Wilhelmina Stålberg var en av 1800-talets mest mångsidiga, produktiva och populära författare. Hon skrev och översatte ett stort antal verk, och hon var engagerad i samhällsdebatten.

Under vilka omständigheter Wilhelmina Stålberg kom till världen är okänt. Hon var ett barnhemsbarn som togs omhand av makarna Ståhlberg, som blev hennes fosterföräldrar. Med tanke på Wilhelmina Stålbergs fortsatta yrkesliv bör hon ha fått en litterär och språkligt inriktad utbildning i sitt fosterhem. När fosterfadern avled 1829 bodde Wilhelmina Stålberg kvar med sin mor ända tills denna också dog 1846. För att klara försörjningen tog modern emot inackorderingar. Wilhelmina Stålbergs bidrag till hemmets försörjning var mångsidigt. Hon sydde och stickade för försäljning och hon undervisade hemmets inackorderingar i språk. Samtidigt skrev hon.

Wilhelmina Stålberg skrev till en början poesi och dikterna publicerades i pressen, bland annat i Allmänna Journalen och Stockholmsposten. Hennes första diktsamlingar, Min lyras första toner och Min ungdoms idealer, publicerades redan på 1820-talet. Vid sidan om poesin skrev Wilhelmina Stålberg också prosa. Hennes ämnen visade en stor spännvidd. Wilhelmina Stålbergs historiska romaner gjorde henne känd och uppskattad. I dem gestaltade hon den medeltida drottningen Filippa och 1500-talets Katarina Månsdotter men främst skildrade hon 1600- och 1700-talens berömda personligheter som exempelvis drottning Kristina och Hedvig Charlotta Nordenflycht. Vid sidan av det egna författarskapet arbetade Wilhelmina Stålberg också som redaktör för olika journaler.

I sin levnadsteckning över Wilhelmina Stålberg i Svenskt översättarlexikon påpekar Gunnel Furuland att det inte är en enkel sak att reda ut allt som Wilhelmina Stålberg översatte. Delvis beror det på att Wilhelmina Stålberg inte sällan använde signatur eller pseudonym, delvis är orsaken att översättarens namn sällan namngavs på titelbladen. Men framför allt beror det på att Wilhelmina Stålberg översatte så mycket utan att det förtecknades någonstans. Gunnel Furuland kan dock dokumentera hur vittfamnande Wilhelmina Stålbergs översättningsverksamhet var. Följetonger och barnböcker liksom annan prosa på danska, engelska, tyska och franska nådde genom henne en svensk publik. Den mest kända är Lejonbruden. De många översättningar Wilhelmina Stålberg gjorde för dagspressen är dock omöjliga att få full klarhet i.

År 1839 publicerade C J L Almqvist sin berättelse om Sara Videbecks och Alberts förälskelse på ångbåtsresan över Mälaren, Det går an: en tafla ur lifvet. Boken vållade högljudd debatt och Wilhelmina Stålberg var en av dem som riktade kritik mot Almqvists samlevnadsvision. Under signaturen Faster Karin och med hjälp av en fiktiv dotter till Sara Videbeck i romanen Eva Widebeck, eller Det går aldrig an: en arabesk ur lifvet, 1840, hävdade Wilhelmina Stålberg att fri kärlek inte var en lösning som gagnade kvinnor. Det var tvärtom bara en männens önskedröm. I själva verket – om man får tro Wilhelmina Stålberg – var det i livet som fri och ogift som kvinnor bäst gynnades.

Wilhelmina Stålbergs författar- och översättarverksamhet var folkligt inriktad. Det gällde särskilt för visan om Hjalmar och Hulda, ”På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och qwad”. Den publicerades först i Wilhelmina Stålbergs roman Emmas hjerta från 1839, men blev en storsäljare först på 1860-talet. Då trycktes den som skillingtryck och med ett 50-tal tryckningar nådde visan ut i hela Sverige och även i Norge och Danmark sjöngs det om Hjalmar och Hulda. I sin levnadsteckning över Wilhelmina Stålberg i Svenskt biografiskt lexikon anger Stefan Johansson att upplagan bara i Sverige bör ha uppgått till en kvarts miljon.

Trots populariteten var Wilhelmina Stålberg inte särskilt högt värderad i sin tids litteraturkritik. I sin artikel anger Stefan Johansson att hon ansågs alltför moralisk och att hennes böcker var exempel på dålig litteratur – om man undantar vissa översättningar. För tillkomsten av Svenskt kvinnobiografiskt lexikon har Wilhelmina Stålberg tillsammans med Per Gustaf Berg dock gjort ett viktigt förarbete genom verket Anteckningar om svenska qvinnor som publicerades 1864–1866. Visserligen innehåller detta verk en del fiktiva personer och uppgifterna är inte alltid helt pålitliga. Men ansatsen att synliggöra kvinnors insatser i historien är gemensam för båda, liksom för Svenskt kvinnnobiografiskt lexikon.

Stefan Johansson anger att Wilhelmina Stålberg själv svarat på frågan om orsaken till sitt ständiga skrivande: ”Jag vet ingenting roligare”. En krassare uppfattning anas i Gunnel Furulands levnadsteckning där hon pekar på att Wilhelmina Stålbergs skrivande var beroende av marknaden och att hon var en av de kvinnor som tidigt förmådde anpassa sitt skrivande efter rådande konjunkturer. För Wilhelmina Stålberg gav skrivandet en försörjning.

Wilhelmina Stålberg tillbringade sina sista år i Mariefred där hon också avled efter en tids sjukdom 1872. Kroppen flyttades därefter till S:t Johannes kyrkogård i Stockholm.