Charlotta Slottsberg var en känd balettdansös under 1700-talets senare hälft.

Charlotta Gustafva Slottsberg föddes i början på 1760-talet i Jakob och Johannes församling (nuvarande Stockholms domkyrkoförsamling). Hennes föräldrar var perukmakaren Anders Slottberg och dansösen Lovisa Charlotta Schubart. Efternamnet stavades Slottberg av fadern, men Charlotta stavade det alltid Slottsberg. Familjen var fattig.

Charlotta Slottsberg uppehöll sig gärna i Stora Bollhuset där den franska teatertruppen, sällskapet Dulondel, framförde sångspel och dramer. Både hennes mor och hennes mostrar Anna Margareta Schubart och Sabina Juliana Schubart var dansöser, även morbrodern Elias Schubart var dansör. Alla var anställda i den franska truppen och Charlotta Slottsbergs far var sällskapets perukmakare. Själv kom hon att debutera i en barnbalett på Ulriksdals slottsteater, Confidencen, den 4 april 1768, i en föreställning för drottning Lovisa Ulrika. Baletten gavs efter den komiska operan La Clochette. Hon uppmärksammades redan då som dansbegåvad. Sin undervisning hade hon sannolikt fått av familjen och av övriga dansare i truppen.

År 1773 anställdes Charlotta Slottsberg vid balettkåren vid den nyinrättade Kungliga Teatern (nuvarande Kungliga Operan). Hon var en av få infödda dansare där. För sin roll som Hymen i invigningsoperan Thetis och Pelée av Francesco Uttini berömdes hon bland annat av skriftställaren Carl Christoffer Gjörvell. Han spådde henne en framtid som en av de ”största dansöserna i Europa” och såg henne som ”en stor prydnad för vår teater”. Snart kallades hon allmänt ”lilla Slottsberg”, och hennes dans i operabaletten Acis och Galathea av Georg Friedrich Händel spelåret 1773–1774 berömdes stort och hon benämndes som ”den oförlikneliga flickan”. Hon utmärkte sig också som Aurora i operan Procris och Céphal säsongen 1777–1778 och i rollen som herdinna i Aline – drottning av Golconda av Uttini 1776. Även hennes mor dansade i den föreställningen.

Balettmästare Antoine Bournonville gav henne en roll i sin egen balett Les Meunières Provencaux, 1784, vilket blev inledningen på hennes verkliga storhetstid. Charlotta Slottsberg och Antoine Bournonville var ett framgångsrikt danspar. Charlotta Slottsberg gjorde succé som Lucile i baletten La Rosière de Salency av Jean-Rémy Marcadet säsongen 1786–1787, och hon utnämndes till premiärdansös 1787. Hon dansade rollen som Bellona i baletten Gustav Adolf och Ebba Brahe av Georg Joseph Vogler med koreografi av balettmästare Louis Gallodier 1788. Charlotta Slottsberg räknades som den främsta svenskfödda balettdansösen i landet under 1770- och 1780-talen. Hon uppträdde flitigt i olika baletter och var med vissa avbrott verksam som dansös i cirka 20 år, till 1789.

I flertalet texter om Charlotta Slottsberg framhävs även hennes bana som lyxprostituerad, som medlem av ”mademoiseller av bättre sorten”. Som älskarinna åt hertig Karl (sedermera Karl XIII) fick hon av honom stora förmåner och gåvor, och även titeln överfataburshustru. Genom denna och andra förbindelser skaffade hon sig en betydande förmögenhet. Trots sin relation med hertig Karl tycks hon inte ha haft något betydande politiskt inflytande.

Charlotta Slottsberg gifte sig 1799 med kapten Adolph Granholm, tidigare sjöofficer vid flottan. Äktenskapet blev kort och olyckligt eftersom maken visade sig vara både våldsam och slösaktig. Charlotta Slottsberg avled den 29 maj 1800, och dödsorsaken har angetts som slaganfall och även missfall. Hon fick en ståtlig begravning i Jacobs kyrka i Stockholm.