Charlotta Frölich var en av 1700-talets mest produktiva kvinnliga författare.
Charlotta Frölichs far, Carl Gustaf, var militär och kom att vinna kungens bevågenhet genom att framgångsrikt försvara Bohus fästing år 1678. Efter detta blev han utnämnd till landshövding i Gävle. Här föddes Charlotta Frölich år 1698 ”på det gamla Gefle Slått” som hon skriver i sin levnadsbeskrivning. Fadern kom att göra sig känd som en duktig administratör, med ett engagemang för befolkningens väl och ve. Han utnämndes till generalguvernör i Riga år 1702, dit han också förde med sig familjen och här tillbringade Charlotta Frölich sina första barndomsår.
I likhet med de flesta kvinnor i äldre tid är Charlotta Frölich relativt sett osynlig i den genealogiska historieskrivningen, trots att hon kom från en adelsfamilj. Information om hennes liv är främst tillgänglig i beskrivningar av hennes far, och hennes man, Johan Funck. På mödernet kom Charlotta Frölich från släkten Cronström. Hennes morfar var den driftige bergsmannen, bruksidkaren och kammarrådet Isak Cronström, som adlades för sina förtjänster. Modern Beata Christina Cronström var Carl Gustaf Frölichs andra fru. Med henne fick han tre barn varav Charlotta Frölich var yngst. Charlotta Frölich hade även sju halvsyskon genom faderns tidigare äktenskap.
Charlotta Frölich var litterärt produktiv under åren 1741—1770. Hennes verk visar att hon var en driven författare som väl förstod att använda den klassiska retorikens verktyg, även om stavningen av och till vittnar om att svenska språkets ortografi ännu inte var etablerad, utan ofta präglad av ordens ljudbild. Genom hennes självbiografi framgår att hon fick undervisning bland annat i historia, och i att räkna, skriva och läsa. Hon fick troligtvis inte avancerad träning i vältalighet och klassisk retorik, vilket hängde ihop med de latinstudier som nästan uteslutande var förbehållna pojkar. Med tanke på att släkten hade österrikisk bakgrund och att de under en tid var bosatta i Riga kan tyska ha talats i hemmet.
Hennes barn nådde aldrig vuxen ålder. Under åren 1736—1743 föddes fyra barn som alla dog inom ett år. I slutet av sin levnadsbeskrivning konstaterar Charlotta Frölich kortfattat: ”Gud med them så täcktes styra/ att the dött i späda åhr”. Hon var 38 år gammal när hon födde sitt första barn, och 45 år gammal när det sista barnet dog, vid ett års ålder.
Charlotta Frölichs litterära produktion kan sägas ha skett inom tre sfärer: för det första bidrag till det allmänt nyttiga, eller Sveriges hushållning; för det andra dikter av sociala skäl; för det tredje för den religiösa sfären. Uppenbart är att en del av det hon skrev var riktat till en bredare läsekrets för att skapa nytta. En historiebok förklaras vara skriven för ”gemene man” och en andaktsbok riktas till kvinnor. Hennes självbiografi vittnar om 1700-talets stora intresse för historieskrivning och biografiska dokument. Den innehåller ingen självreflektion; Charlotta Frölich lyfte fram vissa drag och dygder hos sig själv och familjen, såsom gudfruktighet, givmildhet mot de fattiga, vänfasthet, flärdlöshet och duglighet i det dagliga värvet. Självbiografin demonstrerar också hur goda dygder och ideal kopplades till patriotiska strävanden. Uppsatserna i Vetenskapsakademiens handlingar pekar åt samma håll, Charlotta Frölichs bidrag syftade till att öka möjligheterna för produktivt lantbruk i norra Sverige. Till det kom en lättsam lärodikt där hon skriver om sina egna erfarenheter av biodling. I sin politiska dikt om tiggarbarn pläderar hon övertygande för att barnen bör tas om hand, eftersom de utgör en framtida resurs i form av arbetskraft. Sammantaget kan hennes projekt som författare ses som en del i 1700-talets patriotiska och utilistiska strävanden, eller rentav som del i upplysningen, sedd i vidare bemärkelse.
I släkten fanns ett stråk av innerlig religiositet som tog sig något olika uttryck. Frölichs faster Eva Margareta Frölich gjorde sig känd för extatiska religiösa visioner som hon förmedlade i skrift. Hon blev därför anklagad för att sprida irrläror och dog så småningom i fängelse. Charlotta Frölichs bror David var en av de svenska officerare som kom att importera radikala pietistiska idéer efter fångenskap i Ryssland. En halvbror kom att ägna sig åt pietistisk verksamhet med sådan iver att han 1734 blev kallad inför domkapitlet i Lund. Det beskrivs, vidare, hur Charlotta Frölichs far med tilltagande ålder alltmer kom att hemfalla åt religiösa grubblerier.
