Charlotte Lindmark var premiärdansös vid Kungliga Teatern och skådespelare, verksam vid mitten av 1800-talet.
Charlotte Lindmark föddes som Anna Charlotta Lindmark 1819 i Stockholm och var dotter till en fattig hattmakare. År 1826 uppträdde hon som skådespelare i Anders Selinders barnteatertrupp och två år senare antogs hon som balettelev vid Kungliga Baletten. Där avancerade hon till premiärdansös 1834—1839. Hon begärde dock avsked från baletten 1839, endast tjugo år gammal, då hon beskrevs som ”bröstsjuk” och ”giktbruten”.
Därefter kom Charlotte Lindmark att göra karriär som skådespelare. Åren 1839—1842 var hon engagerad vid Djurgårdsteatern, där hon gjorde succé med sitt ”naiva och behagliga spel” och hon väckte stora förhoppningar inför framtiden. År 1842 anställdes Charlotte Lindmark vid Kungliga Dramatiska Teatern, där hon debuterade i Lady Arabellas roll i Ett farligt giftermål av Eugène Sue. Därefter spelade hon i Fredrik Delands resande teatersällskap. Hon hade även engagemang i Olof Ulrik Torsslows sällskap där hon ofta spelade roller som ”förtjusande ingenu”. Från och med 1845 till 1858 var Charlotte Lindmark engagerad vid Mindre teatern.
Det var vid Mindre teatern Charlotte Lindmark kom att få sina största framgångar som skådespelare. Ofta spelade hon huvudroller i komedier och ”intrigstycken”, och berömdes för sin taktkänsla, sina friska känslor och innerliga uttryck. I Aftonbladet kunde man den 13 oktober 1846 läsa om hennes tolkning av huvudrollen i Marie-Jeanne eller Qvinnan af Folket som livligt uppskattades av publiken genom ”upprepade och lifliga applådissemanger”. Hon beskrevs som ”lysande och överlägsen” i sin gestaltning av moderns roll i Börd och förtjänst av Ernest Legouvé, ”ensam på detta fält, oupphunnen av alla”, som skådespelarkollegan Frans Hedberg uttryckte det. I Den ondes besegrare framställde Charlotte Lindmark i rollen som Veronika ”passionens stormar och ett krossat hjärtas lidanden” på ett gripande sätt, enligt en teaterkritiker. För sina insatser i titelrollen i Drottning Kristina av Jeanette Granberg och i Narcisse Rameau av Albert Brachvogel fick hon lysande kritik. Om hennes talang i den senare skrev en förtjust kritiker att: ”M:ll Lindmark dör gudomligt.”
Charlotte Lindmarks inlevelse i de karaktärer hon spelade och hennes förmåga att uttrycka rollgestalternas känslor prisades ofta av kritiker. Hon kunde beskrivas som ett barn i sin konstutövning, och med det avsågs en omedelbarhet och naturlighet. Charlotte Lindmark led ständigt av dålig hälsa, vilket kunde förstärka rolltolkningen. Publicisten Johan Carl Hellberg formulerade det: ”Kanske var hon den enda, som utan tillgjordhet kunde gråta på scenen.” Det berättas att hon efter föreställningarna kunde sjunka ner svimfärdig på en stol, och man förundrades över att hon kunde fortsätta att spela, trots sina kroppsliga plågor.
Charlotte Lindmark dog 1858 vid trettionio års ålder, i ”en bröstsjukdom”.
