Catharina Asplund var en framstående ledare inom radikalpietistiska väckelsekretsar i 1700-talets Österbotten.
Säkra uppgifter saknas om Catharina Asplunds härkomst och födelseår. Vid ett förhör den 28 januari 1759 meddelade hon att hon var 70 år gammal, vilket innebär att hon var född ca 1689. Catharina Asplund var gift med länsmannen i Nykarleby, Lorentz Nordman. Kriget och den ryska invasionen år 1713 ledde till att många österbottningar flydde västerut över Bottniska viken. Denna flykt kom också att innebära en tydlig vändpunkt i Catharina Asplunds liv. Enligt egen utsago hade hon själv flytt till Söderhamn och vistats på västra sidan av Bottniska viken i nio år. Där hade hon haft tillfälle att lyssna till dramatiska och profetiska predikningar av kyrkoherden Olof Montén och komministern Olof Faxén. Således hade Catharina Asplund mottagit religiösa intryck som hon själv betraktade som betydelsefulla för sin fortsatta utveckling.
Catharina Asplunds genombrott som väckelseledare skedde år 1736. Hennes religiösa åsikter hade orsakat svårigheter i äktenskapet, men då Lorentz Norman dog följande år hade Catharina Asplund som änka full ekonomisk självständighet och möjlighet att obehindrat axla ledarskap i den radikalpietistiska miljön. Catharina Asplunds radikalpietism manifesterades i nattvardsvägran och kritik mot prästerskapet. Enligt hennes ideal var församlingen och dess nattvardsgemenskap endast till för sanna troende. Prästerna skulle leva såsom de lärde, och sakramenten fick förvaltas endast av gudaktiga präster. Då Catharina Asplund upplevde att församlingen i Nykarleby inte levde upp till dessa ideal valde hon att avskilja sig från församlingslivet och att utöva sin religion i hemmets och naturens stillhet. Som mystiker ansåg hon att själens inre umgänge med Gud var viktigare än religionens yttre former. Omedelbara gudomliga uppenbarelser hörde också till den teologi som Catharina Asplund förespråkade.
Den radikalpietistiska väckelserörelsen benämndes redan från början som separatism. Det handlade om separation från kyrkan, det vill säga en rörelse som stod i strid med det rådande enhetssamhället i vilket det kyrkliga och det sociala integrerades under den renläriga lutherdomens kontroll. I det gamla enhetssamhället sågs enhet i religionen som en garanti för statens välfärd. Separatismen innebar en avsöndring från denna enhet och den upplevdes därmed som ett hot mot den rådande samhällsordningen. Rörelsen ledde till omfattande rättsprocesser i vilka separatisterna nödgades försvara sina åsikter inför både världsliga och kyrkliga myndigheter.
Bland Catharina Asplunds inspirationskällor och radikalpietistiska kontakter finner man bröderna Jakob och Erik Eriksson som landsförvisades från Sverige år 1734. Då bröderna Eriksson fick tillåtelse att återvända till riket bildade de ett slutet radikalpietistiskt samfund på Värmdö. Från denna krets kom Catharina Asplunds svärson, fåruppfödaren och tobaksodlaren Friedrich Basilier, vars ankomst till Nykarleby innebar ett krafttillskott för de lokala radikalpietisterna. Livet på Catharina Asplunds gård Drakabacka var tidvis präglat av familjekonflikter. Sonen Eric Nordman lämnade väckelsen och flyttade redan före svågern Friedrich Basiliers ankomst. Dottern Beata följde sin mors och makes åsikter. Catharina Asplund råkade dock i konflikt med sin svärson och det slutade med att svärmor och svärson inte kunde tåla varandra.
I umgängeskretsen kring Catharina Asplund läste man utöver Bibeln böcker av Johann Arndt, Thomas a Kempis och Thomas Bromley. Pietisternas egen sångbok Mose och Lambsens Wisor brukades också. I Catharina Asplunds hem samlades hennes anhängare till konventiklar som var förbjudna vid denna tid. Allt tyder på att Catharina Asplund hade ett omfattande kontaktnät bland likasinnade radikalpietister och att hennes lärouppfattningar var i linje med de allmänna uppfattningarna inom denna riktning.
Som andlig ledare valde Catharina Asplund att utmana det lokala prästerskapet i öppen konflikt. Som kulmen på en långdragen process beskrev domkapitlet i sitt betänkande år 1758 Catharina Asplund som en ”incorrigibel” separatist och rekommenderade att hon skulle landsförvisas i enlighet med den stränga religionslagstiftningens paragrafer. Utöver de teologiska fördömandena attackerade prästerna även Catharina Asplunds karaktär. Hon beskrevs som en sniken och egennyttig människa som kännetecknades av sinnets arghet och nästans förtal. Catharina Asplund sparade inte heller på orden. Hon beskyllde prästerna för högfärd, vällust, girighet och förföljelse. De ömsesidiga beskyllningarna berättar förmodligen mera om konfliktens intensitet än om de involverade parternas faktiska egenskaper. Hovrätten valde slutligen en mildare linje, och någon landsförvisningsdom avkunnades inte. Hovrätten banade således väg för en ny och tolerantare syn på religiösa dissidenter.
Catharina Asplunds ledarskap kännetecknades av kontinuitet. Hon var den ledande separatisten i Nykarleby under hela perioden mellan 1736 till 1758. Efter det sistnämnda året började rörelsen långsamt tyna bort. Som en höjdpunkt på Catharina Asplunds karriär som ledare för separatisterna i Nykarleby kan man peka på hennes försvarstal som omnämns i konsistoriets betänkande år 1758. I detta tal framträdde hon som en ledargestalt för hela den separatistiska rörelsen i Österbotten.
Säkra uppgifter om Catharina Asplunds död saknas. Hon finns inte införd i Nykarleby församlings förteckning över döda och begravda. I församlingens kommunionbok för åren 1762–1767 har hon antecknats som död. I kommunionboken finns inga anteckningar om att hon skulle ha deltagit i församlingslivet. Catharina Asplund höll uppenbarligen fast vid sin övertygelse in i det sista, och det är möjligt att hon inte fick en kyrklig begravning.