Hos Charlotta Frölich finns inte några spår av denna form av religiositet. Istället är hennes författarskap på många sätt präglat av en ortodoxt lutheransk fromhet och hon undviker nogsamt att tala om släktens religiösa utsvävningar i sin levnadsbeskrivning. Det kan för övrigt tänkas att självbiografin delvis utgör ett försvar gentemot den kritik som kunde riktas mot släkten på grund av vissa medlemmars agerande. En del av Frölichs tillfällesdikt, liksom hennes andaktsbok, är präglade av en sträng, luthersk tro. I företalet anges att boken inte är skriven för vittra män, eller innehåller lärda utläggningar om Bibeln. "Men för mit egit kiön har jag enfaldigt [enkelt] skrifwit". Verket har sina svagheter, konstaterar författaren, men meningen med det är gott. Till och med lärda män kan nog dra en eller annan lärdom av det hon skriver. Andaktsboken vittnar om stor förtrogenhet med Bibeln och varje avsnitt i boken består av en kortare dikt som behandlar ett bibelställe. Intressant nog innehåller den markanta inslag som betonar kvinnors betydelse i frälsningsprocessen, till exempel när det konstateras att det var kvinnor som axlade ansvaret för att smörja Jesu kropp, när lärjungarna inte mäktade med: ”Qwinnor af et troget hierta / Gingo fram med sorg och smärta, / Til at smörja Jesu kropp, / Tå lärjungarna sig giömde”.
Trots att Charlotta Frölich tillhörde samhällets elit, genom att hon var grevinna, född i en högadlig familj och kom att gifta sig med en friherre, ingick hon inte i de mondäna högadliga kretsarna. Inom dessa kretsar präglades den litterära konsumtionen av böcker på franska. Teater ingick som en del av kulturen och brevskrivning, samtal och umgängesliv kännetecknades av elegant sociabilitet. Charlotta Frölichs liv hade en helt annan inriktning och självbiografin tecknar en tydlig bild:
[Ö]fwerflöd och Kräslig lefnad
hade i vårt hüs ey trefnad
ey i bruk tå kommit än
The och Cafe dyra Winer
smaken war tå ey så finer
fägnad blef dock mången wän
altid måst iag något giöra
om hushållning talas höra
dagligt sälskap nog thär war
dock alt flycktigt undan wijktes
med visiter intet fijktes.
Tillfällesdiktningen vittnar om Charlotta Frölichs sociala position som gift med en landshövding. I dessa dikter vände hon sig för det mesta till socialt högt uppsatta personer i Uppsala, där hon bodde de sista åren av sitt liv. Det kan sägas att hon med sitt författarskap axlade en viktig del av ansvaret för landshövdingshushållets sociala förbindelser och förpliktelser. Härvidlag liknar hon majoriteten av de kvinnliga författare som debuterade i tryck under den svenska frihetstiden, då merparten av dem var tillfällesdiktare som skrev av sociala skäl.
Charlotta Frölich kom att gifta sig relativt sent i livet och av levnadsbeskrivningen framgår att hon länge stått emot vissa övertalningsförsök. I stället ägnade hon sig åt att sköta egna lantbruksegendomar som hon övertagit efter sin mor. Modern överlät också en hytta med tillhörande masugn för framställning av tackjärn till henne, och år 1734 fick hon rättigheter för masugnsdrift utfärdades av Bergskollegium. Kunskap om bergsdrift fanns i släkten även på spinnsidan; morfadern Isaac Cronström hade gjort sig en förmögenhet på bergsbruk och efter hans död skötte hans änka driften. Efter giftermålet med Johan Funck 1735 var det följaktligen Charlotta Frölich som tog hand om parets gemensamma gårdar. De inlämnade bidragen till Vetenskapsakademiens handlingar under åren 1741—1742 vittnar om de egna erfarenheterna av att driva jordbruk. I uppsatserna diskuteras vallodling, kornsådd i Norrland och användning av den då nymodiga såningsmaskinen.
Räknat i produktion var Charlotta Frölich i sin samtid på andra plats efter sin betydligt mer kända kollega Hedvig Charlotta Nordenflycht, men hon figurerar inte i litteraturhistoriska handböcker. Huvudskälet är att hon tillhör den typ av författare som kom att utrangeras från den litterära kanon i och med romantiken, eftersom hennes produktion till största delen bestod av tillfälleslitteratur, det vill säga sådant som skrevs för att förhöja glansen vid viktiga tillfällen i dåtida socialt liv hos de övre skikten, exempelvis begravningar, bröllop, promoveringar eller dylikt. Charlotta Frölich skrev också en politisk dikt om tiggeri, en lärodikt om biskötsel, en historiebok för ”menige man”, en andaktsbok. Hon var den allra första kvinnan som blev publicerad i Kongl. Svenska Vetenskaps-Academiens Handlingar. Det finns även handskriven litteratur av Charlotta Fröhlich bevarad; en volym med dikter som också supplerats med hennes versifierade självbiografi. Enligt uppgifter på försättsbladet lämnades volymen av författaren till Uppsala-bibliotekarien Berge Frondin på uppmaning av honom. Det mesta av det hon skrev hör till det som idag knappast betraktas som god litteratur. Däremot ger hennes verk inblickar i dåtidens sociala, politiska och religiösa liv, och de utgör exempel på möjligheterna för kvinnors auktorisering i offentliga sammanhang.
År 1770 avled Charlotta Frölich på Uppsala slott, vid 72 års ålder. I en av de begravningsdikter som skrevs vid hennes död, skriven i så kallad stenstil, karakteriseras hon på följande sätt:
Med . Ett. Uplyft. Öga.
Betraktade . Hon. Verlden. Föracktade. Flärden.
Hennes. Tunga.
Sjöng. Skaparens. ära.
