Lotten Wennberg var en betydelsefull filantrop i Stockholm under 1800-talets första hälft. Hon hjälpte en stor mängd människor och bidrog till ökad kunskap om fattigas behov och villkor.

Lotten Wennberg föddes i Stockholm den 2 juni 1815. Hennes far, Johan Olof Wennberg var kommerseråd, författare till flera nationalekonomiska skrifter och en av grundarna av Gustafsbergs porslinsfabrik. Modern Euphrosyne Geijer kom från en välbärgad värmländsk släkt och Lotten Wennbergs morfar, lagmannen Salomon Eberhard Geijer, var brukspatron på Yxe herrgård i Västmanland. På Yxe tillbringade Lotten Wennberg och hennes fyra yngre syskon en stor del av sin uppväxt.

Lotten Wennberg oroade sig som ung över att vuxenlivet som kvinna skulle bli en ”lång dvala, ett glädjelöst vegeterande”, om hon inte fick arbeta. Eftersom hon inte ville ta brödfödan från någon genom att ta en anställning valde hon att ägna sig åt oavlönat hjälparbete. Redan som 16-åring började hon besöka fattiga och sjuka i trakten runt Yxe och ordnade insamlingar för att kunna hjälpa dem. Under vinterhalvåret vistades familjen Wennberg i Stockholm. Den eleganta och gladlynta Lotten Wennberg var en av sällskapslivets mest firade unga damer. När hon var 19 år förändrades hennes ljusa tillvaro hastigt då fadern dog i ett slaganfall och familjen hamnade i ekonomisk kris. Situationen förbättrades efter en tid genom försäljning av herrgården. Lotten Wennbergs tacksamhet över att ekonomin var tryggad sägs ha varit en av drivkrafterna till hennes arbete som filantrop.

Efter faderns död inledde Lotten Wennberg ett omfattande hjälparbete bland Stockholms fattiga. Hon besökte familjer i deras hem, såg till att sjuka fick sjukvård och att de som frös och svalt fick ved och mat. Hon ordnade bostäder åt hemlösa och arbete åt arbetslösa. Nu kom hennes sociala begåvning väl till pass. Glad och rättfram fick Lotten Wennberg lätt människors förtroende. Hon moraliserade aldrig och höll inga högtravande allvarliga predikningar. Däremot kunde hon påpeka det hon såg som brister i de hjälpbehövandes sätt att leva. Och hon tog noga reda på om personer som fått bidrag levt ett skötsamt liv innan hon gav dem mera hjälp.

För att skaffa medel uppvaktade Lotten Wennberg de styrande i första hand. Hennes mål var att staden skulle ta hand om sina invånare. Fattigvårdens tjänstemän lovsjöng henne trots hennes många besök eftersom hon alltid hade ett tydligt ärende och aldrig klagade. När offentligas pengar inte räckte sökte Lotten Wennberg privata bidrag. Hon utnyttjade sitt nätverk i societeten, knöt kontakt med privata filantroper och välgörenhetsstiftelser och beskrevs som en värmeledare mellan samhällsklasserna. Hon tiggde aldrig pengar genom att gå med listor eller annonsera i tidningarna vilket annars var vanligt. Istället förklarade hon hur de fattigas livssituation såg ut. På middagar och fester tog hon tillfället i akt att berätta om människor hon träffat på sina hembesök. Ofta kunde hon när kvällen var slut nöjt konstatera att hon ordnat en plats på en barmhärtighetsinrättning åt en gumma eller en överrock till en fattig karl. Allt som oftast sköt Lotten Wennberg också till egna pengar.

Lotten Wennberg var engagerad i flera filantropiska föreningar. Bland annat som styrelsemedlem i Jacobs och Johannes församlings Fruntimmersskyddsförening som verkade för att hjälpa fattiga kvinnor hitta försörjning.

I samband med kolerautbrottet i Stockholm 1853 deltog Lotten Wennberg i bildandet av Stockholms fruntimmersförening för barnavård. Syftet med föreningen var att ordna fosterhemsplatser åt de hundratals barn som blivit föräldralösa under epidemien. Här lärde Lotten Wennberg känna Fredrika Bremer som var föreningens ordförande. Lotten Wennberg valdes till sekreterare både i föreningens centralkommitté och i Jakobs församlingskommitté. Fruntimmersföreningen för barnavård var kontroversiell eftersom den uppmuntrade kvinnors verksamhet utanför hemmet. Men den blev framgångsrik och räddade mängder av barn undan ett liv i utsatthet. Runt om i landet startade liknande föreningar som uppmuntrades att rapportera till Stockholmsföreningen. Tillsammans bildade de ett slags landsorganisation av den svenska kvinnorörelsen.

Lotten Wennbergs arbetsdagar var långa. Hon hade mottagning i sitt hem för hjälpsökande och gjorde flera hembesök per dag. Sena kvällar skötte hon brevskrivning, bankaffärer och bidragsansökningar åt sina skyddslingar. En nyårsdag tog hon emot och delade ut pengar till 70 fattiga kvinnor. I Jakobs församling, där hon bodde, hade hon en betydelsefull roll som rådgivare i fattigvårdsfrågor. Insatta personer menade att fattigvården skulle fungera bättre i hela Stockholm om varje församling hade en Lotten Wennberg. För att hedra hennes ”berömliga gärningar” tilldelade Kung Karl XV henne en guldmedalj av åttonde graden.

Året hon skulle fylla 49 drabbades Lotten Wennberg av den ovanliga sjukdomen systemisk skleros, på den tiden kallad stenkräfta. Lotten Wennberg avled den 4 november 1864. I samband med begravningen grundade drottning Lovisa en fond i hennes namn, Lotten Wennbergs fond för hjälpbehövande, i syfte att fortsätta hennes gärning.