hon som socialarbetare på Viebäckshemmen, ett hem som drevs av Ersta diakonianstalt för flickor som fått sina fängelsestraff omvandlade till frivård (det vi idag kallar vistelse på öppen anstalt). Britta Holmström vikarierade där som lärare en termin och fortsatte sedan till Unga Kvinnors Värn i Stockholm, en institution för flickor med personliga och sociala svårigheter. Istället för att fortsätta studera till diakonissa övertalade fadern henne att först inrikta sig på universitetsstudier. Hon läste då in en filosofie kandidatexamen i ämnena nationalekonomi, filosofi och religionshistoria vid Lunds universitet – allt valt med tanke på framtida socialt arbete.
I Lund träffade Britta Holmström sin blivande make, den nio år äldre teologen Folke Holmström. De möttes vid ett av Kristna Studentförbundets möten och gifte sig i Vrigstad i Småland den 31 maj år 1935. 1937 följde Britta Holmström med sin man till Tyskland på en föreläsningsresa inom ramen för Lutherakademin och hon kom då i kontakt med människor som var berörda av det hårdnande tillståndet i det Tredje riket. Det blev en chock och ledde till ett uppvaknande för henne. När hon kom hem skrev hon en artikel om utvecklingen i Tyskland som flera teologiska tidskrifter inte ville ta in. Den ansågs strida mot tidsandan och den tyskvänlighet som fanns i många kretsar i Sverige. Till slut tog biskop Torsten Ysander i Visby in artikeln i Ny kyrklig tidskrift (1938). Artikeln upplevdes som så kontroversiell att den ledde till att makens vetenskapliga karriär blev avbruten. Han hade även själv skrivit två böcker på temat totalitär stat och kristendom (1937, 1938).
Britta Holmström flyttade till Linköping när maken fick en lektorstjänst i kristendomskunskap vid läroverket i Linköping (Katedralskolan) strax efter krigsutbrottet den 1 september 1939. När Folke Holmström skrev böcker om vapenvägran och blev en av de första pacifisterna i landet ledde detta till att familjen frystes ut i Linköping. Författaren och fredsaktivisten Elin Wägner ställde då upp för dem. Folke Holmströms aktivism bland svenska riksdagsledamöter kom senare att bidra till att riksdagen gav vapenvägrare rätt till alternativ beredskapstjänst. Under sin tid i Linköping bildade Britta Holmström stiftelsen Linköpings ungdoms- och hemgårdar efter att ha sett arbetslösa ungdomar driva runt på gatorna. Pengar för att få fram lämpliga fritidslokaler åt ungdomarna fick hon från företag i staden och en präst anställdes för att leda verksamheten.
Läget i Europa skärptes hösten 1938 då Nazityskland med västmakternas tillstånd invaderat det Sudettyska området i Tjeckoslovakien. Då bodde Britta Holmström fortfarande i Lund och en grupp akademiker och studenter samlades i det Holmströmska hemmet för att i stillhet be tillsammans. Britta Holmström brottades med hur de kristna skulle omsätta sin tro i handling. Under mötet fick hon en vision. Hon hörde rösten som kallade henne att starta en ny mission. Britta Holmström förstod inte vad denna kallelse betydde och valde därför att inte tala om den direkt. Efter att ha delat sin upplevelse med vännen Ester Lutteman, känd teolog, fick hon sin kallelse bekräftad och valde att följa den.
Maken Folke Holmström tog direkt hennes kallelse på allvar och tillsammans med vänner och studiekamrater började de samla in pengar av lundabor och skåningar för att hjälpa judiska flyktingar. Paret Holmström beslöt sig för att resa till Prag för att lämna de insamlade pengarna, trots att de tvingades lämna sin förstfödda bebis hos en familj i Lund. Prag var vid denna tidpunkt en stad dit många människor, däribland judar, flydde undan tyskarna. Efter veckan i Prag fortsatte paret Holmström och vännerna i Lund att samla in pengar till flyktingarna och bekostade bland annat att fem sekreterare vid tjeckiska KFUM sändes ut som kuratorer till kvinnolägren. Detta blev starten för Praghjälpen.
Snart invaderade dock tyskarna hela Tjeckoslovakien och det gick inte längre att verka där och hjälpen vidgades till hela Europa. Räddningsarbete påbörjades bland förföljda judar i Wien och man gav hjälp åt flyktingar i Sverige. Organisationen bytte namn till Inomeuropeisk Mission, IM, och blev som rikssammanslutning färdigbildad vid en konstituerande konferens i Linköping den 29 maj 1944. Organisationens förste ordförande var biskop Torsten Ysander och Britta Holmström fungerade som vice ordförande, men tog efter tre år över som ordförande.
Till följd av att makarna Holmström hade bosatt sig i Linköping kom rörelsens centrum att förflyttas från Lund till Linköping. Deras hem blev IM:s expedition och samlingscentral. Samtidigt fick Britta Holmström och hennes man fler barn. Förutom Stefan (f. 1938) kom Monica (f. 1940), Helge (f. 1942), Erland (f. 1943), Christopher (f. 1949) och Mikael (f. 1955).
Efter krigsslutet 1945 blev det för IM en intensiv verksamhet i framför allt Polen, Tyskland, Österrike samt Frankrike och senare i Grekland och Jugoslavien. IM samarbetade till en början bland annat med greve Folke Bernadotte som var ordförande i svenska Röda Korset och samordnare för flyktinghjälpen i Europa. Behoven var oerhörda och IM startade hjälpcentraler och så kallade Schwedenheim. IM menade att hjälpen skulle ges till medmänniskor i nöd, oberoende av etnicitet, ursprung eller trosuppfattning. Hjälpen skulle också förmedlas genom små arbetslag på platser där behoven var som störst. IM skulle lindra svält och materiell nöd, men även verka för psykiskt välbefinnande. Genom samtal öga mot öga skulle IM stärka den enskilda människans självförtroende, framtidstro och handlingskraft. Hjälpen skulle vara hjälp till självhjälp, ett första steg till rehabilitering.
Efter kriget kom också småländska Vrigstadhemmet till – i den prästgård, där paret Holmström höll sin bröllopsfest. Vrigstadhemmet eller IM-hemmet, blev en fristad för hundratals före detta koncentrationslägerfångar – några kom att stanna kvar hela livet ut. IM förvärvade även Strands herrgård från Jönköpings läns sällskap för kristlig kärleksverksamhet. Under åren närmast efter andra världskriget var Strand ett rekreationshem för krigsdrabbade tyska och mellaneuropeiska barn. Senare blev det ett hem för 40 tibetanska flyktingflickor samt för svenska ungdomar med sociala problem och skolsvårigheter.
På 1950-talet satt Britta Holmström under en kort tid i riksdagen för Folkpartiet och hon var även ledamot vid två kyrkomöten. 1951 motionerade hon om att kvinnor borde få bli präster. 1953 återvände familjen till Lund. Folke Holmström fick tjänst vid universitetet och som lärare vid Katedralskolan. De köpte ett hus vid Grönegatan/Stålbrogatan som blev familjens hem under många år. I huset hade tidigare August Strindberg och Elin Wägner bott och författat böcker.
1966 breddades IM:s verksamhet och ett omfattande hjälparbete kom inte bara att bedrivas i Europa utan också i Mellanöstern, Sydasien, Afrika och Centralamerika. För att betona sitt sätt att arbeta kom IM nu att stå för Individuell Människohjälp. Särskilt kvinnor har genom IM fått hjälp med bland annat en symaskin, en vävstol och med försäljning av de färdiga alstren. IM har även startat hem för utvecklingsstörda i Jerusalem och Amman och gett bidrag till skolor i Indien, Nepal och Tibet. Flyktingar från Tibet kom även till Strand i Sverige på 1960-talet. Genom det tibetanska engagemanget fick Britta Holmström en personlig kontakt med Dalai Lama. Han kom att flera gånger besöka Lund och vid ett av besöken uppsökte han Britta Holmströms sjukbädd. IM är idag en världsorganisation och Britta Holmström fanns med i ledningen nästan fram till sin död 1992.
Britta Holmströms gärning uppmärksammades tidigt. Redan 1950 fick hon Svensk Damtidnings akademis pris ”för storsinnat initiativ och inspirerande gärning i humanitetens tjänst”. 1954 utsågs hon till kommendör av Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden och 1960 till ledamot av Vasaorden. År 1961 utnämndes hon till medicine hedersdoktor i Lund, 1965 till grekisk hedersmedborgare, 1973 fick hon Serafimermedaljen, och 1977 överlämnade påvens ombud Benemerentimedaljen. Britta Holmström har några gånger även nominerats som kandidat till Nobels fredspris och hon tilldelades av Sveriges Radio ett så kallat alternativt fredspris 1982.
Sin sista tid tillbringade Britta Holmström på Ribbingska sjukhemmet i Lund och hon är begravd på Brunnby kyrkogård i närheten av Arild där familjen hade sitt sommarboende. Som en av få kvinnor fick hon 1997 en gata i Lund uppkallad efter sig. Britta Holmströms gata är en kort gata intill internationella studenthuset mittemot det hus som tidigare var IM:s huvudkontor på Spolegatan. 2021 invigdes ett nytt torg i centrala Linköping med Britta Holmströms namn. IM delar sedan 1988 årligen ut ett pris till minne av Britta Holmström. Pristagarna är personer som gör viktiga insatser för sina medmänniskor, i Sverige eller internationellt, genom att kämpa för människors rättigheter och väcka opinion mot våld, förtryck eller rasism.
Britta Holmström avled 1992.
